Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Kamratfesten’

kamratfesten
Såklart. Lotta Olsson i DN har listat de 100 bästa deckarna och två olika personer har tipsat mig om vilken som blev etta: Kamratfesten av Dorothy L Sayers. Vilken utomordentligt klok person Lotta Olsson måste vara! Med utsökt smak.
Jag gläder mig också åt finfina placeringar för Laurie R Kings Farlig begåvning, Josephine Teys En gammal skandal, Denise Minas Garnet Hill, med flera. Det verkar som att jag kan ta Lotta Olssons andra tips på allvar (utom de två stolpskotten) och börja beta av dem på bibblan.
fr-fb-kamratfesten
Jag har skrivit i Corren om min ständiga följeslagare Kamratfesten, bilden är därifrån. Mer om schackpjäserna här.

Annonser

Read Full Post »

Apropå schackpjäserna i Kamratfesten, de vackra som Harriet tittat på i dagar och till slut ger lord Peter tillåtelse att köpa till henne. Och som den anonyma brevskriverskan sen slår sönder. (Alla minns dem? Bra, jag tänkte väl det.)
mindmakerI Mind of the Maker berättar DLS om hur hon tog in dessa schackpjäser, eller kanske gåvan som var huvudsaken, som ett led i att relationen Harriet-Peter kunde börja förändras och öppnas upp. Från den pressande tacksamheten i att LPW räddat HV:s liv, till att hon kan komma över sin stolthet. (”Jag får lust att bitas”, som studentskan C formulerar samma känsla.)
Sen var det en läsare som sa till en förvånad Sayers:
I realised, the moment they were mentioned, that those chessmen were doomed.
Sayers fortsätter:
Nothing, when one comes to think of it, could be more obvious from the point of view of plot-structure. I can only affirm (without much hope of being believed) that it was by no means obvious to me. The chessmen were, at first, connected with the characterdevelopment, and with that only. But when the plot demanded their destruction, there they were ready. Though I did at that moment realize that this incident clamped the two parts of the story together in a satisfactory and useful manner, it was not until my reader pointed it out to me that I understood the incident to have been, in actual fact, predestined — that is, that plot and character, each running true to its nature, had inevitably united to bring the thing about.

Det där med att vara trogen sin natur går djupt hos Sayers. En annan person sa till henne:
”I am sure Lord Peter will end up as a convinced Christian.”
”From what I know of him, nothing is more unlikely.”
”But as a Christian yourself, you must want him to be one.”
”He would be horribly embarassed by any such suggestion.”
”But he’s far too intelligent, and far too nice, not to be a Christian.”
”My dear lady, Peter is not the Ideal Man; he is an eighteenth-century Whig gentleman, born a little out of his time, and doubtful whether any claim to possess a soul is not a rather vulgar piece of presumption.”
”I am disappointed.”
”I’m afraid I can’t help that.”

Jag plockar nu russin ur Mind of the Maker, som egentligen främst är en mycket lärd och seriös beskrivning av kopplingar mellan den kristna tron och skapandet, och en författares skapande (treenigheten Idea, Energy, Power).
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Read Full Post »

Det här gick i Corren som ett avsnitt i en sommarserie 2011 som hette Följeslagaren, om ett verk som som följt en genom livet.

kamratfestengamlaJag måste börja med en bekännelse. Den bok som följt mig i decennier, som jag ständigt återkommer till, och som jag älskar mer än alla mina andra böcker; den är egentligen inte min. Jag stal den. Eller: jag ”råkade” få med mig den i en separation, och sen ”glömde” jag att lämna tillbaka den. Jag föredrar att se det som att jag adopterade den, gav den ett mer kärleksfullt hem, och det är helt sant för ingen har kunnat älska denna bok mer än jag. Men det är också sant att den de facto är stöldgods. ”Kamratfesten” av Dorothy L Sayers.

Man kan läsa den som en detektivhistoria, som en kärlekshistoria, och som aka-porr, alltså för de underbara miljöbeskrivningarna från det akademiska livet i Oxford. Jag älskar till exempel översättaren Sonja Bergvalls lilla förord där hon förklarar vad en dekan är, och hur studentlivet på ett kvinnligt college i Oxford fungerar. Kriminal­gåtan är som alltid med Sayers sinnrikt konstruerad och psykologiskt trovärdig. En förstagångsläsare blir överraskad, och vid åttonde, tolfte omläsningen njuter jag av att se ledtrådarna placeras ut så fint.

Det viktigaste temat i ”Kamratfesten” är ändå Harriet Vanes känslor och försök att komma till något beslut. Vad ska hon göra med lord Peter Wimsey och hans ständiga frierier?

Stopp nu här, säger kanske en läsare, lord Peter Wimsey, är inte han den där aristokratiske detektiven med monokel och betjänt? Jo, det är han. Dorothy L Sayers detektiva skapelse, hopsatt av näsa och nerver som han beskrivs någonstans. Sayers skrev ett dussintal böcker med Wimsey i huvudrollen. I fyra av dem förekommer även detektivromanförfattarinnan Harriet Vane. De möts i ”Oskuld och arsenik”, där Harriet står åtalad för mord på sin före detta älskare. I likhet med Dorothy L Sayers själv, hade Harriet i strid med dåtidens konventioner gått med på att leva i synd med sin älskade, bara för att sedan upptäcka att mannen i fråga sett det hela som ett test på hennes kärlek. När Dorothy/Harriet bestod testet kunde mannen tänka sig att belöna henne med ett äktenskap. Detta gjorde Harriet Vane rasande och hon gjorde slut på förhållandet. Samma sak gjorde Dorothy L Sayers. (Men Sayers blev aldrig anklagad för mord.)

Nu avslöjar jag att Harriet Vane klarar sig och blir frikänd, tack vare lord Peters undersökningar. På köpet förälskar han sig i henne, men det är inte ömsesidigt. Harriet är alltför bitter och besviken på manssläktet. Dessutom en beryktad person, opassande för äktenskap.

Så får Harriet en inbjudan till sitt alma mater för en återförenande kamratfest. Hon möter en helt underbar samling av sina gamla lärarinnor, livliga vetenskapare som för långa diskussioner om det mesta. Hon träffar också gamla studiekamrater, och hon stöter på en anonym brevskriverska:

”Harriet gick några minuter fram och tillbaka på gården, alltför uppjagad för att kunna gå in och lägga sig. Plötsligt fick hon syn på en papperslapp, som låg och skräpade på den fina gräsmattan. Hon tog mekaniskt upp den, och eftersom det tycktes stå någonting på den, tog hon den med sig in i Burleigh Building för att se vad det var. Det var ett ark vanligt skrivpapper, och det innehöll ingenting annat än en tafatt, barnslig blyertsteckning. Det var inte alls någon trevlig teckning, inte alls någonting som man kunde vänta sig att hitta på en collegegård. Den var ful och sadistisk. Den föreställde en naken gestalt med överdrivet kvinnliga former som utsatte en person av obestämt kön, klädd i mantel och mössa, för rått och kränkande våld. Den var inte sund, inte normal, det var ett otäckt, smutsigt, sinnesrubbat kludd.”

Harriet Vane tar på sig uppdraget att försöka reda ut var de anonyma breven kommer ifrån. Hon flyttar tillbaka in i college, och längtar efter att bli den svala vetenskaparen med idel hjärna men inget hjärta igen. Men först måste hon få tag i den anonyma, innan någon blir dödad. Och så kommer lord Peter.

”Gaudy night” gavs ut 1935 och kom på svenska som ”Kamratfesten” 1940. På senare år har jag förstått att vi är flera som älskar den. Det är härligt att nördprata (schackspelet – örat – Love in Bloom) men när den nu kommer ut i ny översättning känner jag mig kluven. Å ena sidan vill jag unna alla att gå hand i hand med Harriet Vane i Oxford, men å den andra blir jag svartsjuk. Hon är ju min! Harriet är min, lord Peter är min, och hela Oxford är mitt. Även om boken egentligen inte är det.
——————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »

kamratfestenIbland blir längtan så stark. Oemotståndlig. Idag är en sån dag.
Kanske läser jag bara några kapitel. Kanske hela boken. Men just idag är en Harriet-dag. En Oxford-dag.
——————————–
Läs även andra bloggares åsikter om ,

Read Full Post »

Läser om Lord Peters smekmånad för X:te gången, nu i den fina nyöversatta boxen med de fyra Vane-romanerna. Och si: ett efterord av Anna-Karin Palm där hon berättar att mr Puffett fanns på riktigt. Dorothy L Sayers hade en sotare hemma med alla dessa färgglada tröjor i lager på lager, och när hon berättade det för en vän sa hon att Dorothy borde ta med honom i en bok. Så det gjorde hon.
Eller, Lord Peters smekmånad började sitt liv som en pjäs, får jag också veta. Intressant. Det känns mycket logiskt eftersom nästan allt utspelar sig i själva huset, Talboys, och bygger på dialog.
Annars kan jag inte se så stora skillnader i själva översättningen, utom att det känns som att det är mycket mer franska. (Som jag inte orkar staka mig igenom.)
Däremot i nyöversättningen av Kamratfesten hittade jag fler partier som jag lurats på i decennier, eftersom den förra översättningen struntat i att ta med dem. Till exempel ett långt samtal som Harriet för med en olyckligt gift gammal studiekamrat.
——————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Read Full Post »

Det finns så många kopplingar till Dorothy L Sayers i den här boken att jag blir alldeles vindögd. Framför allt till Kamratfesten* och den nästan uteslutande kvinnliga miljön, men här är det en sjuksköterskeskola. En elev mördas mycket dramatiskt under en lektion i sondmatning, men ”Yardens gullgosse” Adam Dalgliesh kallas inte in förrän efter mord nummer två.
P D James beskriver miljöerna väldigt fint, men jag tröttnar på att nästan alla människor är så enstöriga och extremt noga med sitt privatliv, det är så viktigt för dem att flera tycker att morden inte borde utredas bara för att de själva ska slippa besvär. Så där har P D James hållit på i alla fyra böcker jag läst i sommar, och det börjar bli väldigt tjatigt. Ständiga anspelningar på att AD bara är nyfiken och vill veta saker för att snaska i dem, noll förståelse för att polisens jobb är att klara upp brott.
Själva intrigen är däremot bra, och upplösningen spännande. Det är bara de där manéren som jag tröttnat på.
Alldeles nyss delade Stewe med sig av en länk till Per Åhlins illustrerade bokomslag, och där ser jag att han gjort ett omslag till den här, men det är tyvärr inte den jag har.

* Även vissa scener: Dalgliesh blir inbjuden till ett bord där en vill ha dit honom, en absolut inte (jfr Harriets inbjudan till studentrummet), en person reagerar på oljudet och kakafonin av röster i matsalen ( Harriet igen), en person pratar om att de andra (förmodat celibatära) kvinnorna är ”avundsjuka för att jag har en man och de inte har det”, och inte minst ” Det här var en kvinna, (…) som med fruktansvärd beslutsamhet vigt sitt liv åt en enda sak. Hur långt skulle den beslutsamheten kunna föra henne om något — eller någon — kom i vägen för vad hon ansåg vara det allmänna bästa?” Byt ut ”allmänna bästa” mot Vetenskapen respektive Kärleken så har man temat ur Kamratfesten.
Sen påminner Döden går ronden en del om Naturlig död? också, med kvinnor som lever tillsammans, ett annat par som är lesbiska, sjuksköterskedelen förstås och inte minst mordmetod.
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »


Det är faktiskt jobb. Ska gå som en del i Corren kulturs Följeslagaren, en sommarserie om ett verk som följt en genom livet. Jag har hittills skrivit början och slutet på texten, nu är det bara mitten kvar. Men först lite omläsning.
Foto: Matilda Sandberg

Read Full Post »

Older Posts »