Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘London’

salomoÄnnu ett utgallringsfynd för två kronor från bibblan, ännu en omläsning, och jag funderar över hur mitt minne egentligen arbetar. Jag kommer ihåg en enda sak från denna bok, och det är när en mormor förstår att hennes dotterson inte har den pappa som det påståtts. Eftersom jag läste den här många år före jag själv blev mormor så har det inte med den saken att göra. Denna mormors, Cecilias, insikt leder förvisso till katastrof, men det är också mycket annat i boken som är ännu mer ödesmättat och destruktivt så varför just dessa violetta ögon fastnat i mitt minnes skrymslen är svårt att förstå. Kanske är det bara extra bra skrivet av Vine, i en av hennes bästa böcker.

Ni vet hur ibland själva huset är en karaktär i vissa böcker, som till exempel i Vines egen Ödesdiger vändning? Här är det Londons tunnelbana som är huvudkaraktär. Historiska fakta, geografiska, tekniska, är insprängda hela tiden, utdrag ur den bok som Jason skriver. Han är besatt av tunnelbanor och  äger en gammal skola där diverse vinddrivna existenser får bo billigt. Hit kommer en violinist som övergett man och litet barn, en manipulativ man med ont i sinnet och björn i släptåg, en narcissistisk gatumusikant,  en aidssjuk man med bekymrad älskare, en amoralisk tvåbarnsmor vars dotter älskar ordning och vars son ”slirar” på tunnelbanetak, och en falkägande man klädd i jacka som luktar ruttet kött.

Mest tycker jag om Cecilia, denna till åren komna kvinna som ser de rättesnören hon själv levt efter sprängas. Hon är förtvivlad över att barnbarnen löper vind för våg och oroar sig över vad som ska hända när hon själv dör. Vänskapen med älskade väninnan Daphne är fint skildrad, de är så omtänksamma och kärleksfulla med varandra. Cecilia är lite släkt med berättaren i En överlevares minnen, alltså en vanmäktig  kvinna som iakttar samhällets upplösning och försöker vara en stabiliserande faktor för barnen så länge hon kan.

 

Read Full Post »

babylonsgatorLäsfest! Precis vad jag ville ha just nu, en uppsluppen berättelse som myllrar av folk och konstigheter och nogsamma beskrivningar på allt som personerna äter. Euthanasia Bondesson, den berömda författarinnan, har tillsammans med sin vackra sällskapsdam Agnes rest till London och den allra första Världsutställningen år 1851. De möter belevat folk, konstnärsfolk, obskyra präster och olyckliga överättare och har allmänt trevligt ända tills Agnes plötsligt försvinner. Har hon rymt frivilligt eller blivit utsatt för ett brott? Undersökningen startar under ledning av en trevlig walesare. Men det är förstås Euthanasia som snubblar över den ena märkliga och bisarra ledtråden — och villospåret — efter den andra.
En salongskväll med idel författare är utsökt skildrad, där hon träffar Dickens och talar om för honom hur hon föredrar Oliver Twist framför David Copperfield (eller var det tvärtom?) möter Mrs Gaskell och andra prominenta personer men inte ”Yorkshiresystrarna” som stannat hemma.

Bilden är lite fusk, jag läste den här på läsplatta men väljer ändå att visa omslaget för det är så fint.
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »

Tipset om Bowen kom från samma håll som tipset om min högt skattade upptäckt Rosamond Lehmann, men eftersom jag älskade Rosamond så mycket så har Elizabeth blivit överstående. Det kändes som att det inte kunde bli lika lyckat en gång till. Och det blev det inte heller.
Jag läser The Heat of the Day direkt efter Nattvakten, för att den utspelar sig i London under kriget, 1942, och det är de där ödesmättade stämningarna och miljöbeskrivningar av mörkläggningar och rädsla och människor som försöker roa sig eller bara överleva. Och jag ser att språket är fint och att Bowen har kvaliteter, även om jag inte tycker att hon är nån korsning mellan Virginia Woolf och Graham Greene, som en av blurbarna säger. Mitt problem är att jag inte förstår mig på människorna. I första kapitlet — som är mycket vackert skrivet! — är det dels en ganska otrevlig man, Harrison, och en rätt så underlig flicka, Louie. Sen vidgas persongalleriet och Stella dyker upp, en frånskild kvinna med en vuxen son och en älskare som kanske eller kanske inte är spion. Jag försöker förstå mig på Stella, men hon gör så konstiga saker så det går inte.
Jag är nöjd med att ha läst Bowen, men det räcker kanske med den här. Tänkte jag tills jag googlade och fick se att tanten såg ut så här. Va?! Vilken blick! Nu är jag rätt besviken att vi inte kom bättre överens.
En mening: ”Dark ate the outlines of the house as it ate the outlines of the hills and drank from the broken distances in the valley.” (Från Irland, där Stellas son ärver ett hus.)

Read Full Post »

Det är London 1947, och Viv, Helen, Kay, Julia och Duncan har svårt att hitta nya sätt att leva efter kriget. Alla är så starkt påverkade och de har sina hemligheter som på något vis var lättare att gömma när bomberna föll. Men hur gör man i fredstid?
Sarah Waters skriver om kärlek, olyckor, dramatik och elände. Svartsjuka. Herregud som hon kan skildra svartsjuka! Jag blir alldeles svart inuti, känner hur den klöser i bröstet och irriterar huden trots att det handlar om en fiktiv människa som jag inte är ett dugg attraherad av. Mycket bra gjort.
Historien berättas baklänges. Efter 1947 kommer 1944 och allra sist 1941. Jag tycker bäst om 1944: bombningarna, rädslan, mörkläggningen, smutsen, blodet, larmet, kaoset. Människor i slumpmässiga möten. Livsavgörande händelser. Kay och Mickey på sina ambulansutryckningar. Jag älskar de skildringarna! Hämta skadade, rädda dem, hämta döda kroppar (ibland i bitar), allt är intensivt och farligt och på riktigt. Hjältedåd.
Ändå är det en helt annan scen som jag tror kommer att stanna längst i mitt minne: Viv och Helen som tar en rökpaus på brandstegn utanför sin arbetsplats. (Kontaktförmedling.) De gillar varandra och ett ögonblick dyker upp när de skulle kunna bli riktigt förtroliga, men något händer och ögonblicket försvinner. De behåller sina hemligheter.
Jag blir lite sur på Waters för att hon inte går tillbaka till 1947 i slutet. Det känns inte riktigt som att jag behöver veta hur Viv och Reggie träffades, eller Kay och Helen. Jag är mer intresserad av vad som ska hända med Kay-47, ska hon hitta sin lilla fru eller leva olycklig i resten av sitt liv? Och i mitt huvud skriver jag in en egen scen, när Helen och Viv mellan två cigaretter och med bara några få ord berättar sina liv för varandra.

Read Full Post »

22-åriga Zhuang kommer till London med en kinesisk-engelsk ordbok i bagaget. Den räcker inte till för en okunnig bondflicka, det finns så mycket hon inte förstår. Så hon börjar skriva en egen. Med ”varje ljud som kommer ur engelsk mun”.

Trots att hennes mor berättat hur ful hon är, möter Zhuang snart en man och flyttar in hos honom. Hon tror att de nu ska leva tätt tillsammans på kinesiskt vis, vara yin och yang för varandra. Han är 20 år äldre, gammal hippie som tror på självständighet och privatliv. Det krockar såklart.

I takt med att Zhuang lär sig mer om sig själv, sin sexualitet och förstås om London och Europa, ändras romanens språk. Från enkla, grammatiskt inkorrekta meningar till långa, mer komplexa. Men jag gillar de där korta i början, de blir väldigt intensiva och ofta poetiska. ”Gräsmatta be oss ligga ner.”

Jag gillar också allt prat om mat – Zhuang älskar mat, helst kött, medan mannen är vegetarian.

En intressant scen är när Zhuang går på peep show och stoppar i mynt efter mynt för att få se en annan kvinnas kön, väldigt nyfiken och fascinerad.

Kortfattad kinesisk-engelsk ordbok för älskande är skriven av Xiaolu Guo, som kommer till Sverige i höst.

Read Full Post »