Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 20 maj, 2009

Jag tycker att Charlaine Harris Sookie Stackhouse-böcker bara blir bättre och bättre. Handlingen blir fylligare och mer komplicerad (vi pratar inte rocket science, men ändå) och Sookie får fler dimensioner. Fler uppvaktande hannar också, av diverse slag. Galleriet har utvidgats till att omfatta inte bara vampyrer och shapeshifters och varulvar, nu dyker feer – Sookies egen goda fé? – och häxor också upp, och lite andra konstiga typer.
I Dead to the world kretsar handlingen kring att Eric fått sitt minne borttrollat, i Dead as a doornail är det någon som skjuter shapeshifters. Sookie får en massa problem, men kämpar på. Det går knappt att sluta läsa.

dead to the worlddoornail

————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Annonser

Read Full Post »

Jag har känt mig mer och mer mätt på Siri Hustvedt den senaste tiden. När jag slog igen sidorna till The Sorrows of an American och läste om samma bok på så många ställen, såg alla Längta efter Siri-inlägg och intervjuer, så kändes det som att gårdagskvällens event nog blir det sista jag vill se av henne på ett tag. Ingen dramatisk break up, bara en sån där ”Tack för den här tiden, det har varit givande, men nu behöver jag gå vidare”. Och sen skulle jag inte läsa nåt av henne på minst tio år.Siri_Hustvedt
Men sen hade jag så roligt på Kulturhuset igår! Jag gillade att hon hade humor och var så pigg på att kommunicera. Att hon pratade om sina karaktärer som lite bossiga människor (hon fick den typen av frågor också, som ”Vad hände sen mellan Erik och Miranda?”, och det gillade hon.) Jag gillade det Siri Hustvedt berättade om sina syskon (fyra flickor, Siri äldst, och namnet ”Lars” på lut till nästa unge som ju aldrig blev en pojke.) Att TSoaA började med en bild: Hustvedt är i sina far/morföräldrars gamla vardagsrum. Där står ett bord. På bordet står en kista. I kistan ligger ett barn, en flicka, som sätter sig upp. (Uff! Men man ser ju hur den bilden blev till boken, med dockorna och allt.)
Och så pratade hon om fear of the hidden aspects of the self och om trauma i olika former och hur hennes dag ser ut och att hon har morningbrain. Och en så fin historia om hur hon som 13-åring i Reykjavik läste Jane Eyre och fick that feeling, the gothic experience och insåg att: Det här är fantastiskt, jag vill också skriva!
Efteråt fick jag mitt ex av Lily Dahls förtrollning signerat, och på min fråga om Lily skulle komma tillbaka nångång blev svaret: I don’t know. My mother wants her to come back.
På tåget hem läste jag i Lily, och det är så skönt nu när jag vet att jag inte behöver oroa mig för att hon ska råka illa ut. Jag upptäcker att jag njuter av boken på ett annat sätt. Hur Lily cyklar omkring, de där evinnerliga skorna, Eds målningar med de små berättelserna, Mabel och teaterrepetionerna. Mums!
Så nej, jag gör inte slut med Siri Hustvedt. Vi tar det till nästa nivå istället, en mogen och harmonisk relation.
———————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »