Far väl, Kerstin Thorvall, jag hoppas du får dansa

Vaknar upp till nyheten att Kerstin Thorvall är död. Hon fick ett långt liv, 84 år, men det känns ändå sorgligt. När jag tänker på henne så tänker jag på hennes släta kinder, hennes kärlek till dans, hennes väldigt komplicerade relation till sin mamma, och så minns jag alla vackra teckningar. Är det nån fler än jag som minns ungdomsböckerna? Ofta med hennes egna illustrationer. Hon började som modetecknerska.
Ungdomsböckerna var ofta väldigt tidstypiska, om samhällsproblem och -fenomen. ”Min pappa säger att din pappa sitter i fängelse” är en sån där titel som jag har raljerat över som typiskt exempel på 1970-talets socialrealistiska barnböcker. (Förlåt, Kerstin!) Men jag minns att jag tyckte om ”Att älska Sussy”.
Hon har blivit illa åtgången, framför allt efter ”Det mest förbjudna” (1976), där hon berättar om sin egen starka sexualitet och otrohet. Det gillade inte kritikerna, som tyckte att det var alltför privat och självutlämnande. (Men när Sven Lindqvist skrev ”En älskares dagbok” (1981) då var det plötsligt fint att skriva intimt.)
Med ”När man skjuter arbetare” blev Kerstin Thorvall sen kulturvänsterns älskling, trots att skotten i Ådalen bara bildar en fond mot vilken hon berättar sin mammas historia. Signe som blev bortgift med den fina, rika, men tyvärr spritt språngande tokiga Sigfrid. Han våldtar Signe på bröllopsnatten.
En helt annan scen har bitit sig fast: lilla Anna följer med mamma Signe hem till morföräldrarna. Signe har med sig wienerbröd, som mormor älskar. Mormor blir väldigt glad och lägger in wienerbröden i skafferiet. Efter tre dagar eller så, när de hunnit bli torra, äter man upp dem. Att äta färska wienerbröd skulle vara för överdådigt.
Ett annat minne är från Kerstin Thorvalls sommarprogram för några år sen. Hon vaknar en morgon i ett annat land, går ut på balkongen tror jag, och plötsligt känner hon en stark lycka och lättnad. Det är hennes mamma som har dött. Äntligen befrielse.
Ett personligt minne är från när jag jobbade på Radio Ellen och i en intervju skulle be Kerstin Thorvall läsa en av sina egna dikter. Hon satte igång direkt, på en sekund. Och fort läste hon! Sen minns jag att jag frågade vilken jämställdhetsfråga hon tyckte var viktigast inför Åttonde mars. ”Pappamånad”, blev svaret.
Kerstin Thorvall skrev länge krönikor i Aftonbladet. En av de sista, kanske den allra sista, handlade om hur hon hade så ont i benen att hon inte längre kunde dansa.

Det här är Vita rosen. Kerstin Thorvall illustrerade Astrid Lindgrens Kalle Blomkvist och Rasmus, 1953 års utgåva, som jag har ärvt av min mamma.
Wikipedia listar alla Kerstin Thorvalls böcker. Lena Kåreland tar upp hennes betydelse för barnlitteraturen. En fin intervju från 2003 finns här. Aftonbladet skriver om Thorvall-tweets & bloggar och här finns hennes krönikor. Trollhare skriver om Thorvalls beskrivningar av ångest.
Uppdateringar: Unni Drougge skriver fint och vasst om bemötandet av Kerstin Thorvall. Bra också i Expressen av Nina Lekander och av Tiina Rosenberg på Bang.se. Vixxtoria skriver om Thorvall och politisk korrekhet — och icke korrekthet. Lena Kåreland skriver en faktafylld understreckare.
———————–
Läs även andra bloggares åsikter om Kerstin Thorvall, Det mest förbjudna, När man skjuter arbetare, Min pappa säger att din pappa sitter i fängelse, böcker,

Annons