Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Åsa Larsson’

I mars 2014 började jag på ett inlägg om kvinnliga deckarförfattare. Jag kom aldrig längre än så här:

1 Guldåldern
2 Nästan tomt
3 Vabbandet

Det säger väl ändå nånting, tycker jag, men jag kan fylla i lite. Guldåldern är förstås min favorit; med storheter framför allt i den anglosaxiska världen med Dorothy Sayers, Josephine Tey, Agatha Christie, Ngaio Marsh. Sen hade jag tydligen tänkt mig en förflyttning till Sverige (?) där det efter Maria Lang och Ulla Trenter, och Kerstin Ekmans genrebyte, var väldigt tomt och en sån storhet som tidskriften Jury skrev artiklar om problemet att det inte fanns några svenska författarinnor som skrev deckare.
Sen kom Liza Marklund.
Och sen kom alla andra, massor av dem!, varav bara några enstaka på allvar skriver detektivhistorier på ett intellektuellt hederligt sätt. Resten skriver nån sorts relationsromaner där poliserna ständigt vabbar och löser brott på intuition; ojdå hoppsan. Intuitionen har inget som helst med psykologisk trovärdighet att göra i denna tappning. Efter att ha läst alldeles för många riktigt urusla svenska deckare så struntar jag i dem nu. Förutom Åsorna som är bra, Larsson och Nilsonne.
I den engelskspråkiga delen av världen började det dyka upp flera lesbiska problemlösare i ungefär samma veva som svenskorna blev småbarnsföräldrar. Val McDermid exempelvis. Troligtvis var det en mycket mer fruktbar förnyelse av kriminalgenren, även om jag tappat kontakten med den grenen också numera.

Read Full Post »

Jag står inte ut med allt våld. Det spekulativa våldet, det som känns som att författaren bara frossar i extremt övervåld, psykopati, tortyr. Jag vet inte om jag inbillar mig eller om det blir allt mer sånt? Och då har jag inte ens läst Kepler!

Däremot har jag blivit blödigare, känsligare, det står helt klart. Jag stod inte ut med Jennifer Lash annars fina roman efter att ha läst skildringen av en mor som skakar sin lilla bebis. Då hade jag nyss fått ett nytt litet barnbarn, och bara tanken på att någon skulle kunna skada en sådan liten människa — NEJ.

Och jag var tvungen att sluta se The Wire, som annars var väldigt bra, efter att en kvinna dör av en överdos och blir dumpad i en container av gangstrarna som var på samma fest. Mer var hon inte värd för dem.
Jag står inte ut med sånt. Inte längre.

Och då har jag ändå läst deckare i hela mitt liv, långt innan de blev populära. Min första var Vic Suneson, den hette nåt med ”sju” i titeln och jag var nio år. Jag har ALLTID läst deckare. Men nu äcklar de mig. Kanske går det över, kanske inte.
Möjligen att jag kan göra undantag för The Golden Age, när det inte var så brutalt ännu. Dorothy Sayers vill jag behålla, men jag kanske hoppar över själva morden? Det finns ju två böcker utan mord. Och kanske har det här gått över lagom tills att Åsa Larsson kommer med nästa, om ett par år eller så.
Vi får se.
—————————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

Det känns alltid som fest när Åsa Larsson kommer med en ny bok. En sorts vemodig fest, färgad av det norrbottniska kynnet som präglats av långa svarta vintrar och de fantastiska ljusa sommardygnen när det istället aldrig blir mörkt. Sinnet är ett annat, tillvaron en annan. Gud är aldrig långt borta hos Åsa Larsson. Inte den våldsamma döden heller.
I upptakten av ”Till offer åt Molok” drabbas vi av björnskräcken och får följa med på jakt. Björnen förlorar kampen, och i magen hittas inte bara resterna av en hundkropp, utan också mänskliga kvarlevor. Kort därpå mördas en kvinna, en farmor, som slutat supa för att kunna ta hand om sin lille sonson Marcus. Marcus är en av de där små pojkarna som jag är så svag för, en som man bara vill krama och beskydda från allt ont. Precis så reagerar brännskadade Krister, polisen som dök upp i förra boken och blev kär i Rebecka Martinsson. Vi som har läst Åsa Larsson från början känner Rebecka väl och har följt henne från utbrändheten i Stockholm till farmors hus i Kurravaara, där hon nu rotat sig som kammaråklagare. Den här gången blir hon utmanövrerad från mordutredningen och tvingas sitta vid sidan av. Men ibland ser man andra mönster när man tittar från sidan. Och Rebecka ser en hel rad med våldsamma dödsfall.

I ”Till offer åt Molok” får vi också en rejäl dos Kirunahistoria, via lärarinnan Elina som flyttar dit och blir kär i disponenten Hjalmar Lundbohm. Det är berättelsen om ett samhälles framväxt, hur villkoren såg ut för de anställda i gruvan och de andra som levde där, hur järnmalmen bröts och exporterades över världen och hur vinsterna fördelades. Disponenten har funnits på riktigt, men Larsson tar sig friheter med hans personliga historia.
De norrbottniska och finska språkvändningarna är som alltid ren fröjd att läsa. Och om maten! Palt med smör och lingon, renskav med mandelpotatis. Sivving (ni minns väl Sivving?) som plockar blåbär och hjortron. Hembränd sprit.
Men även när Larsson skriver historiskt och kryddar med lokalfärg, så glömmer hon aldrig att en deckares främsta uppgift är att vara spännande. Ju närmare slutet jag kommer desto fortare läser jag, samtidigt som en röst inuti hjärnan protesterar och vill att jag ska spara på boken lite. Det går förstås inte. Jag måste få veta vilka som klarar sig.

(Tidigare publicerad i Corren.)
Recensenten i Svenskan tyckte att det är för många mord, och liite osannolikt är det väl för att vara i en sån liten by, men jag stör mig inte på det för det ingår ändå i kontraktet som vi alla deckarläsare har skrivit på, eller hur?

Read Full Post »

Hurra! Nu har jag glupat i mig Till offer åt Molok (ni vet det där när man dels vill läsa fort fort för att man är så inne i den och det är så spännande och HUR SKA DET GÅ?, samtidigt som man vill läsa långsamt och dra ut på det och pausa litegrann för att boken ska räcka längre). I alla fall så är den slut nu och jag skriver på en recension.
Sen funderar jag på att läsa om någon av de gamla, kanske den förra då.
————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

Nu erkänner till och med Paperback Lover att det börjar bli svårt… Jag kör en Åsa-trio.

solstorm1Åsa Larsson: En av landets absolut bästa deckarförfattare. Debuterade med Solstorm. Hennes hjälte heter Rebecka Martinsson och är en utbränd Stockholmsadvokat som reser hem till Kiruna-bygden när hennes gamla barndomsvän hamnat i en riktig soppa, som inkluderar mord och en hårt styrd kristen sekt. Gåtan är bra, och jag älskar miljöskildringarna med farmor som pratade finska och rullade egna cigaretter med remsor rivna ur tidningen. (Norrbottens-kuriren?) Dessutom Sivving, som bor i pannrummet. Jag tänker mig honom i Helly-Hansen och långkalsonger.
Larsson verkar inte ha nån hemsida, jag tror att hon hatar internet.

Åsa Nilsonne: Hon är också riktigt bra. Hjälten heter Monika Pedersen och har en knepig bakgrund, med en psyksjuk mamma som hon såg bli påkörd, och en mormor inom storpolitiken. Boken som handlar om detta, och om Etiopien, är väldigt bra och heter Bakom ljuset, men den är inte den första så ska man läsa i ordning så börja inte där. Åsa Nilsonne bloggar här.
Den senaste boken jag läste av henne handlade om våld mot flickor och kvinnor, där Nilsonne tog väldigt tydlig ställning, mot förstås. Samtidigt var hon då en av dem som hade Unni Drougges gamla ex som förläggare, alltså han som Drougge skrivit om och berättat om hur hon blev misshandlad. Det där kändes jobbigt och jag fick inte ihop det moraliskt. Eftersom jag tror att Drougge talar sanning, alltså.

Åsa Schwartz: Hon har skrivit en bok som heter Och fjättra Lilith i bojor som handlar om ockultism, ritualmord, 1800-talets Stockholm och nutidens it-bransch. Jag blev lite besviken på den, men minns inte vad jag hakade upp mig på. Kanske utvecklas Schwartz åt rätt håll, hon har i alla fall skrivit en till om samma student, Lena. Schwartz har en hemsida med musik.
———————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Read Full Post »

Ord och inga visor frågar efter våra favoritmiljöer i litteraturen. Här är mina.

Rom. Myllrande, skitigt, dekadent. Frossande i mat, sex och gladiatorspel. Intriger. Maktkamp. Som i Robert Graves böcker om Claudius, Yourcenars Hadrianus minnen, i snällare form hos Marianne Fredriksson. Jag gillar det hos Vibeke Olsson också, men inte på samma sätt.
Sydstaterna. Stiliga kvinnor i stora hattar, knasbollar och original. Klasskillnader. Som i Borta med vinden. Charlaine Harris vampyrböcker om tankeläsande Sookie Stackhouse. Nyupptäckte William Faulkner.
Den judiska. Företrädesvis i intellektuella miljöer i nordöstra USA. Smarta diskussioner vid middagsbordet, alla är begåvade på nåt konstnärligt eller akademiskt. Erica Jong. Michael Chabon.
Den indianska. Identitet, att inte gå under. Gamla sedvänjor i ny tappning. Lite magi. Sherman Alexie. Louise Erdrich.
Norrbotten. Gammpojkar i Hellyhansen, skotrar, bärplockning, kvinnor som röker pipa. Åsa Larsson.

Read Full Post »

När jag läste Åsa Larssons senaste var det en grej jag retade mig på: den dödas röst. Efter ett tag vande jag mig, och tyckte inte det var så störande längre. Sen i efterordet skriver Larsson att hon alltid gör så, och då blir jag så förvånad. Det har jag helt förträngt trots att jag läst alla hennes böcker och gillat dem. (Mitt minne är underbart på det sättet: sånt jag inte gillar glömmer jag ofta bort. )
Sen kommer jag förstås på ett par undantag från Inte-gilla-döda-röster-regeln, som Alice Sebolds Flickan från ovan där hela grejen är att det är den mördade flickan som berättar historien, och Majgull Axelssons Aprilhäxan – där det är den nästan-döda systern som flyger omkring. Och i Toni Morrisons Love. Alla tre är underbara böcker som jag tycker mycket om. Alltså tycker jag visst om när de döda talar. Varför tror jag då att jag inte gör det? Är det specialregler som gäller för deckare? Troligen har jag extrema krav på logik och realism när det gäller just deckare, som jag helt släpper när det handlar om annan litteratur. Då blir jag istället oftast uttråkad av realism, i varje fall så kallad vardagsrealism. (Vems vardag? Inte min.)
——————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

vredeupphorFjärde boken från Åsa Larsson är som vanligt välkomponerad, välskriven och spännande.
Rebecka är bofast i Kiruna nu, och har funnit sig till rätta efter sin kris. Hon jobbar hårt som kammaråklagare och käkar middag hos Sivving då och då. Stekt palt! Åh, jag minns inte när jag åt stekt palt senast… Sivving bor kvar i källaren och går runt i sina yllesockor.
Så hittas kroppen efter en tonårsflicka i en isvak i en älv. Hennes pojkvän är fortfarande försvunnen. De var ute och dök efter ett flygplansvrak från krigsåren, då tyskarna fanns i Luleå. Det finns folk som inte vill att vraket ska hittas och att saker som hände 1943 ska komma fram. Otäckt folk.
Det är så härligt att läsa om den norrbottniska miljön, det känns så hemtamt med kökssofforna och kaffepannorna och snön och isen och skotrar och älvar. Jag har varit mycket i Norrbotten men inte så högt upp som i Kiruna och i Vittangi. Jag känner igen mig ändå. Hur folk är. Både de bra och de dåliga.
Och språket! Ord som jag hör alldeles för sällan och kanske själv slutat säga (?) ”Tvärsomnar” och ”har vart”, Johannes som är ”så jävulens ensammen jämt”. Och ett par gånger blir det blida, vet ni vad blida är? Kommer av blidväder. Det är skönt förstås, men snön blir väldigt tung och sen om det fryser på igen blir det ännu besvärligare.
——————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

Åsa har kommit hem

larssonvinst
Den extremt skarpsynta kan se hälsningen från Alwilda på papperet till höger.
Nu ska jag bara läsa ut min uncle Orson, sen blir det Åsa i helgen.
——————-
Läs även andra bloggares åsikter om

Read Full Post »

Jag vann Åsa Larsson!

Den salta piratdrottningen Alwilda har haft utlottning av två böcker som behövde komma till nya hem, och jag vann Åsa Larssons senaste! Vad glad jag blir, jag som storgillar Åsa Larsson. Hon ska få en gräddfil in bland böckerna som står på läsevänt, för jag har längtat så länge efter den. Och den får förstås bo med sina äldre syskon, så att den känner sig trygg.
—————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

… Åsa Larsson, ska bara skriva två till om Rebecka Martinsson, berättar hon här. Grattis Stockholmare som kan gå och lyssna på henne den 1 december. Och borde inte hennes Till dess din vrede upphör komma på pocket snart? Min önskelista på adlibris har antagit gigantiska proportioner och jag kommer aldrig att ha råd att beställa allt.

———————
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

… kommer böcker på s-utmaningen.

I all hast:

Författare – Carol Shields.

Bok: Solstorm – Åsa Larssons deckardebut.

Karaktär: Ja, det får bli Severus Snape, färsk i minnet.

Read Full Post »