Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Elin Olofsson’

sigridDet här är en åka tillbaka hem-historia, med Hanna som lyckad men olycklig karriärist i Stockholm med jämtländska rötter som drar när hennes relation till gifte kollegan går i stöpet. Fast det är inte riktigt hem. Storgårda har aldrig varit Hannas, där huserade hennes farmor Sigrid som man aldrig talade med. Hannas far är mycket bitter för att han inte fick ärva gården, och vägrar att ens se åt den sedan många år tillbaka.
Efter att ha hört Elin Olofsson sjunga surkärringarnas lov på Bokens dag hade jag väntat mig att Sigrid skulle vara mycket värre. Nu är hon ganska förvirrad där hon ligger på sjukhemmet och inte har riktigt klart för sig vilka som kommer och hälsar på. Men hon var hemsk när barnen var små. Framför allt mot Hannas pappa, som får lida för svek som hör till de vuxnas liv. Allt det hemska, och allt dramatiskt i dessa olika liv har egentligen redan hänt. Kvar är minnena, och försök till en sorts summering för de efterlevande.
Jag tycker om Hanna som påminner inte så lite om Åsa Larssons huvudperson Rebecka Martinsson. Att fara till Stockholm och sen hoppa av hela karusellen, jag gillar det. Lite hembygdsromantik med dialektala inslag. Det norrländska. Vänskapen med en gammpojke. Oförmågan att få de viktiga känslosamma sakerna sagda.
Språket växlar mellan lite röriga inre monolog-partier när Sigrid minns tillbaka, och mer traditionellt berättande när Hanna brottas med sina problem i nutid. Den här boken blev mitt sällskap på pendlingsresorna till jobbet när mobilen var trasig, och jag upptäckte hur trevligt det är att läsa på tåget istället. Det ska jag göra oftare.
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

Det blev en jättefin kväll på Stora teatern igår. Varm och glad stämning, folk trivdes och hade roligt och det hade jag också.
Först ut var debutanten Elin Olofsson i en röd klänning med något som jag tills vidare kallar volang, fast det är egentligen inte det. Häftig var den i alla fall. Elin Olofsson vann mitt hjärta direkt när hon berättade att hennes mormor dog för två veckor sen. Sen talade hon om sin bok Då tänker jag på Sigrid, som är en familjehistoria från Jämtland, där Sigrid är en bitter kvinna, en riktig surkärring. ”Men jag undrar alltid varför surkärringar blivit såna”, sa Elin Olofsson, som vill skriva in periferin (kvinnor på landsbygden) i litteraturhistorien.
Efter Olofsson kom Leif G W Persson, och han körde sin grej. Många gapskrattade medan jag nöjer mig med att tycka att han är småkul. Även GW steg i min aktning när han slog fast att Selma Lagerlöf är och förblir Sveriges främsta författare.

Sedan efter pausen kom Margareta Strömstedt som ditills inte gjort mycket väsen av sig. Men nu ägde hon scenen och läste ett långt stycke ur senaste boken. Bra! Sedan kuppade hon och hennes presentation av nästa författare, Pelle Sandstrak /Mr Tourette, utvecklades till ett riktigt samtal där Strömstedt aldrig ville sluta ställa frågor, som tydligt var ärligt intresserade.
Men han fick ändå köra lite själv också, Mr Tourette, och det var sådär roligt i det blodiga allvaret så att det blev riktigt bra. En av de människor som räddade hans liv var skolsköterskan Lillemor, en stor kvinna som tog strypgrepp på honom och sa: ”Du kan så mycket pojkdjävul”. ”Strypgrepp är undervärderade som psykiatrisk behandlingsmetod”, menade Sandstrak som numera bor i Linköping.

En bok blev inköpt: Då tänker jag på Sigrid som hunnit komma på pocket.
Lite kul: Att Mr Tourette satt väldigt stilla, medan G W, ja ni vet, han har sina tics med glasögonen och öronen och käppen och…
Se själva på 24Corren här och här.
———————————–

Read Full Post »