Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 19 maj, 2009

För det första: De gör det inte lätt för besökare. Man känner sig inte inbjuden och det är svårt att veta vad som hör till vad, var utställningen börjar och slutar och ganska ofta vad det är man ser. En utställning med många olika konstnärer blir såklart väldigt spretig, men man borde kunna presentera det lite bättre. Hade jag inte läst den här artikeln hade jag missat flera saker.
För det andra: Det finns flera saker jag gillar. Den kinesiska tjejen som tecknat sin farfarsfars upplevelser när japanerna attackerade, konstnären som omvandlat Tummelisa-sagan, Anna-Karin Suhs film där hon läser upp beskrivningen av sig själv (och sin bror?) som små spädbarn. (Eyes – normal, weight 3,2 kilo) i ett litet mörkt rum som det var väldigt nära att vi helt missade. Filmen visas i taket, och när jag var där var ingen annan där så jag kunde lägga mig på golvet och låta bilderna och ljudet skölja över mig.
För det tredje: Mycket lämnar mig totalt likgiltig.
För det fjärde: Anna Odells verk var på en helt annan, avskild plats. Smockfullt med folk i tre små rum där det visades film. Plus en liten film utanför med Johan Cullberg som sa att han inte kunde arbeta med psykiatri på det sätt som det görs på såna avdelningar. (Akutavdelningar?)
Den film som visade scenerna från bron var starka. Anna Odell agerade på ett sätt som hade gjort mig rädd om jag varit där. Hon var klädd i en ljus klänning, säkert mycket medvetet val. Människor stannade och försökte hjälpa henne, försökte hålla henne ifrån räcket. Sen kom först en, sen en till bil, som hade nån sorts blåljus men det var inte vanliga polisbilar. En man satte handbojor på henne och höll ner henne på marken, sen var de fyra som till slut fick in henne i en av bilarna. Hon gjorde motstånd, gjorde sig tung, fick upp benen på biltaket för att hålla emot, så det tog ett tag. Det var djupt obehagligt att se fyra mörkklädda män tvinga in en ljusklädd kvinna i klänning i en bil som hon inte vill in i. För mig var det inte alls klart vilka männen var, de hade kunnat vara vilka som helst.
Den sista och längsta filmen visade en rad telefonsamtal där Anna Odell ringer till folk inom psykvården och frågar vad de tycker om idén att spela psyksjuk. ”Dålig idé”, tycker de jag lyssnar på. Den filmen är över en timme lång, och ganska tråkig. Jag orkade inte vara kvar i ett klaustrofobisk rum med mycket folk och dålig luft särskilt länge. (Tips till Konstfack: Ställ in mer än en stol!)
Mitt sammanlagda intryck av just Odell-grejen är att den inte var färdig. Det var ett försök. Hon hade behövt bättre coachning.

Jag ska fixa fram lite bilder senare i veckan. Bland annat en stoor målning på två kvinnor som står utanför en röd husvägg, i solen, och tar sig ett bloss. Mycket fin!
Det är troligt att Mia* är snabbare än jag med bilder.

Annonser

Read Full Post »