Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘självbiografiskt’

försvinnande… och skrivit recension av den här. Publiceringen är jag lite osäker på när den är, början av juni tror jag? I Corren (+ Norrköpings Tidningar, Västervikstidningen och Motala-Vadstena tidning.) Sen lägger jag ut här.

.
Jag tyckte om boken, som är självbiografisk och intensiv. Malin Lagerlöfs make Daniel Lind Lagerlöf försvann när han en blåsig dag rekade för en Läckberg-filmning på några klippor vid Västkusten, tidigt i oktober 2011. Troligen ramlade, halkade eller blåstes han omkull på de hala klipporna och drunknade i havet.

Read Full Post »

kamp4Oj, den här är nästan den bästa tror jag. Lika bra som ettan. Jag grips djupt av både 18-åringen som tar jobb som lärare i Nordnorge där hans känsloliv följer årstiderna och så den 16-årige Karl Ove, som får fart på sitt skrivande men aldrig får till det med någon tjej, trots ständiga försök. Problemet är att han alltid kommer i kalsongerna, han hinner inte ens få av sig dem och det är förödmjukelse efter förödmjukelse samtidigt som han ljuger för kompisarna om att han redan legat med flera stycken.
Karl Ove Knausgård är extremt självmedveten, varenda kroppsrörelse eller yttrande ställer han i relation till hur han uppfattas av andra. Men så upptäcker han alkoholen.

”Varför drack de inte? Varför drack inte alla? Alkoholen gör allting stort, den är en vind som drar genom medvetandet, den är vågor som bryts och skog som vajar, och det ljus den utstrålar förgyller allt du ser, till och med den vidrigaste och mest frånstötande av människor får något vackert över sig, det är som att alla invändningar och all kritik sveps bort med en enda vid handrörelse, ett rågat mått generositet, här är allt, och då menar jag allt, vackert.
Varför säga nej till det?”

Så Karl Ove super något fruktansvärt, redan som 16-åring får han black-outer och vet inte vad han gjort. Skam, skuld, och så nästa rus. Mer skam, nytt rus. Han finner delar av sig själv under berusningen som är den han vill vara. Han haschar också, det ruset är nästan ännu bättre. Han skolkar mycket men får jobb som skivrecensent på en mindre tidning. Lönen utbetalas i lp-skivor. Musik, skam & skuld & denna ständiga misslyckade kåthet som får honom att fantisera om varenda tjej som råkar visa sig, så ser Karl Oves alkoholindränkta sena tonår ut.

Jag gillar också att man får se mer av mamman, Sissel, och brorsan, Yngve.

Read Full Post »

daniusAllra sist i denna essäsamling som varierar mellan bra, mycket bra, och lysande, kommer så Min första krets. Titeln är snodd från Olof Lagercrantz om jag inte minns fel, och handlar om Sara Danius egen uppväxt. En uppväxt som jag känner delar av, så pass stora delar att jag inbillar mig att jag nästan känner Sara Danius och alla hennes syskon. Det gör jag förstås inte, och de måste vara så fruktansvärt trötta på såna som jag. Jag ber om ursäkt här och nu.

Förklaringen är att Barnaboken var så oerhört viktig för mig. Jag har skrivit om detta här. Sedan kom Felicia försvann och vände upp och ned på alltihop, det blev en väldigt stark upplevelse för mig som jag recenserade här och som jag bär med mig fortfarande. Liksom jag bär med mig scener ur Barnaboken.

Nu får jag alltså fler pusselbitar. Sara Danius beskriver föräldrarnas korta äktenskap men långa vänskap. Det är hennes pappa som var ”pappa Lars” till viss del även för de andra småsyskonen. Hon beskriver några av sina flyttar. Den hemska till Egypten, där lillebror Aron sedan dör. Den för henne och helsystern Nina kanske livräddande (mitt ord) hem till Sverige och pappan. Det fanns ingen skola för flickorna, så det blev bara fyra månader i Egypten för dem.

Som nybliven pensionär tog fadern glatt emot sina döttrar på tio, elva år. En läsare, en humanist, gammal militär och oerhört uppskattad lärare. Som läste Bachs partitur för att förströ sig på pendeln, och tog sina döttrar på cykelsemester till Värmland. Han kunde bara två kryddor, salt och peppar, berättar Sara Danius, men han lärde sig att laga mat till sina barn. Helt enkelt en underbar man och far. En far som både Nina och Sara älskade och respekterade och undvek att göra upprörd i onödan, väl medvetna om att han inte skulle leva för evigt.
Jag tycker väldigt, väldigt mycket om porträttet av pappan. Det är djupt trösterikt.

Även en essä om farfadern och Orrefors är väldigt spännande, men annars är texterna inte personliga på det viset. Mycket mumma för en gammal litteraturvetare. Best of-etikett!

Read Full Post »

Bechdel_cover
81XVAw4GyEL
Såklart.
Bechdel-Cartoon
Den passar inte alla men den passar verkligen mig, som börjat drömma konstiga drömmar om min dotter och yngsta dotterdotter, minnas signifikanta episoder från min mor och mormor, och förstås genast vill sätta igång och läsa en massa psykoanalys.
Are-You-My-Mother_0009
ABorganized
Och läsa om Virginia Woolf i en enda lång läsfestival.
winnicottbechdel
————————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »

Surprise! Jag blev mest fascinerad av porträttet av Camilla Henemarks mormor Aina och deras relation. Min krönika (alltså inte någon recension) hittas här.

Read Full Post »

För några år sen stod jag nere i källaren på Myrorna och tittade på böcker. En bit bort stod ett ungt par. Tjejen hittade ”Barnaboken”, kanske funderade hon på att köpa den, men då säger killen: ”Anna Wahlgren, hon är hemsk, hennes barn hatar henne”. Jag blev arg och tänkte att det är så jädra typiskt med dessa människor som alla andra som inte känner dem tycker sig ha rätt att snacka skit om. Nu idag undrar jag istället om han kanske kände dottern Felicia?

”Barnaboken” kom 1983, då jag väntade mitt första barn. Jag var 18 år och hade ingen aning om nånting, utom att jag i alla fall inte skulle göra som mina egna föräldrar. Och ”Barnaboken” är en underbar bok! Så lugn och klok och handfast. Genomsyrad av kärlek och respekt för barnet. Anna Wahlgren blev för mig den föräldraauktoritet som jag annars saknade, en som man kunde härma eller låta bli, en stark röst att förhålla sig till. En viktig sak är att Anna Wahlgren tydligt säger att man inte behöver vara en hel människa för att vara en bra förälder. Man kan släpa på sin egen gamla skit utan att ta med den till sina barn. Vara en misslyckad människa men en god mor eller far. Det är en mycket tröstande inställning.
Och nu läser jag ”Felicia försvann” och allting bara rasar.

Felica Feldts bok är en skräckskildring av hur det är att växa upp i ett alkoholisthem, med våld, självmordshot och sexuell gränslöshet som även drabbar barnen. Ljuden, lukterna, män som onanerar framför dem, män som kryper ner i flickornas sängar. Anna Wahlgren blir rasande och släpar ut dem ur rummet, men nästa morgon sitter de där vid frukostbordet som om ingenting hänt.
Spriten och vinet flödar i det Wahlgrenska hemmet, men maten är det illa ställt med. En period läggs barnen in på lasarett och får äta upp sig. Och så dessa ständiga flyttar: 19 adresser på 18 år.
Felicia Feldt skriver in sig i den långa raden av fruktansvärda barndomsskildringar, men hennes bok blir också något mer. Till skillnad från i Susanna Alakoskis ”Svinalängorna” och Kristian Lundbergs minnen i ”Yarden”, listan kan göras lång, så är mamman i ”Felicia försvann” redan en rikskänd person. En människa som beskriver sig själv som kanske världens främsta barnuppfostrare. Flera händelser som jag minns som exempel från ”Barnaboken”; här kommer den andra sidan av saken. Som när Felicia stulit dockor och Anna Wahlgren tvingar henne att kasta dem. Det avslutas med en örfil. Om den stod det förstås inget i ”Barnaboken”.

Det är djupt sorgligt och smärtsamt att läsa ”Felica försvann”, men det är ingen tung bok rent stilistiskt. Den är sammansatt av ögonblicksbilder: minnen, insikter, som hoppar i tid. Felicia är fem år, Felicia är 39 år, Felicia är av och på i sin relation med sin mamma. Att vara av, att bryta med mamma, innebär också att bli utesluten ur flocken. Felicia blir inte bjuden på familjeträffar och födelsedagsfester hos sina syskon längre. Hon ska tigas ihjäl.
Felicia kämpar med depressioner, misslyckanden, sorger och dåliga relationer. Ändå låter hon sig inte tystas. Inte längre. Kanske är inte allt i denna bok sant, (kan Anna Wahlgren verkligen ha legat med Felicias man? Eller visat upp sin egen mans penis för barnen och berömt hur hård den var?), men kanske är det ändå sant. Det är Felicias sanning.
Det allra viktigaste Felicia Feldt gör är när hon hävdar sin rätt att inte försonas. Det enda som duger för att försonas med mamman är att svälja alla sina egna känslor och bara gå med på den andras verklighetsbeskrivning. Att inlemma sig under den stora matriarken. Att låtsas att det som är helt sjukt är helt normalt. Så nej, Felicia, du behöver inte försonas med din mamma. Du gör helt rätt som låter bli.

(Publicerad i Corren, här)
Tidigare texter om Anna Wahlgren här och här
Lyran gör en fin genomgång av olika recensenters läsning av denna bok och Bokmania har ett annorlunda utgångsläge.
————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

”För många nycklar för många dörrar.
Porten som alltid, fönsterna, rullgardinerna.
Allting sker i andra rum. Och ändå är det
bara jag som bor i huset ingen vet ens var
det finns var finns mitt hus ligger det på
klippan vid havet det var där som horison-
ten, fanns det en gång en horisont och mitt
blod som dränkte horisonten vår tystnad
som dränkte mitt blod din puls mot mina
läppar morgonen då du stannade den morgonen.”

Ur Blodförmörkelse av Rut Hillarp, utgiven 1951. Hennes debutroman.

Rut Hillarp är ett sånt där namn som smugit förbi i periferin för mig, jag har haft en lite oklar bild av modernistisk poet och stilig kvinna, lite mystisk kanske. Passionerad. Tragisk. På nåt vis besläktad släkt med Edth Södergran, brinnande.
I höstas blev Hillarp aktuell, när vännen och eleven Birgitta Holm gav ut dels hennes dagböcker i urval, dels en biografi. Jag blev nyfiken på dagboken och lånade hem den, men de första sidorna avskräckte. Hon trånade efter en man som hon var tillsammans med, de hade flyttat isär men bodde vägg i vägg och genom denna vägg hörde hon hur han låg med andra kvinnor medan Rut låg och grät i kudden, galen av svartsjuka.

Så lyssnade jag på detta radioprogram, och kände att jag förstod Rut Hillarp bättre, att hennes sexualitet var lika viktig, viktigare? än hennes skrivande/skapande, att det fanns något här som jag ville ta reda på. Så det blev nya tag med dagboken. Och insikten att det där som jag blev galen på i början, hennes masochism och lidande, för henne var mycket mer och större än så. Hon VILLE lida. Hon var inte bara masochist i sitt sexliv (och det var inte alltid hon fick utlopp där heller, trots väldigt många försök), hon ville inte bara ha fysisk smärta, hon ville vara i total själslig och kroppslig underkastelse.

Samtidigt var hon en glad och stimulerande, mycket uppskattad lärare på en flickskola. Hela sitt yrkesverksamma liv jobbade hon som gymnasielärare.
Jag har inte läst hennes poesi, men medan jag läser i dagboken om hur hon skriver på sin debutroman Blodförmörkelse kommer jag plötsligt på: Jag har ju den! En liten grågul, solskadad sak som jag köpte på loppis för 20 kronor för några år sen. Så jag läser Blodförmörkelse och förundras. Att hon vågar vara så utlämnande. Den har ett lite högstämt språk, och jag hade nog inte förstått så mycket av den om jag inte fått veta saker i dagboken, men jag tycker om den. Vissa meningar är bara helt fantastiska.
Vi satt i min soffa och talade om allt som föll oss in, som om vi hade suttit där i tusen år och låtit våra röster mogna som milda frukter.

Blodförmörkelse är försedd med en liten brasklapp på baksidan. ”Karaktärer och situationer kan måhända tyckas så extrema att de saknar allmängiltighet (…)”. Hade detta varit idag så hade Rut Hillarp fått sparken från sin lärartjänst rakt av, men på den tiden kunde man skriva avancerad erotik och undervisa ungdomar utan att någon blev hysterisk, verkar det. Rut Hillarp påminner mig en hel del om Anaïs Nin, det där febriga. Jag vet att jag har en annan roman av henne, Sindhia, nedpackad nånstans. Den ska läsas. Och sen ska jag leta rätt på poesin. Det ska inte vara mitt fel om betydelsefulla kvinnliga författare blir bortglömda.

Mer om böckerna och Rut Hillarps liv finns att läsa i Svenskan, GP, DN och — kanske mest intressant — i Sydsvenskan (Eva Ström)
————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

Older Posts »