Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Kerstin Thorvall’

IMAG0803Jag behövde inte ens bära iväg dem till Stadsmissionen eller Myrorna. En kollega högg dem direkt från mitt rum. Bra.
På sistone har jag varit ganska duktig på att göra mig av med böcker som inte får hänga med på nästa flytt. Å andra sidan har jag varit duktig på att skaffa nya böcker. I slutändan… ja, jag vet inte. Det ser lite mer tomt ut i hyllorna, inbillar jag mig.

Read Full Post »

oskuldensdodJag håller på och röjer i bokhyllorna igen, släpar till second hand och ger bort och har mig. När jag fann den här kom jag att tänka på att det ofta är folk som sökt på Kerstin Thorvall och hamnat här på min blogg. Så kanske finns det någon där ute som vill ha den här? Skickas mot porto betalt. Eller om du bor inom rimligt avstånd, kanske i Linköping, så kan vi träffas.
———————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

Av de tre författare som dog 2010 är det Peter O’Donnell som betytt i särklass mest för mig. Jag har läst mina Modesty-album om och om igen. Här minns jag honom.
Andra jag minns är Hans Arnold och Kerstin Thorvall. Långt efter den senares död har sonen Gunnar Falk talat ut, och sällar sig till den långa raden av anhöriga till författare som får betala ett högt pris utan att ha bett om det. Åsa Beckman skriver intressant om det här.
————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »

Mitt självpåtagna köpstopp gick ut i fredags, efter tre månader. Det har gått bra, förutom att jag plötsligt inte kunde stå emot en Buffy-box med alla sju säsongerna. Dessutom införde jag regeln att om en författare dör så får man köpa från antikvariat, och därför skyndade jag mig att köpa tre böcker av Kerstin Thorvall innan de skulle försvinna.
I söndags firade jag med att köpa böcker av dessa författare:

Eleanor Catton. Boken heter The Rehearsal och jag vet inget mer än att det är en debut som handlar om en ”high school sex scandal”.


Arne Dahl (Jan Arnald) Foto: Finn Hensner. Boken är nummer fem i serien om A-gruppen och det är mycket fokus på Kerstin Holm.


Guillermo del Toro (till höger) har skrivit The Strain, möjligen ihop med en som heter Chuck Hogan. Den tog jag för att det verkar vara skräck, och skräck är alltid rätt på sommaren. Dessutom börjar den på JFK Airport, och där har jag varit.

Read Full Post »

Min recension av Birgitta Stenbergs nya Eldar och is börjar så här:
Birgitta Stenberg har aldrig varit rädd för att skriva om sitt eget liv, aldrig försökt försköna. Men berättelsen om hennes mormor och mamma har plågat henne i nära ett halvt sekel. Nu blev det dags att skriva.
”Eldar och is” är en bok om passion. Inte den vackra, den som vi kanske drömmer om. Nej, det här är passioner som river och sliter och krossar människor på vägen.
Historien börjar med mormor Alma, den livsglada med läshuvud, som avskydde sömnad och allt hushållsarbete. Alma lämnar Storsätra i Östergötland för sin första tjänst som lärarinna långt uppe i Norrland. Knappt hinner hon installera sig där förrän hon blir förförd av den lika levnadsglada prästfrun. Och prästen.

Resten kan läsas här, om man vill.
Jag är lite förtjust i Birgitta Stenberg som person. Hon har funnits jämt, och alltid haft ett drag av spänning över sig. Lika självutlämnande som Kerstin Thorvall, men vad jag kan minnas har hon inte alls blivit lika illa åtgången. Hur kan det komma sig egentligen? Kanske för att Stenberg inte har några barn.
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »


Med så här fina nya böcker blir det svårt att hålla min plan med två gamla — en ny. Men jag försöker.
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »


Via Bokbörsen fick jag fort och lätt tag i Flicka i april av Kerstin Thorvall. Och blev jätteglad över att det var en samlingsvolym med de andra två; Flicka i Paris och Flickan i verkligheten. Jag slukade Flicka i april igår kväll, om den tafatta konstiga Lena som redan när hon fick sina första kritor som liten bestämde sig att bli modetecknerska. Hon åker till Stockholm och Sjöwalls reklamskola, där allt ska göras på ett visst sätt. Inte är hon särskilt bra på det, men när Lena hittar på sitt eget, snabba, impressionistiska sätt att teckna direkt med tusch börjar det hända saker. Här får jag ett par pusselbitar till om Thorvalls karriär, som jag efterlyste. (För jag läser förstås Lena som ett självporträtt igen, trots att hemorten har ändrats till norrländska Timreå och pappan fortfarande är i livet.)
Men mest är Flicka i april en berättelse om en blyg och konstig flicka som har fel kläder och inte kan bete sig sådär lättsamt och glatt som de andra flickorna, och absolut inte med pojkar. När en pojke är snäll med henne blir hon naturligtvis helt upp över öronen kär i honom. Här får man början på kärlekshistorien som blir äktenskapet i Oskuldens död. Jag förstår precis varför Flicka i april blev läst och älskad när den kom, jag tror jag läst den själv för länge sen också, men inte 100 gånger.
Thomas en vecka i maj hittade jag på ett lokalt antikvariat. Det ska bli spännande att läsa den också.
——————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

Inga gråter och gråter och gråter. Hon snörvlar och har ångest och är hysterisk. Hon är verkligen oerhört jobbig, det är hon. Ärligt talat vet jag inte om jag själv skulle orka med henne. Tänk om jag hade varit en av de där som var elaka bakom ryggen på henne? Tyckt synd om hennes man hade jag garanterat gjort. Inte för att han ”var så duktig” och tog hand om sina egna barn, och inte för att hennes illustrationer var mer efterfrågade än hans och att hon tjänade mer pengar. Men för otroheterna. Och för att det inte kan ha varit lätt att leva med en så klängig människa, som behöver så enormt mycket bekräftelse. (Fast han måste ju ha behövt att vara behövd?)
Jag hade tyckt synd om henne också. Med en självkänsla så minimal att den nästan inte finns. Med alla skuldkänslor, tillkortakommanden som mamma och hustru och människa. Alla rädslor. ÅNGESTEN. Barnsligheten.
Och samtidigt: så begåvad. Att kunna skildra en människa, ett barn eller en modell i vackra Pariskläder med bara några streck. Det ser så lätt ut, så genialt. Och när hon sen tar upp skrivandet…
Smaka på det här stycket (efter att hon fått veta att maken länge varit otrogen med hennes bästa och enda vän, som nu säger att hon aldrig tyckt om Inga):
Min hand la på luren. Min kropp gick lydigt in i badrummet och hällde fram en tablett (1 tablett vid oro, högst 3 ggr dagl). Drack vatten ur den rendiskade muggen som smakade diskmedel.
Men min själ låg bedövad kvar på golvet och skulle åka med dammsugaren nästa gång.
”Slorp”, där var det en riktigt stor dammråtta.

Självklart läser jag Inga = Kerstin Thorvall själv. Och tycker att det är väldigt intressant hur hon kom i ropet samtidigt som tonåringen lanserades, med egna tidningar och reklam. En annan detalj: hon ritade och lät sy upp sina egna mammakläder.
————————
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

Vaknar upp till nyheten att Kerstin Thorvall är död. Hon fick ett långt liv, 84 år, men det känns ändå sorgligt. När jag tänker på henne så tänker jag på hennes släta kinder, hennes kärlek till dans, hennes väldigt komplicerade relation till sin mamma, och så minns jag alla vackra teckningar. Är det nån fler än jag som minns ungdomsböckerna? Ofta med hennes egna illustrationer. Hon började som modetecknerska.
Ungdomsböckerna var ofta väldigt tidstypiska, om samhällsproblem och -fenomen. ”Min pappa säger att din pappa sitter i fängelse” är en sån där titel som jag har raljerat över som typiskt exempel på 1970-talets socialrealistiska barnböcker. (Förlåt, Kerstin!) Men jag minns att jag tyckte om ”Att älska Sussy”.
Hon har blivit illa åtgången, framför allt efter ”Det mest förbjudna” (1976), där hon berättar om sin egen starka sexualitet och otrohet. Det gillade inte kritikerna, som tyckte att det var alltför privat och självutlämnande. (Men när Sven Lindqvist skrev ”En älskares dagbok” (1981) då var det plötsligt fint att skriva intimt.)
Med ”När man skjuter arbetare” blev Kerstin Thorvall sen kulturvänsterns älskling, trots att skotten i Ådalen bara bildar en fond mot vilken hon berättar sin mammas historia. Signe som blev bortgift med den fina, rika, men tyvärr spritt språngande tokiga Sigfrid. Han våldtar Signe på bröllopsnatten.
En helt annan scen har bitit sig fast: lilla Anna följer med mamma Signe hem till morföräldrarna. Signe har med sig wienerbröd, som mormor älskar. Mormor blir väldigt glad och lägger in wienerbröden i skafferiet. Efter tre dagar eller så, när de hunnit bli torra, äter man upp dem. Att äta färska wienerbröd skulle vara för överdådigt.
Ett annat minne är från Kerstin Thorvalls sommarprogram för några år sen. Hon vaknar en morgon i ett annat land, går ut på balkongen tror jag, och plötsligt känner hon en stark lycka och lättnad. Det är hennes mamma som har dött. Äntligen befrielse.
Ett personligt minne är från när jag jobbade på Radio Ellen och i en intervju skulle be Kerstin Thorvall läsa en av sina egna dikter. Hon satte igång direkt, på en sekund. Och fort läste hon! Sen minns jag att jag frågade vilken jämställdhetsfråga hon tyckte var viktigast inför Åttonde mars. ”Pappamånad”, blev svaret.
Kerstin Thorvall skrev länge krönikor i Aftonbladet. En av de sista, kanske den allra sista, handlade om hur hon hade så ont i benen att hon inte längre kunde dansa.

Det här är Vita rosen. Kerstin Thorvall illustrerade Astrid Lindgrens Kalle Blomkvist och Rasmus, 1953 års utgåva, som jag har ärvt av min mamma.
Wikipedia listar alla Kerstin Thorvalls böcker. Lena Kåreland tar upp hennes betydelse för barnlitteraturen. En fin intervju från 2003 finns här. Aftonbladet skriver om Thorvall-tweets & bloggar och här finns hennes krönikor. Trollhare skriver om Thorvalls beskrivningar av ångest.
Uppdateringar: Unni Drougge skriver fint och vasst om bemötandet av Kerstin Thorvall. Bra också i Expressen av Nina Lekander och av Tiina Rosenberg på Bang.se. Vixxtoria skriver om Thorvall och politisk korrekhet — och icke korrekthet. Lena Kåreland skriver en faktafylld understreckare.
———————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

fornasaJag är mycket nöjd med min skörd från dagens loppis i Fornåsa: Två W Somerset Maugham; Sammanfattning och Med alla medel, två Daphne du Maurier; Värdshuset Jamaica och Inkräktarna, två Patricia Highsmith; En man med många talanger (=första om Ripley) och Främlingar på tåg, två William Faulkner som jag tänkt prova på att läsa; De obesegrade och Tre rövare, Kerstin Thorvalls Oskuldens död, Rut Hillarps Blodförmörkelse, Dorothy Parkers Levande begråtna, Eric Linklaters Djuphavspirater,två Rudyard Kipling; Då ljuset försvann och Havets hjältar, Dorothy Sayers Lord Peters största affär (som jag letat efter!), George Eliots När slöjan lyftes, James Ellroys En amerikansk myt, Nicholas Blakes Mitt mord är ditt, Rex Stouts Pm för en vd (Nero Wolfe, den fete med orkidéerna), Patricia Moyes Död på dagordningen. Puh!
Jag botaniserade länge och väl, och när jag äntligen var klar förklarade jag för loppisägaren att jag hade tänkt hålla mig under 300 spänn. Han adderade allihop och fick det till 355:-, men när jag började fundera på att plocka bort nån så slog han av på priset till 300. Och glad blev jag!
fornasa1
fornasa2
Imponerande haka på den gode W Somerset, eller hur? Dessutom står det så fint i ett förord att Maugham ska uttalas Måm. Sånt gillar jag. Eric Linklater har ju skrivit min stora favorit Det blåser på månen, det blir intressant att se vad han annars skrivit om. Vet inte riktigt om den här är en vuxen- eller barnbok, vi får se.
fornasa3
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

sekletI en liten bok med titeln Förra seklets kulturhistorier har Mats B, som sägs vara en legendar inom svensk konst och litteratur, samlat ihop anekdoter från varje år under 1900-talet. En och annan är rolig, andra är bara meningslösa. Att Kerstin Thorvall inte fick komma in på Grand hotell för att hon var för grungeigt klädd, trots att kläderna kostade sextusen sammanlagt, kan ha hänt, men mer än en ögonbrynshöjning är det inte. Andra historier är uppenbart hittepå, men huvudproblemet är att historierna inte är tillräckligt roliga. I skrift i alla fall, med rätt berättare och sammanhang kan flera säkert vara jättekul.
———————
Läs även andra bloggares åsikter om ,

Read Full Post »