Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘syskon’

sammankomstenVeronica är ett av tolv syskon till en våldsam far och en diffus mor som dessutom fick sju missfall. Nu har den som stod Veronica närmast, brodern Liam, drunknat. Med stenar i fickorna.
”Det finns inget eländigare än en eländig irländsk barndom”, som en annan författare, Frank McCourt skrev, och jag tänker på det när jag följer Veronica på hennes vansinniga sorgefärd. Över till England för att hämta hem Liams lik. Irrandes hemma på nätterna för att slippa makens sexuella inviter — vid fem, halv sex-hugget brukar hon korka upp vinaren hon hinner dra i sig innan hon somnar framåt förmiddan. Framför allt går sorgefärderna bakåt i tiden med frågan VARFÖR?
Veronica fantiserar ihop scener från sin mormor Adas ungdom, hur hon möter en man som ska bli hennes make och en man som ska bli hennes hyresvärd. Det är hyresvärden som ska bli förövaren, den som förstör Liams liv men som Veronica aldrig berättar om. Vet Ada om det? Är barnen som passerar i hushållet del av hyresbetalningarna? Jag får det inte klart för mig, var gränserna för Veronicas fantasier, förvirrade minnen, och något som kan kallas verklighet går.
Det är nattsvart, det är sorgligt, det är hemskt. Och det är bra. Kanske slutar det med en glimma av hopp? Anne Enrights Sammankomsten vann Bookerpriset 2007.
—————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Annonser

Read Full Post »

brottsplats_faithful_placeDet trasiga smutsiga Dublin. Frank Mackey får ett telefonsamtal från lillasyster Jackie — och tvingas träffa sin aggressiva, destruktiva familj som han undvikit i hela sitt vuxna liv. Nu har en väska hittats i ödehuset på Faithful place 16, alldeles nära det gathörn där Frankie skulle träffa sin ungdomskärlek Rosie, den natten de skulle rymma till England. Men Rosie kom aldrig.

Frankie reste ensam. Han skapade sig ett liv: en yrkeskarriär som polis (han glimtar förbi i French tidigare böcker), gifte sig och skilde sig. Den viktigaste människan i hans liv är dottern Holly, som han försöker ge lite sunda värderingar men han kämpar i samma motvind som de flesta föräldrar. Som när Holly önskar sig ett par vita stövlar:
”Ceila Bailey har såna.”
”Celia vem då? Går hon i samma dansklass som du?”
Holly sa: Men åh, pappa, med hela ansiktet. ”Celia Baily. Hon är känd ju.”
”Vad bra för henne. Känd för vad?”
Hon såg oförstående ut. ”Hon är ju en kändis.”
(…)
”Jaså hon.” Jackie hade rätt, jag visste vem det var: en kuksugare från Dublin vars största bedrift i livet var att sätta på en rikemansunge och sitta i olika tv-soffor för att med hjärtskärande uppriktighet och nålstickspupiller berätta hur hon hade vunnit i kampen mot kokainet. Det är det som kallas superstjärna i Dublin nu för tiden. ”Holly, sötnos, hon är inte kändis. Hon är ett tomrum i en för trång klänning. Vad har hon någonsin gjort som är värt nåt?
Axelryckning.
”Vad är hon bra på?”
Överdriven, förbannad axelryckning.
”Så vad är hon bra för? Varför vill du vara som henne?”
Himlande ögon. ”Hon är söt ju.”
”Gode Gud”, sa jag uppriktigt förskräckt.

Men Frank får värre bekymmer. Och Holly också.
Tana French skriver bra, hon rör sig i det klassiska ”trasig ensamvarg som kan jobba ihjäl sig för att lösa fallet”-facket, och eftersom jag som sagt vill ha mina kriminalare olyckliga så gillar jag ju det. French är också förtjust i att låta gamla trauman från förr flyta upp till ytan. Jag tyckte lika mycket om den här som de två tidigare. (Bloggat här och här.)
——————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Read Full Post »

tropperFyra syskon och en mor i den knasiga familjen Foxman sitter shiva efter den döde fadern/maken Morton. De sitter på små låga stolar medan en ström av människor kommer förbi och beklagar sorgen. Huvudpersonen Judd har bott i en sunkig källare sedan han kom hem en dag och fann sin fru i säng med sin chef. Nu far han, en storasyster och två bröder tillbaka till föräldrahemmet och sin sörjande mamma, den berömda barnexperten i alltför korta kjolar och bröstimplantat. Alla har sina respektive med utom Judd, men han har å andra sidan varit tillsammans med sin äldste brors fru Alice.
Boken håller ett rasande tempo och det är ett virrvarr av jobbiga relationer som inkluderar: otrohet, sjukdomar, hundattacker, barnlöshet, syskonrivalitet, ett ständigt jagande efter sex, gräl, slagsmål och hänsynslösa kommentarer. Det är sådär hyperneurotiskt och amoraliskt, så att jag lätt skulle kunna få nog och tycka att det bara är jobbigt, men då och då kommer partier som när Judd håller i sin lilla systerdotter och andas in hennes söta babydoft, eller det här:

”Jag skulle nu vilja välkomna Hillary och hennes barn upp till biman för att läsa Kaddish för deras älskade make och far, Morton Foxman.”
Mamma ställer sig upp först och svassar nerför gången i sina stilettklackar som om det var en catwalk hon gick på, och hon vinner uppskattande blickar från de äldre männen, inklusive Peter Applebaum som skamlöst glor på hennes rumpa ända tills hon kommit fram till biman.
”Hon kunde inte ha letat reda på en längre kjol till gudstjänsten?” muttrar Wendy.
Jag och mina syskon följer henne upp till biman, ett bord som har ställts upp längst fram i lokalen. Där räcker kantorn oss varsitt laminerat papper med Kaddishens arameiska ord, skrivna på hebreiska och sedan transkriberade till latinska bokstäver. (…)
”Yit’gadal v’yit’kadash sh’mei raba”, säger vi.
”Amen”, säger församlingen och ställer sig upp.
”B’alma di v’ra khir’utei v’yam’likh mal’khutei…”
Vi läser de uråldriga orden utan någon som helst aning om vad de betyder, och församlingen svarar med fler ord som de inte heller förstår. Vi har samlats denna lördagsförmiddag för att prata rappakalja med varandra och man skulle kunna tro att det i dessa gudlösa tider borde vara en upplevelse tömd på betydelse, men det är det inte. Vi fem kurar ihop oss, axel mot axel över biman läser vi upp orden långsamt och församlingen, dessa gamla vänner och bekanta och främlingar, svarar allihop, och av anledningar jag inte ens skulle kunna börja formulera så känns det som om någonting verkligen händer. Det har ingenting med Gud eller själar att göra, utan bara en stark känsla av välvilja och stöd som strålar ut ur bänkraderna runt oss, och jag kan inte låta bli att bli berörd av det. När vi når den sista raden och det sista ”amen” klingat ut är jag ledsen att det är över. (…) Jag kännert mig inte närmare pappa än jag gjorde tidigare, men för en stund blev jag tröstad, och det var mer än jag hade väntat mig.

Hur han nu så tvärsäkert kan påstå att det inte har med Gud att göra? 😉

Det här är en bok som med rätt skådisar skulle bli en bra film, i stil med The Royal Tenembaums . Boken går på rean.
—————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »