Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Barbara Vine’

salomoÄnnu ett utgallringsfynd för två kronor från bibblan, ännu en omläsning, och jag funderar över hur mitt minne egentligen arbetar. Jag kommer ihåg en enda sak från denna bok, och det är när en mormor förstår att hennes dotterson inte har den pappa som det påståtts. Eftersom jag läste den här många år före jag själv blev mormor så har det inte med den saken att göra. Denna mormors, Cecilias, insikt leder förvisso till katastrof, men det är också mycket annat i boken som är ännu mer ödesmättat och destruktivt så varför just dessa violetta ögon fastnat i mitt minnes skrymslen är svårt att förstå. Kanske är det bara extra bra skrivet av Vine, i en av hennes bästa böcker.

Ni vet hur ibland själva huset är en karaktär i vissa böcker, som till exempel i Vines egen Ödesdiger vändning? Här är det Londons tunnelbana som är huvudkaraktär. Historiska fakta, geografiska, tekniska, är insprängda hela tiden, utdrag ur den bok som Jason skriver. Han är besatt av tunnelbanor och  äger en gammal skola där diverse vinddrivna existenser får bo billigt. Hit kommer en violinist som övergett man och litet barn, en manipulativ man med ont i sinnet och björn i släptåg, en narcissistisk gatumusikant,  en aidssjuk man med bekymrad älskare, en amoralisk tvåbarnsmor vars dotter älskar ordning och vars son ”slirar” på tunnelbanetak, och en falkägande man klädd i jacka som luktar ruttet kött.

Mest tycker jag om Cecilia, denna till åren komna kvinna som ser de rättesnören hon själv levt efter sprängas. Hon är förtvivlad över att barnbarnen löper vind för våg och oroar sig över vad som ska hända när hon själv dör. Vänskapen med älskade väninnan Daphne är fint skildrad, de är så omtänksamma och kärleksfulla med varandra. Cecilia är lite släkt med berättaren i En överlevares minnen, alltså en vanmäktig  kvinna som iakttar samhällets upplösning och försöker vara en stabiliserande faktor för barnen så länge hon kan.

 

Read Full Post »

odesdigerDet är några dagar sedan jag läste den här, men fortfarande har jag kvar obehagskänslorna. Det handlar om ett litet barn som dör, egentligen är det inget våld inblandat men jag blir ändå så tagen av det och jag tänker på de stackars föräldrarna och… nej, usch.

Barbara Vine är pseudonym för den lysande brittiska deckarförfattaren Ruth Rendell, som dog alldeles häromdagen, och hon skrev väl aldrig en dålig bok. Just nu känner jag mig dum för jag tycker att jag borde skriva en hyllningstext om hennes stora betydelse istället för att gnälla om just den här boken, men jag hade redan förberett så nu blir det så här.
Ödesdiger vändning (hopplös titel) handlar om en magisk sommar för länge sen där en grupp ungdomar bodde i ett vackert hus på landsbygden, drack vin och förälskade sig och mediterade och sålde kökssilvret för att ha råd med mer vin. Tills katastrofen inträffar.
I nutid, som är 1990-tal när den här gavs ut, hittas två skelett nedgrävda på en djurkyrkogård och polisen intresserar sig förstås. Adam, Rufus och Shiva som svurit att aldrig tala om det som hände blir nu rädda för att åka fast.

Antingen har jag läst den här förut eller så har jag bara tur när jag gissar att det inte är det typiska predisponerade offret, den galna Zosie, som ligger död och begraven utan den godhjärtade, andligt sökande Vivien, men det förtar chockeffekten som jag gissar att Vine har tänkt sig. Därför får jag inte heller någon tröst av att Zosie uppenbarligen klarat upp sitt liv och är den enda som uppnått lycka. Jag känner mig mest bara beklämd. Och så är det bebisen… Åh, stackars, stackars föräldrarna! Zosie förtjänar att vara olycklig varenda dag av sitt liv.

Ni vet det där med att detektivromaner egentligen är moraliska, en sanning från förr som byggde på att skurken alltid fick sitt straff? Jag tror det är därför Rendell skriver som Vine, för att tillåta sig att skriva om de där som kommer undan trots att de förtjänar straff. Hennes Vine-böcker är nästan alltid mörkare och obehagligare, mer psykologiskt bråte. Jag längtar lite efter den hederlige kommissarie Wexford nu och ångrar att jag inte köpte den jag såg på Pocketshop på Centralstationen.
Helena på Dark places har skrivit om Ruth Rendell, och jag hittar också ett fint gammalt inlägg hos Bokmoster. Och här är min egen bloggpost om Astas bok, där jag också lärde mig att Vine ska uttalas på danska.

Read Full Post »

sotarensDen berömde författaren Gerard Candleless är världens bästa och mest kärleksfulla pappa till sina döttrar, som älskar honom reservationsöst tillbaka. Däremot är samme man förödande elak i sin likgiltighet för sin fru Ursula. Så fort hon fött barnen är hon betydelselös för honom. Ändå stannar Ursula kvar och nu sedan barnen vuxit upp är de ensamma i sitt stora hus vid kusten, där hon går långa promenader längs stranden.
Plötsligt en dag får Gerard syn på något som ger honom en chock. Nästa dag är han död.

Det är skönt att läsa om Ursulas liv som börjar om nu, med nya möjligheter. Men snart flyttas fokus till dottern Sarah, som åtar sig uppdraget att skriva en biografi över sin far. Det visar sig att hennes far inte var den alla trodde. Namnet har han stulit, hans uppväxtförhållanden vet man ingenting om, och Sarah börjar ett sökande — delvis via ombud — som hennes syster Hope är starkt emot. Faderns minne får inte fläckas.
En bit in i Sotarens pojke inser jag att jag har läst den förut. Jag kommer ihåg en relation Sarah har, för att jag störde mig så på den. Just den delen är inte trevligare nu, men annars är boken väldigt bra.
Det är Ursula, det är Sarah, det är de människor som kanske eller kanske inte har med Gerards gamla liv att göra. Upplösningen är hemsk. Jag tackar mitt dåliga minne för att jag inte kom ihåg den förrän strax innan den kom. Jag hade även glömt finessen med Spelet, ”jag räcker dig saxen okorsad”, som de tre arroganta fjärdedelarna av familjen Candleless använde för att få sina gäster illa till mods.
——————————
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

hyllvarmÖvermodig efter att ha kunna bockat av varsin titel på både Mytprojektet och Nobelpristagarprojektet inbillar jag mig genast att jag minsann ska klara allt möjligt. Så här nu ett hopplock av hyllvärmare som ska läsas ut i år! Två är från förrförra årets bokrea: Sara Stridsberg och Theodor Kallifatides. Två är Daphne du Maurier, varav jag skäms för att jag inte läst Rebecca. En Muriel Spark, en Stig Dagerman, en Barbara Vine och en Jayne Anne Phillips. Beate Arnborgs biografi över Bang, och så brevväxlingen mellan Nancy Mitford och Evelyn Waughn (inköpt i Luleå 2011).
En blandning mellan gammalt, jättegammalt, och nästan nytt (eller i alla fall utgivet på 2000-talet).
Jag känner mig peppad!
hyllvarmare

Read Full Post »

När de som ger ut boken förstår att man kommer att sakna den direkt, och tipsar om andra. Detta är från Erin Kellys The Poison Tree, som jag tycker väldigt mycket om. Och nu läser jag Carol Goodmans The Lake of Dead Languages, och tycker väldigt mycket om den med.
Kan också rekommendera: Hollinghurst (även filmatiserad), Tartt, French och Vine (som är Ruth Rendell under pseudonym.) Och att se Brideshead revisited, förstås.

Read Full Post »


Jag älskar att avsnitten ur Astas dagböcker alltid börjar med ett avsnitt på danska. Jag stakar mig igenom det först, innan översättningen kommer. Undrar hur engelsmännen som läste originalet gjorde? Hoppade över, säkert. Om de inte, som Ruth Rendell, har danskt påbrå.
Det är lätt att glömma bort Ruth Rendell mellan varven, liksom hennes pseudonym Barbara Vine. Sen blir man desto gladare när man läser henne igen. För hon är alltid bra.
Astas bok är en släkthistoria i tre generationer, med hemligheter, fattigdom, berömmelse och en mordgåta. Asta kom till England tillsammans med sin make Rasmus och två små barn. Ett tredje barn dog, och nu väntar hon igen. Hon är tung och otymplig och längtar efter en flicka. Och efter danskt rågbröd.
Det kommer en flicka, Swanhild. Men exakt hur kommer hon? På Astas födelsedag långt senare, får Swanny ett elakt anonymt brev som berättar att hon inte är Astas och Rasmus dotter. Swanny är då 58 år och hamnar i djup kris. Hon lyckas inte få några ordentliga besked från sin självupptagna mor, utan är utlämnad till sitt eget grubblande.
Så dör Asta. Och när Swanny röjer upp i huset hittar hon massor av anteckningsböcker, där Asta i hemlighet skrivit dagbok. Astas dagböcker blir utgivna och en stor försäljningssuccé både i England och Danmark. Det blev tv-serie också, och där hade Anthony Andrews en roll. 😉 Men får Swanny veta vem hon är?
När boken börjar är även Swanny död, och det är systerdottern Ann som fått ärva såväl huset som dagboksrättigheterna som nyfikenheten på hur allt hänger ihop. Så hon läser och forskar om vartannat. Det kommer twist på twist i denna bok, och historierna vävs in i och runt om varandra. Tänk De besatta (A S Byatt) möter Alias Grace (Margaret Atwood) med ett stänk av det lilla jag minns av Mary Swann (Carol Shields). Mycket fin bok.
***
På fliken läser jag att Ruth Rendell hade en dansk mormor, och att namnet Vine ska uttalas på danska. Den här boken köpte jag för tio kronor på en liten turistinformation vid Höga kusten förra sommaren, det får man kalla ett fynd.
——————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

bokseptember
Från Myrorna: Sommarlägret av Jayne Anne Phillips, Sotarns pojke av Barbara Vine, Susanna Tamaros med huvudet bland molnen och Barbara Voors Smultronbett för totalt 71 kronor inklusive kassen. (Har för mig att nån bloggare nyligen skrivit om Sotarens pojke, är det kanske Bokmoster?)
Från bokhandel: Ny Reggie Nadelson och efterlängtade Vågorna av Virginia Woolf. (35 kronor styck)
Från Pocket shop: Senaste Sookie Stackhouse för nästan en hundring.
OCH: en 40-centimeters Billy, som gör att nu går alla böckerna in.

Read Full Post »