Den här vintern har jag åtgärdat några försummade författarskap som jag länge tyckt att jag borde läsa. Förutom Sara Stridsberg och Carina Burman är det de tidigare vita fläckarna Cilla Naumann och Birgitta Trotzig som fått färg och djup.
Av Naumann blev det Springa med åror, som är en barndomskildring där lagårdsluktande Monika drabbas av sommargästen Johanna och det definierar hela hennes liv. Ivan, Lassemiss, det lackröda rummet… mycket intensivt, många instängda känslor, starkt språk. Bra, alltså, men jag är så innerligt trött på barndomsskildringar och det där instängda, klaustrofobiska. Att aldrig komma vidare i sitt liv. Hur trovärdigt är det egentligen?
***
Anna Laestadius Larssons Pottungen började lovande med mordet på Gustav III och har ett spännande persongalleri från hovdamer och bemärkta kulturpersonligheter till hyresvärdinnor, pigor, rodderskor och prostituerade. Välmenande unga män med tryckfrihetsidéer, intrigerande hertigar. Den är full av detaljer och intressanta miljöer, men människorna blir aldrig riktiga människor, bara figurer. Synd på så välresearchat material, men egentligen inte förvånande då det är ytterst få journalister som klarar övergången till författarskap.
***
Vidare har jag läst Oxfordprofessorn Paul Colliers Exodus: How Migration Is Changing Our World under hösten. Den har hjälpt mig att förstå vad det är som händer och varför och möjliga konsekvenser. Rekommenderas varmt.
***
Och så ett kärt återseende: Drama kring ung dansör av Dorothy Sayers. Som alltid en njutning och jag har kommit att uppskatta den här mer trots att det är den svagaste i Vane/Wimsey-kvartetten. Och nä, jag begriper fortfarande inte chiffret. Den här gången kom jag dock en aning längre innan jag började skumläsa.
***
Birgitta Trotzig som jag håller på med nu har ett fullständigt fantastiskt språk. Det klafsar, suger, droppar, sväller, dundrar och dånar. Dykungens dotter kom på 1990-talet och får räknas som svensk klassiker. En storväxt bondkvinna som blir gravid med en ännu större man, tattare, som snart drar vidare. Själv går hon efter att ha misslyckats med att bli av med fostret in till stan och skapar sig med stor möda ett liv där. Dottern blir en glad, dansande sort, men liknar inte de andra barnen: Storvuxen förstås, och mycket mörk i hy och hår. Dyiga ögon. En sån som inte hör till.
Jättefint omslag på pocketen. Kristin Lidström.
***
Växelvis med Trotzig (man måste ju ha böcker för olika humör) läser jag en av Star Trek Voyager-böckerna; Protectors av Kirsten Beyer. Oväntat odålig, bra känsla för karaktärerna och lite bakåtreferenser. Janeway och Chakotay har en kärleksrelation, Tom och B’Elanna väntar sitt andra barn, Kim har idéer och Doktorn grejar med Sevens nya implantat. Jag väntar på Tuvok som ännu på sidan 76 inte dykt upp. Däremot Neelix, ;-).
så många bra intressanta kvinnor (Burnans tur sitta i Svenska Akademien)
Hon skulle passa utmärkt där. En vitter dam!