Jag läser Carl-Johan Malmbergs underbara essä om Dorothy L Sayers i Svenskan idag, missa inte den. Där får man veta allt möjligt om hennes liv och verk, den hemliga utomäktenskaplige sonen, hennes kärlek till språket, hennes val att börja skriva deckare, religionen.
Man får också veta (känna!) Malmbergs egen kärlek till Sayers, och hur han — precis som jag — använder hennes böcker som trösteböcker. Två av dem är samma dessutom: Kamratfesten och Lord Peters smekmånad. Den senare kanske jag nöjer mig med att läsa änkehertiginnans brev i, denna underbart virriga associativa hjärna som fladdrar likt en fjäril från blomma till blomma, och efter att ha läst några blad i den kan man inte längre grubbla över skiten som livet behagar dela ut.
Här är mina böcker där Harriet Vane är med. I Oskuld och arsenik introduceras hon för första gången, när hon står anklagad för mord på sin tidigare älskare. I Kamratfesten reser hon tillbaka till sitt gamla älskade Oxford, där en anonym brevskrivare förpestar och hotar tillvaron. Och i Lord Peters smekmånad har de äntligen gift sig, och hittar sen ett lik hemma i källaren det första de gör.
Observera att det finns en bok till med HV, som jag saknar. Drama med ung dansör heter den, och är inte så jättebra, men detta motiverar i alla fall ett inköp av den där fina och säkert svindyra boxen som ges ut nu.
Malmbergs tredje bok är De nio målarna. Den har jag nog bara läst två gånger, en på svenska och en på engelska. Min egen tröstebok nummer tre är istället Mördande reklam, som utspelar sig på ett livligt reklamkontor där lord Peter Wimsey tar anställning, under cover. Den gröna här ovan är en novellsamling. Där ingår historien om vinprovningen som Malmberg refererar till, och flera andra pärlor med titlar som The Entertaining Episode of the Article in Question och The Piscatorial Farce of the Stolen Stomach.
De här är utgivna i Trumf-serien, och jag är mycket förtjust i omslagen. I Pinsamt intermezzo på Bellonaklubben och Naturlig död? finns flera scener från swinging London, och i En sky av vittnen en mäktig rättegångsscen med alla brittiska pärer i peruker.
Den gula boken är den allra första om PW, Lord Peters största affär. I De nio målarna spelar klockringningar i kyrkor stor roll, och Strong poison är samma som Oskuld och arsenik. Förutom att Harriet Vane är i fokus, så finns där också mycket av miss Climpson, lord Peters mångordiga sidekick som här är ute på farliga uppdrag.
Och till sist en bild i repris, på min frukost á la lord Peter.
Darling Dorothy och trösteböcker
juni 4, 2011 av snowflake
[…] Snowflakes in rain har också bloggat om sin Sayerskärlek […]
Åh, vilken fin introduktion. Jag har just skaffat en samlingsbox med Sayers Oskuld och arsenik, Drama kring ung dansör, Kamratfesten och Lord Peters smekmånad. Det är alltså i den ordningen jag ska läsa dem?
JA! Och tack för att det finns fler som lägger 600 spänn på en bok med pocketar, förvisso fina pocketar men ändå.
Jag la rabarber på den enda som fanns på Akademibokhandeln i Linköping.
Enjoy!!
Nu har jag läst halva Oskuld och Arsenik. Jag kommer nu avbryta för att hämta mat till familjen på en närliggande restaurang. Därefter kommer jag att fortsätta läsa.
Haha, du gillar, förstår jag. 🙂 Bra så. Restauranger ska ju också dra in pengar.
Nämen åh vilken god frukost, det ser underbart ut..
Nu har jag beställt Dream of Life.. hade ju spelat in den i fredags, visste inte att det var den som var K-specialen. MEN bara 1 timme! Började se i kväll och den är otrolig. Tycker om hennes sång också, när det inte bara är små klipp på youtube. Hon är ascool, så snygg sån pondus.. jag är 45 minuter i.
Mm, det var länge sen jag åt såna där bröd som smöret smälter i… det är så gott.
Och Patti är så fin. Jag älskar när hon sitter där med en liten bebi-body och säger att hon inte var den sortens mamma som använde blekmedel. 🙂 Och när hon och Sam Shepard spelar gitarr, det är också så fint. Och med föräldrarna, men det har jag visst talat om förut borta hos dig.
[…] Kommentarer « Darling Dorothy och trösteböcker […]
Nu blev jag verkligen peppad att ge mig på Dorothy Sayers!!!
Det gjorde du bra, snowflake!
Har med förtjusning läst OM henne (både Janet Hitchmans biografi och Carl – Johan Malmberg essä igår och en del annat.
Däremot har jag inte läst så mycket AV och kanske inte varit riktigt förtjust… Men det var länge sedan jag försökte.
Äger faktiskt Lord Peters smekmånad, Mördande reklam och Clouds of Witness. Någonstans tror jag också att Kamratfesten döljer sig
Hej!
Nu får du delvis samma svar som Ulrika/Lärarinnan, men jag tycker att de här två fungerar bäst som introduktioner:
Jag rekommenderar antingen Mördande reklam, som är fristående på så sätt att den inte ingår i Harriet Vane-sviten, och dessutom rätt lätt att få tag på tror jag eftersom den gavs ut som En bok för alla. Eller så Oskuld och arsenik, den första Vane-boken, ifall du gillar en liten dos romantik.
Hoppas att det inte var Mördande reklam du läste och inte gillade, då, för då är det nog en ohjälplig misspassning mellan Dorothy och dig. 😉 Ifall du inte läste i fel sinnesstämning förstås. Man får komma ihåg att det var andra saker på modet inom deckarlitteraturen under mellankrigstiden, farliga ligor, koder och chiffer, lite narkotika och politiska extremister. De dyker upp hos Sayers då och då, men det viktigaste är stilen, språket, humorn, och det psykologiska samspelet mellan människorna.
Haha, jag introducerade för ett par månader sen En full bokhylla för Sayers medelst just Mördande reklam. Det verkade fungera finfint och gav mersmak, så den boken funkar definitivt som förstabok. Sen tycker jag man ska läsa Nio målare, och sen ge sig på Wimsey-Vane-kvartetten.
Tänkte för övrigt intensivt på dig, Snow, när jag läste den långa fina Sayers-artikeln. Tänkte lite på Klotho också, faktiskt.
Och så är jag spänd på vad du tycker när du nu läser om Drama kring ung dansör – för det gör du väl? Jag tyckte inte alls den var så dålig – tycker bättre om den är Smekmånaden!! 🙂
jamen det är ju fint att du introducerat henne! Men tycker du verkligen Nio målare sen? Jag vet att den påstås vara hennes bästa men det är ju 1) fel, 2) lite jobbigt att läsa den med alla dessa intrikata ringningsscheman.
Men jag kanske behöver läsa om den? Så härligt med alla anledningar att läsa om Sayers!
Om Drama kring ung dansör: jag tycker att första halvan av boken är bäst. Både psykologiskt, spelet mellan HV/PW, och själva deckargåtan. Sen blir det lite för mycket kodlösning och alibiknäckande för mig. (Och, jag kom naturligtvis ihåg själva grejen. )Men ändå… jag gillar själva badortsskildringen, det grälla, sjaskiga. och så blir jag lite förtjust i birollen Antoine, den franske dansören om du minns honom.
Alltså, Nio målarna funkar så bra att läsa som nummer två därför att den är fristående (trots att den är skriven efter att Peter träffade Harriet), och så är deckargåtan väldigt intressant. Däremot så uppskattar man inte Nio målarna så bra EFTER att man läst t ex Oskuld och arsenik, så därför kan man lika gärna läsa den först, och sen ge sig på hela W-V-kvartetten.
Du har nog rätt i att första halvan är bäst, men sen gillar jag kodlösningar. Antoine tyckte jag också om (minns honom; det var ju mindre än två år sen jag läste om boken).
jag har glömt allt av deckargåtan utom själva upplösningen. Men det är ju egentligen vägen fram dit som är intressant. och så minns jag fenlandet, och var det inte i den som lord Peter gick ner sig i en myr eller sankmark?
Nej, det måste bli omläsning!
Du vill inte att jag ska säga om du minns rätt eller inte va?! 😀
Läs om!!
Jag kan förresten också tycka att det är väldigt intressant att läsa om en deckare där jag vet upplösningen. Då kan jag se hur ledtrådar placeras och hur allt är uppbyggt. Väldigt spännande – förutsatt att det är en så bra bok så att den är värd att läsas om förstås.
precis, alla diskreta ledtrådar som man kanske inte uppmärksammat. Man blir imponerad av hur en författare kan sätta ihop det.
Det är så bra i Kamratfesten sen när Harriet ska skriva en detektvroman och huvudpersonen får alldeles för mycket känslor och skär sig mot omgivningen. 😉
Jag har under långhelgen påbörjat läsningen av Gaudy Night (Kamratfesten) och jag är grymt imponerad såhär långt! Älskar det!
Vad kul! Det förvånar mig inte att du gillar, det måste vara en perfekt Sanna-bok. 🙂
Det är det!! 🙂 Jag är så inne i den nu att jag funderar på att införskaffa någon sorts Dorothy L. Sayers-box, men jag vet inte om det finns någon bra som är på engelska. Har du tips på det månne?
nej, tyvärr, inga engelska tips. 😦
Då får jag göra lite sleuthing själv med andra ord 🙂
Godmorgon!
Jag var tvungen att kolla upp ordet sleuthing men det var ju intressant kunskap så här på morgonkvisten.
http://www.thefreedictionary.com/sleuthing
Tracking down the history of the word sleuth requires a bit of etymological sleuthing. The immediate ancestor of our word is the compound sleuthhound, ”a dog, such as a bloodhound, used for tracking or pursuing.” This term took on a figurative sense, ”tracker, pursuer,” which is closely related to the sense ”detective.” From sleuthhound came the shortened form sleuth, recorded in the sense ”detective” as early as 1872. The first part of the term sleuthhound means ”track, path, trail,” and is first recorded in a Middle English work written probably around 1200. The Middle English word, which had the form sloth, with eu representing the Scots development of the Middle English (), was a borrowing of the Old Norse word sldh, ”a track or trail.”
Imponerande att du använde det ordet bara så där. 🙂
😀
gillar verkligen Mördande Reklam-omslaget!
hört talas om Pyms reklambyrå i (en av mina hemstäder)Halmstad?
http://www.pyms.se/main2.htm
Ah, dtet var väl en fin grej. Den skulle jag gärna anlita bara för att. 🙂
[…] känns att äntligen ha den här på svenska. Jag tycker också mycket om Per Åhlins omslag, har flera av dem. Men nu börjar jag undra om det är samme Per Åhlin som gjort Karl-Bertil Jonsson? Någon […]
[…] det hela denna fantastiska kärleksroman med detektiva avbrott. Igen. Tidigare skrivet här och här. ———————– Läs även andra bloggares åsikter om […]