Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘kommunism’

kapkaDet har slumpat sig så att jag läst flera böcker med motiv från det kommunistiska östblocket den här våren. Men det här är den första bulgariska bok jag läser.
Kapka Kassabovas ”Gata utan namn” har undertiteln ”En barndom och andra missöden
i Bulgarien”, och hon deklarerar frankt att detta är en sorts exorcism. Hon behöver få ut alltihop ur systemet. Eller kanske behöver hon egentligen försona sig med sitt liv, rotlös som hon nu är i exil och ständigt på resa utan att känna sig hemma någonstans. ”Hur kan man känna sig själv om man inte vet var man kommer ifrån?”

Kapka Kassabova beger sig tillbaka till lägenheten i Sofia, där grannarna nu mest består av nyrika och gangsters som när som helst kan börja skjuta omkring sig. Hon minns. Hon minns sin uppväxt i det groteskt fula bostadskomplexet Ungdom 3, en enrumslägenhet på elfte våningen som rymde mor och far (fattigingenjörer) och en lillasyster. De små balkongerna användes som extra förråd och uterum. På sensommaren var det stora samtalsämnet grannarna emellan hur långt man hunnit med inläggningarna av paprikor; ”Vi är sena med våra burkar, hur går det för er?” Paprikorna skulle hålla familjerna vid liv när ingenting fanns att köpa i butikerna. Alltså oftast. Som liten flicka frågar Kapka sin mamma: ”Varför är allt så fult?” Mamman börjar gråta. Exakt hur lite familjen har att glädjas åt blir smärtsamt tydligt när en holländsk familj kommer på besök.

Många saker pratar man aldrig om. Tjernobyl fanns inte och var hur som helst inte farligt. Homosexualitet finns inte, mannen som stod och grät på farfars begravning var bara en chaufför. Dödliga sjukdomar finns inte heller i socialistiska länder, så mormor kan inte ha cancer. Alla turkiska skolkamrater som plötsligt en dag tvingas byta till bulgariska namn i vad som döpts till Pånyttfödelsen. Små och stora lögner som knaprar på livsväven. Kapka läser fantasy och drömmer sig bort.Denna första halva av ”Gata utan namn” är trots misären ändå lättläst tack vare Kassabovas galghumor och drastiska språk. Ja, det var eländigt. Ja, man måste skratta åt det.

I den andra halvan gör hon en rundresa i Bulgarien 17 år senare. Här blir det mycket reseskildring och historiska anekdoter från århundraden bakåt. Kyrkor och muséer, reliker och ruiner. Städer som Sandaski där Spartacus föddes, och pyttelilla Melnik. Balkanbergen, Rodopibergen, Rosendalen. Gränser mot Grekland och Turkiet (här dog fler östtyskar än vid alla andra gränser sammantaget, skriver Kassabova). Nutiden har sina egna problem. Trafficking är ett. Dottern till kvinnan som tar hand om Kapkas gammelfaster klarade sig med nöd och näppe.
Denna andra del är inte lika lätt att ta sig igenom men ändå intressant om en rik och ofta brutal historia.

Först publicerad här.Kan beställas här.

Read Full Post »

hunger_och_sidenSå bra hon är, så knivskarpt iakttagande, så analytisk, så detaljerat beskrivande. Herta Müller, exildissident från Rumänien, tyskspråkig, Berlinboende, nobelpristagare. Ändå förstår jag naturligtvis inte mycket av hur det egentligen är att leva i en diktatur. I ett samhälle präglat av angiveri, rövslickeri, lögner och hyckleri och falsarier. En hjord kor flygs runt i landet(!) för att ställas ut där Ceaucescu besöker. De lokala korna är för magra.
Men det är ju bara en bisarr detalj i det där fula, grå, skrämmande förtrycket som gör att människor inte ens vågar tänka. När securitate när som helst kan gå in i din lägenhet och rota runt. Stjäla nån liten sak, eller lämna lamporna på, eller plocka ner en tavla från väggen så att du ska veta att de varit där.
När läkare och jurister är så intimt lierade med makten att mer än halva deras löner kommer från underrättelsetjänsten. Dödsattesterna fylls av fantasifulla olyckor, men nog vet man att det var mord. Tortyr. Müller får själv höra under ett (eller flera?) av förhören hon kallas till hur lätt det är att arrangera en dödsolycka.
Mest bisarrt är fortfarande det som jag redan visste, fem barns-politiken. De årliga kontrollerna av kvinnors underliv. Har hon varit gravid? Har hon gjort abort? Kvinnor över 45 och kvinnor som redan fött fem barn kunde få slippa, men annars var det att producera barn som gällde. Kvinnokroppen i statens tjänst. (Jag minns fortfarande tv-reportaget efter Ceaucescus fall, en rumänsk familj där man bytt bort ett barn mot en videospelare. Så fasansfullt materialistiskt, hur var det möjligt? Men sånt kan förstås ske i ett land där människor tvingas skaffa barn de inte vill ha.)

Upptäcker också att denna essäsamling är översatt av Bodil Zalesky, så roligt! Hennes blogg Under pausträdet var en av de allra första jag började läsa. Sen har jag tyvärr tappat bort den, men nu blir jag glad över att bli påmind igen. Mycket bra översättning också. Klar precis i tid till bokmässan 2011, berättar Bodil Zalesky här.
——————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Read Full Post »

Den är så fruktansvärt bra så jag vet inte var jag ska börja. Med flugorna? Som surrar sig igenom boken, letar efter nånstans att lägga ägg. I köttet. Eller i håret på Aliide, som svettas av sitt enorma svek. Äckliga flugor.

Eller med historien, som är två historier. Eller tre. En som börjar 1992 när gamla Aliide hittar ett bylte på sin gård, ett bylte som visar sig vara en ung flicka, Zara. Zara har flytt från någon hon påstår är hennes elake man. Hon har bara ett par stulna tofflor på fötterna, och trasiga, för tunna kläder. Konstig estniska pratar hon också. Aliide känner igen blicken, kroppspråket, hon förstår vad som hänt Zara men hon vill inte förstå för då kommer minnena och dem står Aliide inte ut med.

En annan historia som börjar på 1930-talet i en liten estnisk by, där två systrar bor. Ingel och Aliide. Ingel är den vackra, den duktiga. Den som lyckas med allt i hushållet, på gården, och i kärleken. Det är henne Hans blir kär i, trots att Aliide såg Hans först. Ingels äktenskap blir lyckligt ända tills ryssarna kommer. Då ändras allt.

Eller ska jag skriva om våldtäkterna? Hur Aliide och Ingel förs till kommunhusets källare och våldtas gång på gång, när ryssarna och de estniska kommunisterna vill ha fatt i Hans. Är han med skogsbröderna? Var är han? Jag orkar inte skriva något om vad de gör med Ingels lilla dotter Linda.

Hellre då om maten och alla hushållssysslor. Koka gris till tvål, mjölka korna, konservera tomater, koka sylt, baka bröd på surdegar som stått i två och ett halvt dygn. Tvätta håret med ättika eller asklut, använda någon sorts kolaska för att få vita tänder. Inte vet jag hur det fungerar, men det var vad Ingel gjorde och sen Aliide. Jag tror nämligen på allt som Sofi Oksanen skriver. Jag tror att allt är sant, allt har hänt, även om det inte hänt Ingel och Aliide så är alla dessa hemsysslor, all rädsla och alla övergrepp sådant som hänt.

Zaras historia, den tredje historien, börjar 1991 i Vladivostok. Vännen Oksana uppenbarar sig plötsligt i en egen bil, med västerländska strumpor och höga klackar. Hon övertalar lätt Zara att resa till Tyskland för att tjäna pengar. Såna historier har vi läst i tidningarna, om fattiga unga tjejer från Moldavien, Albanien, gamla Sovjetsatellitstater. Vi läsare vet vad som väntar, men det vet inte Zara. Och Zara blir mycket verkligare för mig än alla dessa verkliga kvinnor i tidningarna. Zara blir en hel människa. Någon som hade hemligheter med sin mormor och bråkade med sin mamma och tänkte plugga till läkare. Innan hon reducerades till en fitta och en mun. En värdelös fitta, men ändå med så mycket värde att männen som äger henne anstränger sig hårt för att inte låta henne slippa undan.

Utrensning handlar om hat och kraft, kärlek och rädsla, svek och mörka hemligheter. Om att leva i en diktatur där till och med dina egna tankar tas ifrån dig. Om våld och förnedring. Om att leva vidare trots sin förnedring. Det är makalöst bra. Stilistiskt är det ett sånt driv i boken, den är helt enkelt spännande, om det inte vore för att jag måste hämta luft ibland och vila mig lite så skulle jag kunna ha sträckläst den. Rent och klart språk, inget tjafs utan bara på kornet fångade detaljer. Det märks att Oksanen skriver dramatik, där man inte har tid med en massa bjäfs. Det märks också på att hon skriver väldigt visuellt: jag ser hur gården ser ut, jag ser köket. Sofi Oksanen förtjänar alla priser hon får, och om 20-30 år hoppas jag att hon får det allra finaste.
————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »