Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘judiskt’

union1Underbart återseende! Jag älskade den här första gången jag läste den och jag älskar den nu. 400 sidor läsfest med hårdkokt berättarglädje och svart humor, under den kontrafaktiska fiktionen att judarna förlorade kriget om Israel 1948 och kastades ut ur Jerusalem. Istället fick de en tillfällig fristad i Alaska. Den tidsgränsen har nu uppnåtts, och nästan alla i Sitka planerar sin exodus, utom mordutredaren Meyer Landsman som inte kommit sig för. Han har dekat ner sig efter skilsmässan från vackra intelligenta Biba och efter sin syster Naomis död, hon kraschade sitt flygplan mot ett berg. Landsman bor nu på ett hotell av inte alltför hög standard. På bokens första sida blir han väckt av nattportieren, som hittat en annan av gästerna med bortskjutet bakhuvud.

Det är mycket schack i denna bok. Landsman hatar spelet. Hans pappa var en mästare, som efter befrielsen ur lägret och sin flykt till Alaska mer eller mindre bodde på schackklubben med en rad andra gubbar och ett och annat underbarn.
Landsmans kusin och partner Berko är halvt indian, halvt jude, gigantiskt stor och snart trebarnsfar. En av mina favoriter. Dialogen mellan dessa två snutar är så där härligt genomskådande och hård men kärleksfull som det är i en riktigt bra deckare. Men det här är mycket mer än en deckare. Michael Chabon leker fram berättelsen och jag bara njuter. Inte minst av det faktum att jag nu begriper detaljer som när Biba konstaterar ungefär att: ”Ja, jag kan väl vänta mig ett samtal när tre stjärnor syns på himlen”. (Då är sabbaten slut och ortodoxa judar kan börja använda saker som telefoner igen.)
Dessutom äts det paj. Det äts rätt mycket faktiskt, och gott.

Read Full Post »

inkopjeru.pg
Det här med att boklådorna dör ut, den trenden har inte nått Jerusalem. Där finns det massor av bokhandlar, en i varje hörn kändes det som. Men när jag sa det till bokhandlaren i American colony ryggade han och sa: Men de säljer ju begagnade böcker. Och det hade han rätt i.
I bokhandeln i det nästan tomma köpcentrat i anslutning till vårt hotell på Jaffa road/Agrippa street fyndade jag Noah and her sisters, ett berättande av de gamla historierna ur ett kvinnligt perspektiv. I hipster-området Emek Refaim fann jag Louise Erdrich Love medicine, den enda som faller ur temat så att säga. Hos The Bible society i andra änden av Jaffa road köpte jag Understanding biblical kingdoms & empires och 60 questions Christians ask about Jewish beliefs and practices. Och så den fina Annas hus, på norska, som jag handlade till fullpris hos ovan nämnda bokhandlare i American colony. Den handlar om Anna Spafford, den verkliga amerikanska som grundade den sekt som Selma Lagerlöf skrivit om i Jerusalem.

Read Full Post »

tropperFyra syskon och en mor i den knasiga familjen Foxman sitter shiva efter den döde fadern/maken Morton. De sitter på små låga stolar medan en ström av människor kommer förbi och beklagar sorgen. Huvudpersonen Judd har bott i en sunkig källare sedan han kom hem en dag och fann sin fru i säng med sin chef. Nu far han, en storasyster och två bröder tillbaka till föräldrahemmet och sin sörjande mamma, den berömda barnexperten i alltför korta kjolar och bröstimplantat. Alla har sina respektive med utom Judd, men han har å andra sidan varit tillsammans med sin äldste brors fru Alice.
Boken håller ett rasande tempo och det är ett virrvarr av jobbiga relationer som inkluderar: otrohet, sjukdomar, hundattacker, barnlöshet, syskonrivalitet, ett ständigt jagande efter sex, gräl, slagsmål och hänsynslösa kommentarer. Det är sådär hyperneurotiskt och amoraliskt, så att jag lätt skulle kunna få nog och tycka att det bara är jobbigt, men då och då kommer partier som när Judd håller i sin lilla systerdotter och andas in hennes söta babydoft, eller det här:

”Jag skulle nu vilja välkomna Hillary och hennes barn upp till biman för att läsa Kaddish för deras älskade make och far, Morton Foxman.”
Mamma ställer sig upp först och svassar nerför gången i sina stilettklackar som om det var en catwalk hon gick på, och hon vinner uppskattande blickar från de äldre männen, inklusive Peter Applebaum som skamlöst glor på hennes rumpa ända tills hon kommit fram till biman.
”Hon kunde inte ha letat reda på en längre kjol till gudstjänsten?” muttrar Wendy.
Jag och mina syskon följer henne upp till biman, ett bord som har ställts upp längst fram i lokalen. Där räcker kantorn oss varsitt laminerat papper med Kaddishens arameiska ord, skrivna på hebreiska och sedan transkriberade till latinska bokstäver. (…)
”Yit’gadal v’yit’kadash sh’mei raba”, säger vi.
”Amen”, säger församlingen och ställer sig upp.
”B’alma di v’ra khir’utei v’yam’likh mal’khutei…”
Vi läser de uråldriga orden utan någon som helst aning om vad de betyder, och församlingen svarar med fler ord som de inte heller förstår. Vi har samlats denna lördagsförmiddag för att prata rappakalja med varandra och man skulle kunna tro att det i dessa gudlösa tider borde vara en upplevelse tömd på betydelse, men det är det inte. Vi fem kurar ihop oss, axel mot axel över biman läser vi upp orden långsamt och församlingen, dessa gamla vänner och bekanta och främlingar, svarar allihop, och av anledningar jag inte ens skulle kunna börja formulera så känns det som om någonting verkligen händer. Det har ingenting med Gud eller själar att göra, utan bara en stark känsla av välvilja och stöd som strålar ut ur bänkraderna runt oss, och jag kan inte låta bli att bli berörd av det. När vi når den sista raden och det sista ”amen” klingat ut är jag ledsen att det är över. (…) Jag kännert mig inte närmare pappa än jag gjorde tidigare, men för en stund blev jag tröstad, och det var mer än jag hade väntat mig.

Hur han nu så tvärsäkert kan påstå att det inte har med Gud att göra? 😉

Det här är en bok som med rätt skådisar skulle bli en bra film, i stil med The Royal Tenembaums . Boken går på rean.
—————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »


Erica Jong kan skriva mer, så mycket mer! än bara om att knulla. Och man kan läsa henne för mer än för sexskildringarna. Även om jag tycker att hon skriver väldigt bra om sex och hur viktigt det är, bättre än nästan alla andra tror jag. Just nu kan jag inte komma på nån som är mer trovärdig.

Jag läser om hennes I ljusaste minne (om mödrar och döttrar) och blir helt uppslukad. Den är precis lika bra som jag mindes den. En judiskt släktkrönika i fyra led, som börjar med en fasansfull scen under en pogrom i Ryssland där 17-åriga Sarah dödar sitt eget spädbarn. Medvetet eller av olyckshändelse, man vet inte, men hon ammar honom till döds och de blodtörstiga kosakerna hittar inte familjens gömställe. Sarah kan fly till Amerika, New York.
Där klarar sig Sarah undan de värsta skojarna och hallickarna, och börjar ett nytt liv som tecknare och småningom målare. Sarah älskar och arbetar och föder Salome, som blir en backfish och lever loppan i Paris. Salome hänger med makarna Fitzgerald, har ihop det med Henry Miller, och skriver boken En dålig flicka i Paris som gör skandal. Hemma hos den berömda författaren Edith Wharton gör Salome en upptäckt som förändrar hela hennes liv. När hon reser tillbaka till USA klarar hon inte av att träffa Sarah, utan åker istället till Washington där hon så småningom startar en skola och träffar Aaron som flytt undan judeutrotningarna i Polen.

Salomes dotter heter Sally, och blir en berömd sångerska. 22 år ung i det sena sextiotalet som hon inte minns mycket av. Ständigt påtänd för att slippa verklighetens skarpa kanter, innan hon går under jorden och försvinner hos sin ungdoms älsklingsförfattare. Och Sally blir sen mor till Sara, som knyter ihop berättelsen.

Erica Jong skriver så fantastiskt bra i spänningsfältet mellan extremt hat (Förintelsen) och stark livsbejakan (kärleken, erotiken). Hon får med alla dessa starka känslor, alla fruktansvärda öden men ändå det ljusa, det glada. Och boken heter ju I ljusaste minne. Det är så skönt att läsa om människor som vägrar låta livet slå ner sig, som ständigt söker efter lyckan och vågar älska. Som skapar konst. De tre äldsta kvinnorna är konstnärer av något slag. Salomes resonemang om skrivandet, att använda sitt liv för att kunna skriva om det, är väldigt bra. Kanske Jongs alter ego?

Tyvärr tappar boken en del i slutet. Det blir en del upprepningar, och för mycket stereotypt resonemang om kvinnor och män. Annars hade det blivit en Best of-etikett. Men.
Jag måste försöka få ledigt så att jag kan åka på Bokmässan i år, när Erica Jong kommer dit. Tills dess kan jag läsa hennes blogg. I youtubeklippet här ovan talar Jong om poesi och läser egna dikter.
Bokmania har nyligen läst och har skrivit om Rädd att flyga, Jongs genombrottsroman. Att hitta I ljusaste minne verkar inte vara så lätt, den finns inte längre i översättning. På Myrorna och såna ställen kanske den går att få tag i. Den amerikanska titeln är Inventing memory — A novel of Mothers and Daughters och på brittisk engelska heter den av nån anledning Of blessed memory.
———————–
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

Ord och inga visor frågar efter våra favoritmiljöer i litteraturen. Här är mina.

Rom. Myllrande, skitigt, dekadent. Frossande i mat, sex och gladiatorspel. Intriger. Maktkamp. Som i Robert Graves böcker om Claudius, Yourcenars Hadrianus minnen, i snällare form hos Marianne Fredriksson. Jag gillar det hos Vibeke Olsson också, men inte på samma sätt.
Sydstaterna. Stiliga kvinnor i stora hattar, knasbollar och original. Klasskillnader. Som i Borta med vinden. Charlaine Harris vampyrböcker om tankeläsande Sookie Stackhouse. Nyupptäckte William Faulkner.
Den judiska. Företrädesvis i intellektuella miljöer i nordöstra USA. Smarta diskussioner vid middagsbordet, alla är begåvade på nåt konstnärligt eller akademiskt. Erica Jong. Michael Chabon.
Den indianska. Identitet, att inte gå under. Gamla sedvänjor i ny tappning. Lite magi. Sherman Alexie. Louise Erdrich.
Norrbotten. Gammpojkar i Hellyhansen, skotrar, bärplockning, kvinnor som röker pipa. Åsa Larsson.

Read Full Post »

En av årets fyndförfattare. Michael Chabon har ett underbart språk och en fantastisk fantasi. wonderboys1Wonder boys handlar om den marijuanarökande författaren Grady Tripp, som undervisar i skrivande. Han är gift och har samtidigt ihop det med chancellorn Sarah (vet inte den svenska yrkestiteln). Historien utspelar sig under några få dagar när det är ett stort litteraturevenemang på universitetet. Tripps förläggare kommer för att se hur det går med hans romanskrivande (nu uppe i över 2000 sidor men inte i närheten av avslut). En av Tripps mest begåvade elever, James Leer, är i kris och tänker ta livet av sig.
Under dessa dagar berättar Sarah att hon är med barn, Tripps fru Emily lämnar honom, en jacka som tillhört Marilyn Monroe blir stulen… alltmedan Grady Tripp råkar i slagsmål och röker en väldíg massa marijuana medan han kör omkring med en död hund i bakluckan i sina desperata försök att rädda sitt liv, sin roman, sitt äktenskap och vänskapen med Crabtree.
Det finns fullt av härlig humor; typ när Crabtree berättar att han ligger illa till på förlaget för de har en ny satsning. ”Vad satsar de på?” ”Kompetens.” Eller smaka på denna mening: ”He looked so profoundly disappointed in me that I wondered for a moment if he was someone I knew.”
Mitt enda problem är att jag inser att jag ju redan har sett filmen. När jag började läsa kunde jag se Michael Douglas, Frances McDormand och alla de andra framför mig så starkt att de stod i vägen för texten. Sen kom ett långt parti som var annorlunda, när Tripp och James åker till Tripps svärföräldrar som han tycker mycket om och är rädd att förlora. En judisk familj, med tre adopterade barn från Korea – däribland frun Emily – och med sina egna egenheter och problem. Det finns inte i filmen, så där blev läsningen ny igen och där kom också det judiska in, som jag tycker är så intressant.

———————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »

yiddish1Är det normalt att kliva upp 5.30 en ledig lördag och läsa ut de sista 150 sidorna i en bok? Självklart, om boken är The Yiddish Policemen’s Union.

Den utspelar sig i en fejkad verklighet där judarna (tillfälligt) fick Alaska istället för nuvarande Israel. Mordutredare Meyer Landsman bor i staden Sitka (som finns på riktigt men är myyycket mindre) på ett sunkigt hotell där en man hittas mördad. Landsman upptäcker snart att det inte var en vanlig knarkare, utan sonen till den största ortodoxa gangstern, ett schackgeni och en man med stora gåvor.

Tillsammans med sin kusin Berko (halvjudisk/halv-Tlingit) börjar Landsman utreda, på trots mot sin exfru, numera boss Bina. (Som han naturligtvis fortfarande älskar.)

Förutom att vara en deckargåta innehåller boken flera starka rites of passion; uppgörelser med relionen, med fäder och söner, med dödslängtan och alkoholen. Jag gillar också beskrivningen av judiska företeelser, som fascinerar mig. Finns det på riktigt en sorts kartmästare, som sätter ut snören för att människor ska kunna röra sig i ”ett rum” även på sabbaten utan att trotsa Torahn?

Michael Chabon har ett underbart hårdkokt men samtidigt metaforiskt språk. Han hittar på nya ord och slanguttryck på en blandning av amerikanska och yiddish. Det är härlig läsning!

(Tänk Philip Roths The Plot against America möter Raymond Chandler med en twist av A clockwork orange.)

—–

UPPDATERAD text, och jag har förstått att man stavar illa när man går upp för tidigt… Sorry.

Read Full Post »