Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 27 maj, 2009

Frågorna kommer från Paperback lover.

En deckare jag gillar:
En gammal skandal av Josephine Tey (1897-1952). Kommissarie Grant från Scotland Yard ligger på sjukhus och har tråkigt. För att roa honom tar goda vännen Martha med sig en bunt porträtt. Ett av dem föreställer Richard den tredje, och Grant blir besatt av hans ansikte, som han inte alls tycker rimmar med brotten den gamle kungen enligt historieböckerna har begått. Fängsla små pojkar i torn, och sånt. Så från sjukhussängen startar Grant en egen utredning ett halvt sekel senare.

En författare jag gillar, nej gillade: Elizabeth George var riktigt bra innan hon började lägga till 300 sidor extra i varje bok. En av anledningarna till att jag gillade är förstås att hennes Thomas Lynley är kalkerad på lord Peter Wimsey, vilket hon också erkänt. Alltså måste Elizabeth gilla Dorothy, precis som jag.
———————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Annonser

Read Full Post »

maughamFör 15 år sen var rösten mitt främsta arbetsredskap. I vidareutbildningen ingick enskilda träffar med en operasångare, som jag fick sitta och läsa högt för. De första tre träffarna kritiserade han hela tiden, och jag tyckte att han bara hackade på mig och var deppig när jag gick därifrån. Jag tyckte själv att jag lät som att jag var ungefär 14 år på rösten, ingen pondus alls, och att alla andra lät mycket bättre. Dessutom klagade han på att luft pyste ut och att jag hade en nasal ton. Det påminde mig om förnedringen när Talfröken påpekade samma sak i låg/mellanstadiet, och frågade om jag ville börja gå hos henne. Talfröken?! NEJ.
Men vid fjärde tillfället hos operasångaren vände alltihop: Jag lärde mig att lägga ner rösten i magen och att förvandla all luft till ljud. Sen kunde jag koncentrera mig på att måla orden.
Och det jag fick läsa var alltså W Somerset Maugham. Vilket underbart språk! Det var kinesiska män med långa mustascher, rynkiga kvinnor med gula ansikten och pärlhalsband, opiumhålor, strikta militärer… Utdrag ur noveller som fick mig att bli så nyfiken på mer, alltmedan operasångaren (som var dramatiskt lagd) satt och utropade: ÅH! JA! MER! så att jag blev generad över vad folk som gick förbi kunde tro.
Sen dess har jag läst Den vassa eggen, som är en underbar bok. The moon and sixpence, som är vacker men med en otrevlig huvudperson (Gaugin?) och nu tre små noveller/teaterstycken samlade i en volym som heter Trio. Det är samma historier, först som noveller, sen som pjäs. Eller film, verkar det ha varit.
I introt står att: ”Somerset Maugham once told us that he has never pretended to be anything but a story-teller”. Och vilken story-teller! Jag älskar honom.
———————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »