Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Hilary Thorpe’

sayers-malare… så fastnar jag denna gång för helt andra saker. Som kyrkoherdefruns dialog med lord Peter i kyrkan, där avslöjas ju allt möjligt matnyttigt i ett flöde av till synes endast socialt och kyrkohistoriskt underhållande detaljrikedom.
Och Hilary Thorpe, den brådmogna och tragiskt drabbade föräldralösa femtonåringen, är inte hon en föregångare till Harriet Vane?
Här i en dialog på kyrkogården, efter att ett okänt manslik hittats i Hilarys mors grav, när pappan skulle läggas ner kort tid efteråt.

… Pappa och ni skulle ha kommit förfärligt bra överens. Apropå det, ni vet väl var pappa och mamma är begravda? Det var väl det första ni tittade på, kan jag tro.
— Ja, det var det, men jag skulle gärna vilja se på graven igen. Ni förstår, jag undrar hur — hur —
— Hur de bar sig åt för att få dit honom? Jag trodde att ni undrade det. Det har jag undrat över också. /…/ Men det blir faktiskt litet lättare om man funderar –om man intresserar sig för en sak som sådan, då verkar den mindre verklig– fast det är inte riktigt rätta ordet.
— Mindre personlig, menar ni kanske.?
— Ja just det. Om man börjar fundera på hur det gick till, så blir det så småningom som om det vore någonting man själv hade hittat på.
— Hm! sade Wimsey. Om det är på det sättet er intelligens arbetar så blir ni nog författare en vacker dag.
— Tror ni det? Så lustigt! Det är ju det jag vill bli. Men varför säger ni det?
— Därför att ni har en skapande inbillning som arbetar utåt, så att ni till sist står på sidan om er egen erfarenhet och ser den som någonting ni själv har producerat, någonting som existerar oberoende av er själv. Ni är lycklig.
— Tycker ni verkligen det? sade Hilary ivrigt.
— Ja — men ni blir lycklig snarare mot slutet av ert liv än i början, därför att den andra sortens människor kommer inte att förstå det sätt varpå er intelligens arbetar. De kommer till en böjan att tycka att ni är romantisk och överspänd, och sedan kommer de till sin förvåning att upptäcka, att ni i själva verket är hård och hjärtlös. De kommer att ha fel båda gångerna, men det kommer de aldrig att ha en aning om, och ni kommer inte heller att förstå det först, och det kommer att göra er ledsen.
— Men det är ju precis vad flickorna säger i skolan. Hur kunde ni veta det? … Fast de är ju ena idioter allihop — nästan alla åtminstone.
— Det är de flesta människor, sade Wimsey allvarligt, med det är ju inte så snällt att upplysa dem om det. /…/

Sen går det vidare med exempel på Hilarys direkthet och skarpsynthet, och längre fram i boken blir Wimsey hux flux hennes förmyndare.

De nio målarna har hyllats som ett mästerverk, men jag tycker faktiskt att den är lite tråkig. Det är för mycket med de där klockringnarna och schiffer och slussar. Men när man läser om den och redan vet svaret på gåtan kan man hitta andra njutbara partier som gör boken bättre.
————————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Annonser

Read Full Post »