Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘döden’

lagerlöfmDen 6 oktober 2011 försvinner regissören Daniel Lind Lagerlöf. Han är ute vid Västkusten och rekar för att filma en Camilla Läckberg-bok. Kanske halkar han på klipporna, det är blåsigt och regnigt med stora vågor och troligtvis drunknar han. Kvar blir hustrun Malin Lagerlöf, med tre barn. Två flickor och en pojkbebis på tre månader. Det här är hennes berättelse.

Att recensera en annan människas sorg är både omöjligt och osmakligt, men det här är både en dagbok och ett litterärt verk. Det är brutalt hudlöst och direkt berättat i en stil som är både dokumentär och visuellt uppbyggd av ögonblicksbilder. Malin Lagerlöf är manusförfattare och dramatiker, och naturligtvis har hon ett språk att falla tillbaka på nu också. Dagboksanteckningarna känns autentiska. Kaoset i början, chocken och den bedövande sorgen. Alla människor som kommer hem till Malin och barnen, lagar mat, håller dem sällskap, styr upp tillvaron. Svärfadern som tar hand om allt det ekonomiska. Ständigt några som sover i flickornas sängar, medan flickorna sover hos mamma. Senare hittar hon schemat som familj och vänner gjort upp. De behöver aldrig vara ensamma och världen får vara ytterst liten en period, när Malins rädsla för att möta andra människor dessutom förstärks av att det plötsligt kan dyka upp en löpsedel med Daniels bild på.

försvinnandeSamtidigt formas boken till ett porträtt av en älskad människa, en andra hälft. En man med stora fötter och stor integritet, en man som älskade att bygga, mura, ta sig an projekt. Daniel och Malin har varit ett par sedan tonåren. De blev vuxna tillsammans. Köpte hus på Gotland, flyttade runt i Stockholm, fick barnen, reset på långresor och hade planer.  I det sedan 25 år ständigt pågående samtalet har det nu blivit tvärt tyst i den ena änden. ”Jag skulle vilja berätta om allt det här för dig. Analysera. Eftersnacka. ” Malin har blivit berövad ett språk av associationer, smeknamn, syftningar som bara var deras. Ingen annan förstår det nu. Jag antar att det är därför som hon hela tiden skriver till ett du, Daniel, trots att hon inte alls tror att han eller hans själv lever kvar någonstans. Det är bara slut, han är borta. Deras ateism präglar också minnesstunden som hålls i den avkristnade Skeppsholmskyrkan, numera Eric Ericssonhallen. Sådana saker är viktiga och Malin tvingar sig att ta itu med dem. Allt en människa måste orka.

En sak att orka med är andra människors sorg. Och alla välmenande kommentarer, sådant som ska vara tröstande men kan träffa så fel. Hon får böcker om sorg, av Oates, Didion och Cullberg. I den senare läser hon att risken för att insjukna i psykisk sjukdom efter att en närstående avlidit på ett dramatiskt sätt och kroppen saknas är mellan 70–80 procent. Hon lägger den ifrån sig.

Dagarna går och blir till veckor som blir till månader. Det blir jul. Födelsedagar firas. Alla dessa ”första året utan” som människor som mist en nära anhörig vittnar om, ansträngningen att klara av dem. Så småningom övergår även dagboksanteckningarna till mer sammanhängande, reflekterande text. Malin Lind Lagerlöf hittar en annan, annorlunda version av sig själv, som oftast mäktar med tillvaron. Hon tar ett nytt jobb, får kollegor. Besöker sin systers familj i Värmland, dit Daniel inte ville åka. När nära två år har gått anas en ny kärleksrelation. Och ungefär då är hon redo att anta polisinspektör Johan Hildings erbjudande om att besöka klipporna där Daniel Lind sist sågs. En fridfull plats, kanske den vackraste plats hon sett.

Först publicerad i Corren med flera tidningar.

Read Full Post »

Jag hade tänkt bjussa på en dikt, såklart, en lång en om Döden som korsar kontinenterna och är ovälkommen överallt, särskilt av de gamla som sett hans ansikte förut. Men så möter han en kvinna hängandes i ett rep, och fångar upp hennes själ. Hon tigger om att få dö, men han stoppar henne istället i fickan. Det är så få som älskar Döden, så dem vill han spara på…
Men när man har med familjen Hughes/Plath att göra är jag alltid så rädd för rättigheter. Det står också mycket strängt i boken att ingenting ”may be used och reproduced in any manner whatsoever”, förutom korta stycken i recensioner då. Så det får bli korta smakprov, ur denna fantastiska — igen! — diktsamling.
En dikt heter Granny och börjar såhär:
Mirror, mirror on the wall
Who is the least dead
Of us all?

You loved me not, just saw
A copy of the face
You gave birth to
/…/

en dikt som heter George slutar såhär:
/…/
As we left, his face was snapped shut
Like a borrowed book, given back, and all his pages
Folded into the rucksack of his shoulders

En dikt som heter Readers går hårt åt Plath-dyrkarna*:
Wanting to breathe life into their own dead babies
They took her dreams, collected words from one
Who did their suffering for them
/…/
While their mothers lay in quite graves
Squared out by those green cut pebbles
And flowers in a jam jar, they dug mine up
/…/
When she came out of the oven
They had gutted, peeled
And garnished her

They called her theirs

Plathdyrkarna av kategorin som skrapar bort namnet Hughes från hennes gravsten, får man förmoda. Jag hoppas att Frieda Hughes inte har något emot alla oss andra som läser hennes mammas dikter.
Wooroloo är hennes första diktsamling och är dedikerad For daddy with love. Den kom ut 1998. Det var även Ted Hughes dödsår.
——————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

temadoden Lyrans tematrio handlar idag om döden. Jag väljer dessa tre:
Islossning av Barbara Voors. En man och hans dotter Elin försvinner på isen en vacker senvinterdag. De som blir kvar försöker hantera sorgen på sina olika vis. Mamman/frun har sitt, den gode vännen ett annat. Oerhört gripande är Elins bästa vän Anneli, som döper om sig själv till An så att bokstäverna som bildar Elin ska finnas kvar, och skriver insändare till tidningar signerade Elin för att låtsas att hon inte är död. Jag har skrivit mer här.
Ut och stjäla hästar av Per Petterson. Här handlar det om saker som hände för 50 år sedan, men som ingen av de inblandade har kunnat repa sig från. Det handlar om skuld och sorg och hat, och unga pojkars allt för tidiga tvång att växa upp.
Moment 22 av Joseph Heller.Döden och rädslan för döden är ständigt närvarande i denna klassiker från 1961 som handlar om en grupp bombflygare. Enda sättet att få slippa göra fler flygningar är om man blir tokig. Men om man anmäler sig som tokig och vill sluta flyga inträder ”moment tjugotvå som fastslog att oro för egen trygghet inför faror som var verkliga och överhängande var en förnuftig tankeprocess.” (Alltså är man inte tokig, utan måste fortsätta flyga.)
/…/”Yossarian blev djupt gripen av den absoluta enkelheten i moment tjugotvå och lät höra en aktingsfull vissling.
— Det var ingen dålig paragraf, den där moment tjugotvå, anmärkte han.
— Det är den bästa som finns, instämde doktor Daneeka.
Yossarian såg det hela klart i all dess svindlande rimlighet.”
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Read Full Post »