Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 28 maj, 2009

Jag läser Iris Marion Young som skriver om hemmet. Om hemmet som kvinnors ansvar, glädje och fängelse. Om hur ett hem skapas efter den/dem som lever där, efter ens vanor och behov. Ärvda saker, köpta saker. Saker som man vårdar för att de betyder något för en. Om hemmets roll som stället där man får vara som man är. Drömmen om det trygga hemmet. Hemmet som den farligaste platsen för barn och kvinnor som utsätts för våld. Iris Marion Young citerar Simone de Beauvoirs lysande beskrivning av det själsdödande hushållsarbetet. Men hon kritiserar samtidigt vissa feministers idé om att förkasta hemmet, att kvinnor måste ut ut ut.
Iris Marion Young berättar också om sin egen mamma, som var intellektuell men slutade arbeta när hon fick barn på 50-talet. Mamman städade inte. Hon läste ryska och målade istället, men barnen var mätta och glada. Fast de tog inte hem några kompisar. Sen flyttade familjen till ett bättre område. Sen dog pappan. Mamman rasade ihop, och barnen togs ifrån henne. Enligt Young för att hon städade så dåligt och knappt lagade mat, men jag tror att Young förskönar omständigheterna där lite för att driva hem sin poäng.

Jag tänker på Virginia Woolf och hennes essä Ett eget rum.
Jag tänker på hur jobbigt det är med ett riktigt stökigt hem. Jag menar ett riktigt Stökigt Hem.
Jag funderar över hela kulten med bostäder och inredning och varför så många är intresserade av det?
Varför det är så viktigt för mig att jag har mormors gamla silver, linne, favoritlässtolen (som inte ens är bekväm) och varför jag är så ointresserad av hur jag annars bor. (Jag tittade inte ens på den här lägenheten i förväg.)
Hur skönt det är att komma hem. Bara vara hemma.

Och så tänker jag på hur jag cyklade hem häromnatten i fuktig sommarvärme och kände ”Jag äger staden, den här staden är min, jag är hemma här” och inatt blev en kvinna, troligen på cykel, mördad här i samma stad.
——————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Annonser

Read Full Post »