Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 23 maj, 2009

Maria Sveland i DN var inte imponerad av Joyce Carol Oates dagböcker. ”Vårens flopp” och ”duktigt tråkigt”.
Eftersom jag känner mig lite skeptisk till Sveland själv som författare så spelar det ingen större roll för mig, och på ett sätt är det skönt att det inte blivit en unison hyllningskör. Men flopp?
Occident kommenterar bitskt.

Själv läser jag om Foxfire från 1993, om en grupp flickor i 50-talets New York som bildar sin egen liga och börjar utkräva hämnd – FOXFIRES HÄMND!
Redan innan FOXFIRE utmätte det perfekta straffet åt Ritas förföljare och yppade namnet FOXFIRE för världen fanns det en känsla man nästan kunde smaka på att människor började bli medvetna om oss eller om något nytt hos oss. För om vi iakttogs i kvareteret eller i skolan när vi utbytte våra speciella blickar eller skrattade och pratade tillsammans och sedan tystnade när någon utomstående närmade sig, och om man började lägga märke till att vi fem plötsligt ofta var tillsammans fast vi inte varit det förut eller nu dök upp i osannolika kombinationer – Goldie och jag till exempel eller Lana och Rita – (…) då började folk förstå eller misstänka, folk blev nyfikna(…).
Foxfire behandlar ett klassiskt Oates-tema: våld och våldets mekanismer. Det börjar härligt och befriande och rättfärdigt – men sen går det illa. Det handlar också om systerskap, insikten om att som händer den ena lika gärna kunde ha drabbat den andra, och att man måste stå upp för varandra och försvara varandra.
En intensiv scen är när Legs, ledare för Foxfire, sitter på ungdomsanstalt och ser ut över dagrummet med de andra tjejerna. Hon tycker att de är förlorare och knäppskallar, innan hon plötsligt inser: Herregud de är mina systrar, precis som jag precis som mina FOXFIRE-systrar.

Tillägg: Jag längtar fortfarande.
————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Annonser

Read Full Post »

omojligEn karta över omöjlig längtan är en släktkrönika. I första delen är det Kananbala, som längtar efter umgänge och släktingar men som blir tokig av sin isolering i småstaden Songarh och till slut inte ens får lämna huset. Senare handlar det om de yngre generationerna, änklingen Nirmal, änkan Meera, arkeologiska utgrävningar, att inte förmå att ta hand om sitt barn. Kärlekshistorier med förhinder. Sondottern i huset – Bakul – och den kastlösa barnhemspojken familjen tagit hand om; Mukunda.
Det är fint skrivet, men karaktärerna går inte in i hjärtat på mig förrän i den tredje delen, som är Mukundas berättelse. Den är skriven i jag-form och äntligen träder en specifik människa fram i förgrunden och jag börjar bry mig om hur det går för honom. Pojken/mannen med en handflata som spåmannen kallar en karta av omöjlig längtan.
(Det här är inte samma Roy som skrev De små tingens gud, även om deras förnamn också är väldigt lika.)
—————————————
Läs även andra bloggares åsikter om ,

Read Full Post »