Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘sexualitet’

Så, jag läser Dyngkåt och hur helig som helst på bussen och skrattar och gråter om vartannat. Igenkänningsfaktorn är hög (förutom att jag inte är en begåvad skådespelerska eller bor på en ö eller har kissat på mig offentligt för att tåget fått totalstopp — även om det varit väldigt väldigt nära ett par gånger). Men för full har jag varit, och för tjock, och skilsmässoångesten är så sant beskriven att jag får ont i magen. Den där vacklan mellan att tycka att man är en finfin morsa (och människa), och att få komplex och svettas över hela ryggen när man ser andras såå perfekta liv. Det tar ju några år innan man inser att andras så kallade perfekta liv faktiskt inte är något som jag vill ha. Då kan man till och med se en människa äta äpple med kniv och servett utan att bli provocerad till döds.
Jag gillar Mia Skäringers sätt att skriva om sexualitet, hur viktigt det är i en kärleksrelation. I en intervju har hon sagt ungefär ”nio av tio problem löser man med sex” och fick förstås kritik för det. Men alla över 40 vet ju att det är så, så varför hymla om just det? (Nu läser jag på nyomstartade bloggen att hon tydligen inte har nån lust, och det är ju lite sorgligt men hon hittar säkert tillbaka till den)
Men det jag gillar allra mest är att Mia Skäringer är så generöst tillåtande. Till och med mot sig själv. Jag tänker att hon skulle vara fin att vara vän med, skratta och gråta och vara knäppa tillsammans. Sen inser jag att det är ju så mina käraste vänner är. Generösa, tillåtande, operfekta, med nära till skrattet. Och ibland gråten. Så jag behöver inte bli kompis med Mia, jag behöver bara läsa hennes blogg och böcker. Och försöka komma mig iväg på föreställningen, som också heter Dyngkåt och hur helig som helst.
————————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

En rad flickor har lektioner hos en märkvärdigt arrogant och otrevlig saxonfonlärare, som man aldrig får veta namnet på. Jag grubblar över hennes roll, eftersom hon först bara finns där för att lyssna på bitar av historien om en annan lärare, som inlett ett förhållande med en elev och gjort skandal. De saxofonspelande eleverna Julia, Bridget och Isolde, ger henne sina förtroenden och berättelser. Ibland verkar det vara fantasier. En av dem, Isolde, befinner sig mitt i händelsernas centrum eftersom det är hennes syster som blev förförd av läraren.
Det är skickligt berättat, på ett sånt där krypande sätt. Och sällan har jag upplevt saxofoner så sexuellt laddade. Berättelsen dröjer vid hur flickorna hanterar sina instrument, hur de bär dem, håller i dem, blåser i dem.

Sen dyker en annan historia upp, om unge Stanley som prövar in till en scenskola. Honom tycker jag fort om, och hoppas att det ska gå bra för honom. Men vad är det för fel på alla vuxna? I ett sånt där far–son-samtal tipsar Stanleys pappa honom om hur man kan tjäna pengar på att ta ut en livförsäkring på den klasskamrat man tror ska dö. ”Det är ju alltid en som dör, och man kan se tecknen.” Eeh…?

Ett citat från Stanleys intagningsprovhelg till scenskolan tycker jag mycket om:
The Head of Improvisation said, ”The stage is not real life, and the stage is not a copy of real life. Just like the statue, the stage is only a place where things are made present. Things that would not ordinarily happen are made to happen on stage. The stage is a site at which people can access things that would otherwise not be available to them. The stage is a place where we can witness things in such a way that it becomes unnecessary for us to feel or perform these things ourselves. What am I talking about here?”
/…/
”Catharsis.”

Det här är en creepy historia. Vissa scener är brännande och jag hade kunnat välja fler citat. Långa perioder förstår jag inte vart den är på väg. Men allteftersom förstår jag att Eleanor Catton har järnkoll på sin bok, allt har en mening på något plan. Eller flera. Jag blir inte lika stormförtjust som alla de engelska recensenterna, men det kan också ha att göra med att jag läste den under några dagar där jag upplevde och tänkte på en massa andra, privata, saker. Det här är en bok jag önskar att nån annan läste så att man kunde diskutera den sen. Om jag skulle ge den till en författare så skulle det bli Joyce Carol Oates eller Carina Rydberg.
—————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »


Erica Jong kan skriva mer, så mycket mer! än bara om att knulla. Och man kan läsa henne för mer än för sexskildringarna. Även om jag tycker att hon skriver väldigt bra om sex och hur viktigt det är, bättre än nästan alla andra tror jag. Just nu kan jag inte komma på nån som är mer trovärdig.

Jag läser om hennes I ljusaste minne (om mödrar och döttrar) och blir helt uppslukad. Den är precis lika bra som jag mindes den. En judiskt släktkrönika i fyra led, som börjar med en fasansfull scen under en pogrom i Ryssland där 17-åriga Sarah dödar sitt eget spädbarn. Medvetet eller av olyckshändelse, man vet inte, men hon ammar honom till döds och de blodtörstiga kosakerna hittar inte familjens gömställe. Sarah kan fly till Amerika, New York.
Där klarar sig Sarah undan de värsta skojarna och hallickarna, och börjar ett nytt liv som tecknare och småningom målare. Sarah älskar och arbetar och föder Salome, som blir en backfish och lever loppan i Paris. Salome hänger med makarna Fitzgerald, har ihop det med Henry Miller, och skriver boken En dålig flicka i Paris som gör skandal. Hemma hos den berömda författaren Edith Wharton gör Salome en upptäckt som förändrar hela hennes liv. När hon reser tillbaka till USA klarar hon inte av att träffa Sarah, utan åker istället till Washington där hon så småningom startar en skola och träffar Aaron som flytt undan judeutrotningarna i Polen.

Salomes dotter heter Sally, och blir en berömd sångerska. 22 år ung i det sena sextiotalet som hon inte minns mycket av. Ständigt påtänd för att slippa verklighetens skarpa kanter, innan hon går under jorden och försvinner hos sin ungdoms älsklingsförfattare. Och Sally blir sen mor till Sara, som knyter ihop berättelsen.

Erica Jong skriver så fantastiskt bra i spänningsfältet mellan extremt hat (Förintelsen) och stark livsbejakan (kärleken, erotiken). Hon får med alla dessa starka känslor, alla fruktansvärda öden men ändå det ljusa, det glada. Och boken heter ju I ljusaste minne. Det är så skönt att läsa om människor som vägrar låta livet slå ner sig, som ständigt söker efter lyckan och vågar älska. Som skapar konst. De tre äldsta kvinnorna är konstnärer av något slag. Salomes resonemang om skrivandet, att använda sitt liv för att kunna skriva om det, är väldigt bra. Kanske Jongs alter ego?

Tyvärr tappar boken en del i slutet. Det blir en del upprepningar, och för mycket stereotypt resonemang om kvinnor och män. Annars hade det blivit en Best of-etikett. Men.
Jag måste försöka få ledigt så att jag kan åka på Bokmässan i år, när Erica Jong kommer dit. Tills dess kan jag läsa hennes blogg. I youtubeklippet här ovan talar Jong om poesi och läser egna dikter.
Bokmania har nyligen läst och har skrivit om Rädd att flyga, Jongs genombrottsroman. Att hitta I ljusaste minne verkar inte vara så lätt, den finns inte längre i översättning. På Myrorna och såna ställen kanske den går att få tag i. Den amerikanska titeln är Inventing memory — A novel of Mothers and Daughters och på brittisk engelska heter den av nån anledning Of blessed memory.
———————–
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

Vaknar upp till nyheten att Kerstin Thorvall är död. Hon fick ett långt liv, 84 år, men det känns ändå sorgligt. När jag tänker på henne så tänker jag på hennes släta kinder, hennes kärlek till dans, hennes väldigt komplicerade relation till sin mamma, och så minns jag alla vackra teckningar. Är det nån fler än jag som minns ungdomsböckerna? Ofta med hennes egna illustrationer. Hon började som modetecknerska.
Ungdomsböckerna var ofta väldigt tidstypiska, om samhällsproblem och -fenomen. ”Min pappa säger att din pappa sitter i fängelse” är en sån där titel som jag har raljerat över som typiskt exempel på 1970-talets socialrealistiska barnböcker. (Förlåt, Kerstin!) Men jag minns att jag tyckte om ”Att älska Sussy”.
Hon har blivit illa åtgången, framför allt efter ”Det mest förbjudna” (1976), där hon berättar om sin egen starka sexualitet och otrohet. Det gillade inte kritikerna, som tyckte att det var alltför privat och självutlämnande. (Men när Sven Lindqvist skrev ”En älskares dagbok” (1981) då var det plötsligt fint att skriva intimt.)
Med ”När man skjuter arbetare” blev Kerstin Thorvall sen kulturvänsterns älskling, trots att skotten i Ådalen bara bildar en fond mot vilken hon berättar sin mammas historia. Signe som blev bortgift med den fina, rika, men tyvärr spritt språngande tokiga Sigfrid. Han våldtar Signe på bröllopsnatten.
En helt annan scen har bitit sig fast: lilla Anna följer med mamma Signe hem till morföräldrarna. Signe har med sig wienerbröd, som mormor älskar. Mormor blir väldigt glad och lägger in wienerbröden i skafferiet. Efter tre dagar eller så, när de hunnit bli torra, äter man upp dem. Att äta färska wienerbröd skulle vara för överdådigt.
Ett annat minne är från Kerstin Thorvalls sommarprogram för några år sen. Hon vaknar en morgon i ett annat land, går ut på balkongen tror jag, och plötsligt känner hon en stark lycka och lättnad. Det är hennes mamma som har dött. Äntligen befrielse.
Ett personligt minne är från när jag jobbade på Radio Ellen och i en intervju skulle be Kerstin Thorvall läsa en av sina egna dikter. Hon satte igång direkt, på en sekund. Och fort läste hon! Sen minns jag att jag frågade vilken jämställdhetsfråga hon tyckte var viktigast inför Åttonde mars. ”Pappamånad”, blev svaret.
Kerstin Thorvall skrev länge krönikor i Aftonbladet. En av de sista, kanske den allra sista, handlade om hur hon hade så ont i benen att hon inte längre kunde dansa.

Det här är Vita rosen. Kerstin Thorvall illustrerade Astrid Lindgrens Kalle Blomkvist och Rasmus, 1953 års utgåva, som jag har ärvt av min mamma.
Wikipedia listar alla Kerstin Thorvalls böcker. Lena Kåreland tar upp hennes betydelse för barnlitteraturen. En fin intervju från 2003 finns här. Aftonbladet skriver om Thorvall-tweets & bloggar och här finns hennes krönikor. Trollhare skriver om Thorvalls beskrivningar av ångest.
Uppdateringar: Unni Drougge skriver fint och vasst om bemötandet av Kerstin Thorvall. Bra också i Expressen av Nina Lekander och av Tiina Rosenberg på Bang.se. Vixxtoria skriver om Thorvall och politisk korrekhet — och icke korrekthet. Lena Kåreland skriver en faktafylld understreckare.
———————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »