Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘mor-son’

Låt det då bli denna.

En gammal mamma försvinner i trängseln och kaoset på centralstationen i Seoul. Pappan kommer med tunneltåget, men inte hon. De vuxna barnen letar och delar ut flygblad. Flygbladet pryds av ett gammalt fotografi där mamman är mycket yngre. Så småningom kommer telefonsamtalen, människor har sett någon som kan vara mamman, en sliten kvinna i blå plastsandaler och ett fult infekterat sår på ena foten. Kan det vara mamma? Hon hade ju inte blå sandaler… men de som ringer från olika håll i storstaden säger att de känner igen ögonen på fotot — så öppna, tillitsfulla och trofasta.

Jag tycker mycket om språket och stämningen i Kyung-Sook Shins bok, den är finstämd och nyanserad och genomsyras av kärlek. Äldsta dottern, älsklingssonen, och maken försöker minnas och förstå. För den som står en närmast är den som det är svårast att få syn på. Och har de någonsin låtit henne veta hur mycket de älskar henne?
Alla drömmar och förhoppningar ett människoliv innehåller, alla händelser som definierar vem hon är. När det blir moderns tur att föra ordet vrids kalejdoskopet flera varv till och nya mönster bildas.

Med ”Ta hand om min mor” introduceras Kyung-Sook Shin på svenska, och det är den första sydkoreanska bok jag har läst. Kanske är det därför jag blir så fascinerad av detaljerna från lantlivet: vanan att dekorera med löv när man klistrar nytt mullbärspapper på dörrarna, förfädersriterna, den tidsödande matlagningen. Romanen utspelar sig i brytningstiden mellan det gamla och det moderna, och på bara en generation ändras livsvillkoren radikalt: Mamman är analfabet och lantbo, äldsta dottern blir en framgångsrik författare som reser runt världen, precis som Kyung-Sook Shin, som också kommer från fattiga förhållanden i en liten by men som gjort stor succé. Hon är en fin bekantskap.
——————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Annonser

Read Full Post »

Det är lite svårt att få syn på henne, Stanley Ann Durham. Jag tycker inte att Janny Scott kommer särskilt nära i sin biografi A singular woman. Problemet är förmodligen att det inte finns så många direkta källor, varken skriftliga eller mänskliga. Nåt enstaka brev är bevarat, där hon verkar ganska matter-of-fact. Och vad gäller människor… Stanley Anns föräldrar var ganska rastlösa naturer som flyttade ofta och dottern var ständigt Den nya tjejen och rotade sig inte.
När föräldrarna plötsligt bestämde sig för att flytta till Hawaii var Stanley Ann i tonåren. Hawaii var den nyaste delstaten, och mycket annorlunda jämfört med det homogena Kansas. Här fanns folk av alla de slag, flest hawaiianer, många asiater, vita var inte alls någon majoritet. Ett mångkulturellt center var under uppbyggnad och lockade till sig studenter från bland annat Afrika, däribland Barack Obama senior från Kenya. Han var 24 och Stanley Ann var 17 när de träffades. Hon blev gravid utan att veta att han redan hade fru och barn i hemlandet. Sen gifte de sig ändå, hon jobbade i Seattle och han tillbaka i Kenya. Äktenskapet verkar ha fungerat bäst när de bodde på olika håll. När de försökte leva ihop, och Obama senior slängde en mattallrik i väggen insåg Stanley Ann att det inte var vad hon ville ha. Så hon bröt upp.
Jag tänker att det måste vara en tuff ung kvinna som orkar med allt, att få barn väldigt ung och fostra det själv, att möta alla fördomar inför ett barn med mörk hy (det var fortfarande olagligt i många stater att gifta sig över rasbarriären), och så att hela tiden fortsätta studera. Det var Anns egen mor, Madelyn, som alltid talat om hur viktig utbildning och egen inkomst är för en kvinna.
Tillbaka på Hawaii och universitetet träffar Ann en ny man, Lolo Soetoro, och gifter om sig med honom. Och så bär det iväg till Indonesien. Stanley Ann har minsann ärvt sina föräldrars rastlöshet och äventyrslusta. De får en dotter, Maya, och Ann fortsätter att arbeta på ambassaden i Jakarta, och som lärare. Hon inser att sonen Barry är mycket intelligent, och stiger upp extra tidigt på morgnarna för att undervisa honom.
Det är mycket lokalfärg i Janny Scotts bok, jag får en fin bild av Indonesien och hur det såg ut och fungerade. Familjen anlände dit kort tid efter en fruktansvärd massaker, det var mycket långt från småstadsliv i Kansas. Men Stanley Ann Dunham Soetoro var som sagt en tuff kvinna. Och en spännande kvinna, jag hoppas att Janny Scott kommer lite närmare senare i boken, kanske när det börjar handla mer om hennes arbete som antropolog?
———————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

Det är ganska tufsiga, ofta misslyckade människor som möter mig i finlandssvenska Solveig von Schoultzs urval av noveller publicerade mellan 1947–1983. Glömska. I det blå. Förvirrade? I de tidiga novellerna har de svårt att skilja verklighet från fantasier.
Men blir lite ledsen av att läsa von Schoultz, det går inte så bra för hennes människor. De blir missförstådda, smått föraktade, ofta olyckliga. En sjukskriven fröken som kommer tillbaka, en flicka som tror att tingen lever, en kvinna som glömmer bort nästan allting.

Allra bäst är novellen Påskbrev, som handlar om en mor och hennes vuxne son och hans flickvän. Tillsammans besöker de Udden, sommarstället där minnen efter fadern och lyckliga barndomssomrar finns kvar. Ungdomarna har svårt att förstå varför fadern gick ut i krig, fick medalj, dödade människor. Hur kunde det enskilda landet vara så viktigt? Modern har svårt att förstå att det liv som växer i flickvännens mage ska avbrytas, att de ungas ideal inte omfattar sådan individuell egoism som att sätta barn till världen när den ser ut som den gör. Istället ska sonen lära sig swahili för att kunna arbeta som läkare i Afrika.
Denna novell publicerades i samlingen Rymdbruden 1970. Från samma samling kommer Min lilla bror, som är kort och hemsk. Den påminner mig om Tjechovs Att döda ett barn, samma känsla.
Men det är inte precis nattsvart hela tiden, det är det inte. Tvärtom är det psykologiskt ofta mycket fint. Och med fina, för mig okända, ord, som till exempel ”kribbla”. Vissa noveller känns märkta av tiden, andra kommer jag att bära med mig. För Solveig von Schoultz har rätt i sitt eget förord: ”kortheten är skenbar. En riktig novell är inte slut när punkten är satt, den fortsätter.”

Den här boken hör till utmaningen 2011 års Hyllvärmare
———————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

Det är så mycket kärlek i Linda Gray Sextons Det sägs att en stjärna faller. Så väldigt mycket kärlek. Mellan Allie och hennes man Sam, mellan Allie och barnen Jamie, Meggie och Anna, framför allt sonen Jamie som hon älskar mest av alla. Han är också det barn som ärvt Allies egen konstnärsbegåvning, det står klart redan när han är två år gammal. Och Allie älskar honom ännu mer för det. Det var länge sedan jag läste en bok som genomsyras så av kärlek, och jag märker hur glad jag blir av det.
Det är också en väldigt fysisk bok, lidelsefull. Det är det sexuella, det är kroppar och en rytm som är djupt naturlig. Kor som kalvar, ston som fölar, och så Allie själv som föder barn hemma med man och svärmor till hjälp. Beskrivningen av övergångsskedet känns i hela kroppen när jag läser.

Allie är målare, en blyg men lidelsefull målare. Maken Sam är lantbrukare. Bara att de träffas är något av ett mirakel, men de passar väldigt bra ihop trots sina olikheter. Och de är så trovärdiga i sina svårigheter och glädjeämnen.
En annan sak jag tycker mycket om är porträtten av både svärmor Tobie, och Allies egen mor. (Heter hon något? Kanske bara mamma.) Båda kvinnorna är komplexa. Mamman prydlig, malplacerad på lantgården där Allie bor med sin familj, och hon har aldrig riktigt förstått hur viktig Konsten är för sin dotter. Men hon älskar sina barnbarn, och scenen där hon trotsar Tobie och tar hand om lilla Anna är så fin. Tobie å andra sidan är dominant och duglig, van att bestämma och småsur. Först försöker Allie anpassa sig efter henne, men börjar sedan göra uppror och hitta sin egen väg och plats. Och scenen med rivaliteten om lilla Anna som bebis slutar i balans, jämvikt.
Ett tredje kvinnoporträtt är Rebecca, konstnären från New York som flyttar till trakten och uppmuntrar Allie. Även hon har flera sidor.

Första halvan av boken är ren glädje att läsa, men sen kommer katastrofen. Och efter det sorgen: vild, förtärande, kanske morbid. Här kommer ett element av övernaturlighet in, som jag inte gillar. Det stör och irriterar och känns påklistrat. Där försvinner best of-etiketten för ett tag, men slutet — vilket slut! — gör att jag klistrar på den igen. Jag är mycket imponerad av Linda Gray Sexton. Ganska oväntat också.

Boken är dedikerad till författarens mor, poeten Anne Sexton, och lyder: Till min mor, som lärde mig att lyssna efter ordets ljud. Generöst av Linda tycker jag.
Hon har även en hemsida och en blogg. Tydligen är Linda Gray Sexton bipolär och har lidit av svåra depressioner och självmordstankar. Hon vet vad hon talar om när hon skriver om människor i svår kris, alltså. Ännu mer förvånande då att Det sägs att stjärnor faller är så full av kärlek och hopp.
————————————————
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

Medan jag skalade mina jordärtskockor igår pågick ett intressant radioprogram om mammor i litteraturen. En person stack ut i diskussionen, med lite annorlunda infallsvinklar och boktips på mammaskildringar: som Kristian Lundbergs Yarden (hej Vixxtoria!) och Michael Cunninghams Timmarna. Och en ny barnbok av Anna-Clara Tidholm. Personen i fråga heter Philip Teir och jobbar på finska Hufvudstadsbladet. Han har även skrivit poesi. Jädra otur att jag har nån sorts inofficiellt köpstopp då. 😉
Philip Teir finns även på twitter.
————————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

Det är fysiskt jobbigt att läsa om lille Claes uppväxt på 1930-talet. Som oäkta barn till en fin herre hämtas han hem från barnhemmet för att bo med sin mor, mormor, morbror och sina mostrar. Den ena är elakare än den andra och i huset råder krigstillstånd. Mamman Ella talar inte med sin mor, de kan inte ens vara i samma rum. En av mostrarna har för vana att skälla ut alla varenda kväll. Morbrodern Helge har lungsot och blir tyckt synd om. Han kan plåga och förnedra Claes hur mycket han vill utan att någon säger ifrån.
En dag kommer en arbetskamrat till Ella på oväntat besök. Hon får syn på Claes och frågar glatt om det är en främmande pojke på besök. Blodröd i ansiktet och med en hätsk blick på sin son svarar Ella att ”ja, det är en främmande pojke på besök”.
Senare i livet ska Claes bli förnekad ännu en gång. Sent omsider, jag tror han är 28 år då, förälskar han sig i skinnknutten Roger, 17 år. Tafatt och trevande, med hjälp av musik och alkohol, inleder de ett förhållande. Det ska bli Claes Bäckströms enda längre kärleksförhållande, någonsin. Han låter sig bli slagen och bestulen, han är besatt av Roger och av att äntligen leva ut de känslor han förnekat så länge, även om det förstås sker i smyg och rädsla för att någon ska förstå. Så träffar Roger en mörkhårig liten flicka, och avfärdar Claes med orden:
— Vi här umgås inte med bögar!

Det här är en bok som kommer att stanna kvar hos mig länge. Om det finns nån gay-kanon (?) så platsar den där. Och allt är inte elände. Claes Bäckströms kärlek till teckningen och konsten är fint skildrad. Han reser till Italien, njuter av Michaelangelos David, Sixtinska kapellet, de vackra unga männen. Ibland är det roligt också. Som när Claes gör lumpen på K4 i Umeå, tappar kontrollen över hästen och stormar in på kaserngården. Han väntar sig en utskällning av det befäl som står där, men när utskällningen inte kommer blir Claes så lättad att han kommer, i kronans kalsonger, på hästryggen.
En förtjusande ung man är illustrerad med Bäckströms egna teckningar. Jag skulle vilja se en utställning med honom, men får till min förskräckelse veta att det brunnit hemma hos Bäckström för några år sen.

Read Full Post »


Erica Jong kan skriva mer, så mycket mer! än bara om att knulla. Och man kan läsa henne för mer än för sexskildringarna. Även om jag tycker att hon skriver väldigt bra om sex och hur viktigt det är, bättre än nästan alla andra tror jag. Just nu kan jag inte komma på nån som är mer trovärdig.

Jag läser om hennes I ljusaste minne (om mödrar och döttrar) och blir helt uppslukad. Den är precis lika bra som jag mindes den. En judiskt släktkrönika i fyra led, som börjar med en fasansfull scen under en pogrom i Ryssland där 17-åriga Sarah dödar sitt eget spädbarn. Medvetet eller av olyckshändelse, man vet inte, men hon ammar honom till döds och de blodtörstiga kosakerna hittar inte familjens gömställe. Sarah kan fly till Amerika, New York.
Där klarar sig Sarah undan de värsta skojarna och hallickarna, och börjar ett nytt liv som tecknare och småningom målare. Sarah älskar och arbetar och föder Salome, som blir en backfish och lever loppan i Paris. Salome hänger med makarna Fitzgerald, har ihop det med Henry Miller, och skriver boken En dålig flicka i Paris som gör skandal. Hemma hos den berömda författaren Edith Wharton gör Salome en upptäckt som förändrar hela hennes liv. När hon reser tillbaka till USA klarar hon inte av att träffa Sarah, utan åker istället till Washington där hon så småningom startar en skola och träffar Aaron som flytt undan judeutrotningarna i Polen.

Salomes dotter heter Sally, och blir en berömd sångerska. 22 år ung i det sena sextiotalet som hon inte minns mycket av. Ständigt påtänd för att slippa verklighetens skarpa kanter, innan hon går under jorden och försvinner hos sin ungdoms älsklingsförfattare. Och Sally blir sen mor till Sara, som knyter ihop berättelsen.

Erica Jong skriver så fantastiskt bra i spänningsfältet mellan extremt hat (Förintelsen) och stark livsbejakan (kärleken, erotiken). Hon får med alla dessa starka känslor, alla fruktansvärda öden men ändå det ljusa, det glada. Och boken heter ju I ljusaste minne. Det är så skönt att läsa om människor som vägrar låta livet slå ner sig, som ständigt söker efter lyckan och vågar älska. Som skapar konst. De tre äldsta kvinnorna är konstnärer av något slag. Salomes resonemang om skrivandet, att använda sitt liv för att kunna skriva om det, är väldigt bra. Kanske Jongs alter ego?

Tyvärr tappar boken en del i slutet. Det blir en del upprepningar, och för mycket stereotypt resonemang om kvinnor och män. Annars hade det blivit en Best of-etikett. Men.
Jag måste försöka få ledigt så att jag kan åka på Bokmässan i år, när Erica Jong kommer dit. Tills dess kan jag läsa hennes blogg. I youtubeklippet här ovan talar Jong om poesi och läser egna dikter.
Bokmania har nyligen läst och har skrivit om Rädd att flyga, Jongs genombrottsroman. Att hitta I ljusaste minne verkar inte vara så lätt, den finns inte längre i översättning. På Myrorna och såna ställen kanske den går att få tag i. Den amerikanska titeln är Inventing memory — A novel of Mothers and Daughters och på brittisk engelska heter den av nån anledning Of blessed memory.
———————–
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

Older Posts »