Ny ordning i bokhyllorna

Vi har målat om i vardagsrummet. Böckerna fick bo i uterummet och lite varstans under tiden. Sen bestämde jag mig för att överge färgsorteringen som sonen hjälpte mig med häromåret. Det kändes rätt att samla ihop några favoritförfattare, och några teman, för sig.

Glesast än så länge är de två hyllplanen med kristen/andlig litteratur. Jag räknar med att de ska fyllas på sikt.

Min älskade Doris Lessing fyller ett helt hyllplan för sig själv. Ovanför henne Virginia Woolf, Daphne du Maurier, Rosamond Lehmann, Zelda Fitzgerald och Nancy Mitford som passar fint ihop. Det blev visst engelskt och mellankrigstid. Jean Rhys ska flyttas.

Så får lika högt älskade Dorothy L Sayers dela hylla med underbara Josephine Tey, verksam vid samma detektiva Golden Age, och Nicola Upson som skrivit om Tey och så Ngaio Marsh, än numera nästan bortglömd deckardrottning.
Därunder Nobelpristagarhyllan, förutom Lessing och Lagerlöf. Närmast på väg mot egen hylla är Toni Morrison.

 

W Somerset Maugham delar hylla med Muriel Spark, Margaret Atwood och Siri Hustvedt.

Ursula K Le Guin är den som jag har näst flest böcker av, men hon ryms ihop med fantastiska Octavia E Butler tack vara att två Butler är borta just nu. Dessa två ser jag som själsfränder och är mycket nöjd med att de får prata med varandra, och kan ropa ner till James Tiptree jr därunder till vänster. Sen får jag jobba på ordningen.

Selma Lagerlöf i röda skinnband innerst inne i hörnet i skydd för solljus. Därefter Olga Tokarzcuk, Sofi Oksanen och finaste Ann Patchett. Ingen klockren kombo.
Därunder börjar biografier/memoarer, som jag blir förvånad över att upptäcka att jag har tre hyllplan av. Har jag varit i biografiåldern så länge?

Lyriksamlingen är desto anspråkslösare med bara ett plan, dessutom i en smalare hylla.

Eftersom jag rensat ut motsvarande en hel bokhylla, och flyttat in barn- och ungdomslitteratur i ett annat rum, så ser boksamlingen i vardagsrummet numera ut såhär, fördelad på två väggar:

Som synes så har jag valt att behålla viss färgsortering. Det skapar lugn, vilket passar oss.
Nu kommer jag att gå och småplocka i flera veckor; ni vet, en hit och en dit. Det är kul, och kanske vaknar läslusten?

Tillägg 1: Ser att jag lämnade hyllplanet Tawni O’Dell — Joyce Carol Oates utan specifik bild, trots att jag är särskilt nöjd med den kombon. De kan resonera om vad som driver människor till våld. (Tredje hyllan från vänster, tre planet uppifrån.)

Tillägg 2: Dessa är utlånade just nu, till en person med utmärkt smak.

 

Read Full Post »

Toni Morrison: Hem

Jag har tillbringat några fantastiska timmar med radioföljetongen, som jag laddade ner i februari och sen inte har hunnit lyssnat på. En sommarförkylning senare är mitt liv rikare.
Hem är en sån där tät, innehållsrik och känslomässigt djup roman som Toni Morrison gör så väldigt bra. Och kort! Hon berättar inte allt, hon struntar i en massa krafs, det som finns med är det som är viktigt.
Här handlar det om ett syskonpar. Jag ser i andra recensioner, och även i introduktionerna till avsnitten, att man fokuserar på koreakrigsveteranen Frank Money som är på väg hem till Georgia. Och ja, vi följer mest Frank och hans traumatiserande upplevelser och minnen, men för mig är det syskonrelationen mellan honom och systern Ycidra, Cee, som är bokens bärande tema. Kärleken mellan dem. Och naturligtvis ras, våld, det som Morrison brukar skriva om.

Frank har fått brev om att Ycidra är svårt sjuk, kanske döende. Han åker tåg, buss, och går för att komma fram till det hus där hon arbetar hos en läkare. Båda har de lämnat den småstad där de växte upp, hos en elak styvfarmor. Båda har/gör de fasansfulla erfarenheter. Men boken slutar ändå lite lyckligt, det finns en tröst i slutet som knyts ihop så fint med det barndomsminne den inleds med. Fantastiskt bra! Best of-etikett.

Som extra bonus kommer sist en snutt från en intervju med Toni Morrison som Kerstin Berggren på SR Västerbotten gjorde i samband med Morrisons nobelpris, som en av ytterst få journalister eftersom den var bokad innan pristagaren tillkännagavs. Jag jobbade på radion då, och vi blev så glada när just Morrison annonserades. Min kollega Isa Edholm hade lånat Jazz (tror jag det var, av Kerstin) och läst ut, så jag lånade hem den jag också. Sen fick Kerstin panik när TM fick priset och skickade en taxi för att hämta boken hos mig. Och efter det trodde alla så fort en bok var borta att det var jag som tagit hem den…

Read Full Post »

Det blev en miniserie med svarta amerikanskor

Efter Zora Neale Hurston föll det sig naturligt att plocka upp en av Alice Walkers novellsamlingar; In Love and Trouble, och därifrån är steget inte långt till Toni Morrisons Älskade. Så jag har tillbringat en del av sommarhettans juli i sällskap med tre av de allra bästa författarna som skriver/skrivit det svarta Amerikas historia. Framför allt kvinnornas.
Det är ofta svårt och tungt, och en sak som slår mig när jag läser Walker är vilka oerhört släta figurer de svarta männen gör. Opålitliga, barnsliga, svekfulla. Allra värst är en pappa som skrattar åt sina egna barn när de nekas mat i svältkön under depressionen. Istället flirtar han med en annan kvinna än sin fru. Just den novellen är intressant också för att den är tillägnad Zora Neale Hurston, och inspirerad av henne och hennes forskning på Haiti. Hustrun tar nämligen ut sin hämnd på den vita kvinna som nekar barnen mat (och i förlängden utdelar deras dödsdom).
Alla Alice Walkers noveller är inte upprörande och hemska, men de flesta. Sen när jag läser (om) Morrisons Älskade blir det ännu värre. Herregud! Det är en fruktansvärd historia om en kvinna, Sethe, som är slav men flyr. Hon har tre barn med sig, och ett i magen. Hennes bröst är fulla av mjölk som ska vara till Lillflickan, den yngsta, men Sethe blir fasttagen och två unga män stjäl hennes mjölk. Den händelsen — och en händelse som är ännu värre — var nästan det enda av denna bok som jag mindes. Och att jag tyckte den var väldigt bra, en av de bästa böckerna jag då hade läst. Den är fortfarande bra, nästan hypnotisk i sitt elände och sina övernaturliga inslag med spökerier.
I videon nedan berättar Toni Morrison om Tjärdocka och Älskade, hur hennes texter har lager på lager och de faktiska händelserna nästan inte berättas men man förstår får ändå veta vad som händer. Spoilervarning.

Älskade blev film med Oprah Winfrey som Sethe, och Danny Glover som Paul D, en annan av slavarna på Sweet Home.

Här under är en sång om Sethes mjölk. Första strofen, ”I got a tree on my back”, är märkena efter att Sethe blivit piskad sönder och samman. Ändå lyckas hon fly.

———————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Alice Walker, Toni Morrison, In love and trouble, Beloved, Amerika, slaveri, kvinnor

Read Full Post »

Margaret Atwood: Mitt nyfikna jag

Det var både intressant och informativt att läsa Margaret Atwoods Mitt nyfikna jag, som består av texter från 1970 till ungefär nu. Samtida med en stark våg av kvinnorörelsen, som präglat henne mycket. Jag tycker om det hon berättar om sitt eget skrivande: Tjänarinnans berättelse, Alias Grace, och andra. Dessutom tycker jag att glimtarna ur Atwoods liv är spännande. Hon har flyttat mycket, både inom Kanada och utomlands. Mycket av hennes skrivande har också ägt rum på tåg eller i hyrda hus med tangentbord på andra språk. Hon måste vara väldigt bra på att gå in i sig själv och fokusera.
Hon väljer flera av mina favoritförfattare att recensera: Ursula K LeGuin, Toni Morrisons Älskade (när ska jag läsa om??), Gabriel Garcia Marquez. Hon skriver också om George Orwell, framför allt om Djurfarmen, och nu är jag övertygad om att de där otäcka grisarna (nasseronerna? Vad heter de? nassonger) i Oryx och Crake släktar i rakt nedstigande led från Napoleon och Snöboll.
Dessutom fina porträtt in memorian av Angela Carter och Carol Shields. Margaret Atwood var vän med båda två.

Jag får också stark lust att läsa en kanadensisk författare vid namn Thomas King, som skrivit noveller. Och — oväntat — Dashiell Hammet som Atwood skriver långt och mycket intressant om. Den hårdkokta deckarens urfader. (Den essän innehåller förresten en hänvisning till Jonathan Lethems Moderlös i Brooklyn, bara en sån sak. Hon har läst mycket deckare, den goda Atwood.)
Det finns även en intressant essä om ”Hon”, en bok av Richard haggard som heter She och som lästes av stora skaror. Från denna Hon — som var stark och skrämmande och vacker, både ond och god, en drottning och en skallig liten apa — drar Atwood paralleller till Galadriel/Honspindeln (som ju Gollum bara kallar ”she”) och andra litterära kvinnogestalter. Hon är mycket för att se myterna och urgestalterna omforma sig genom seklerna, det är spännande tycker jag. Att hon sen har skrivit i Mytserien känns helt logiskt, och att hon valde just Penelope förvånar mig inte eftersom hon hänvisar till Odysseus titt som tätt.
(Ursäkta namndroppandet, det kan inte hjälpas.)

Vi har diskuterat tidigare här, bland annat om Oryx och Crake och om det märkliga faktum att kanadensisk litteratur knappt fanns när Atwood var ung.

Read Full Post »

Toni Morrison – Paradise

They shoot the white girl first.Så börjar Toni Morrisons Paradise. De som dödar är några män från Ruby, en helt afroamerikansk liten stad som är på fallrepet. De som blir dödade är kvinnorna som bor i The Convent. The Convent är inte längre något kloster eller nån skola som det varit förut, utan en fristad för udda existenser på flykt undan sina jävliga liv. Det är Mavis, vars späda barn dog i den stekheta bilen medan hon var inne och handlade. Seneca, som försökte klara sig själv hemma som fyraåring i flera dagar efter att systern försvunnit. Gigi, som är elak mot Mavis och gärna förför Rubys unga män. Connie, som bott i The Convent sedan hon var liten men numera helst i källaren där hon har nära till vinflaskorna.
Det är väldigt många människor i Paradise. Jag får svårt att hålla isär dem ibland. Ibland låter Morrison sökarljuset vila på någon ett längre tag, så att jag lär känna henne eller honom lite mer. Just när jag börjar tro att: Nu! Här är en huvudperson!, så flyttas ljuset och någon annan kommer i fokus. Det är som ett kalejdoskop, vrid bara lite grann så bildas ett nytt mönster. Historierna går in i och ut ur varandra, slingrar sig framåt och bakåt. Bakåt till hur Ruby grundades. Nybyggarna som lämnade det vita området, inte blev insläppta i den svarta staden för att de själva var för svarta, och därför grundade sin egen stad där de gift sig inom familjerna, levt i splendid isolation och – förstås – intolerans mot dem som är för ljusa i skinnet. Tvillingarna Deacon och Steward som är Rubys starka män, styr och ställer, men får inte några levande, friska barn. Släkten är på väg att dö ut.
Toni Morrison skriver om ras och kön och religion och magi och vidskepelse. Stolthet och skam. Skuld. Kärlek. Hat. Om att vara dömd till ett liv som man inte kan ta sig ut ur. Om hur den som försöker döms, hårt. Det är väldigt, väldigt bra gjort. Kanske att jag ändå önskar mig att hon haft ett mindre persongalleri, att jag fått lära känna färre djupare. (Till exempel Patricia och hennes far, Robin.) Det här är den första roman Toni Morrison skrev efter att hon fick Nobelpriset. Kanske tog hon i lite väl, ville bevisa sig. Jag tycker ännu mer om Love.
————————
Läs även andra bloggares åsikter om Toni Morrison, Paradis, nobelpristagare, Ruby,

Read Full Post »

Tematrio – Nobelpristagare

Lyran drar igång sin Tematrio idag – det är hennes bild här bredvid – och frågar: Vilka är dina tre favoritböcker skrivna av författare som erhållit Nobelpriset? Det blir problem för mig på en gång, eftersom jag gärna läser ett helt författarskap när jag väl upptäckt att jag tycker om det, och därför har jag svårt att plocka ut en enda bok. Författarna är dock givna:

Doris Lessing
Älskade Doris, kloka Doris, oroande Doris som följt mig i så många år och betytt olika saker i olika skeenden av mitt liv. De böcker jag återvänder till är Martha Quest-serien, Våldets barn, om en kvinnas liv från uppväxten i Sydrhodesia till medelåldern och drygt det i ett stort hus i London. Samma skeden behandlas i Lessings självbiografier, men jag väljer till sist The Sweetest Dream/ Ljuvaste dröm, som är del tre av självbiografierna men i fiktiv form (för att inte lämna ut människor som är i livet). The Sweetest Dream gjorde att jag förstod saker jag inte förstått förut, även om mitt eget liv, och kunde sätta in dem i sammanhang. Prisons we choose to live inside är en liten essäsamling som belyser samma saker, en bok som pratar med de andra böckerna, men jag får väl hålla mig till Lyrans premisser och inte låtsas om att jag gärna tagit med En överlevandes minnen här också…

Selma Lagerlöf
Hon har funnits i mitt liv jämt, tack vare mormor. Jag väljer Kejsarn av Portugallien, om en fars kärlek till sin dotter.
Bilden föreställer de röda skinnbanden jag ärvt och den lilla tavlan föreställer kyrkan i Arvidsjaur.

Toni Morrison
Kolla gärna på fler bilder av denna kvinna. Vilket ansikte! Det går nästan inte att sluta titta på henne. När hon fick Nobelpriset skrek jag rakt ut. (För första gången, den andra gången kan ni ju gissa. 🙂 ) Toni Morrison har en ganska sparsam produktion, och jag tappade bort henne i några år för att sen plocka upp henne igen i år, med Love. Jag väljer ändå Älskade/Beloved som den mest betydelsefulla boken. Den grep mig djupt och jag längtar efter att läsa om den.

Bubblare: Gabriel García Márquez – Krönika om ett förebådat dödsfall, Hundra år av ensamhet.
—————–
Läs även andra bloggares åsikter om Tematrio, Doris Lessing, Selma Lagerlöf, Toni Morrison, Nobelpristagare

Read Full Post »

Långa listan från The Orange Prize

Toni Morrison och Curtis Sittenfeld finns båda med på Orange Prize for Fiction’s Longlist. Deras böcker tänker jag läsa, oavsett om de vinner priset eller ej.
Kollar man på tidigare vinnare och de som klarat sig till korta listan, så är det idel höjdare. Heather O’Neill, Lionel Shriver, Margaret Atwood, Barbara Kingsolver, Amy Tan…
Två som jag är nyfiken på är Ann Patchett och Rose Tremain. Dessutom upptäcker jag att en bok jag har på läsevänt är listad: Nancy Huston. Nice.
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om The orange prize, Toni Morrison, Durtis Sittenfeld, Heather =’Neill, Lionel Shriver, Nancy Huston, Amy Tan, Margaret Atwood, Barbara Kingsolver, Ann Patchett, Rose Tremain

Read Full Post »

När de döda talar

När jag läste Åsa Larssons senaste var det en grej jag retade mig på: den dödas röst. Efter ett tag vande jag mig, och tyckte inte det var så störande längre. Sen i efterordet skriver Larsson att hon alltid gör så, och då blir jag så förvånad. Det har jag helt förträngt trots att jag läst alla hennes böcker och gillat dem. (Mitt minne är underbart på det sättet: sånt jag inte gillar glömmer jag ofta bort. )
Sen kommer jag förstås på ett par undantag från Inte-gilla-döda-röster-regeln, som Alice Sebolds Flickan från ovan där hela grejen är att det är den mördade flickan som berättar historien, och Majgull Axelssons Aprilhäxan – där det är den nästan-döda systern som flyger omkring. Och i Toni Morrisons Love. Alla tre är underbara böcker som jag tycker mycket om. Alltså tycker jag visst om när de döda talar. Varför tror jag då att jag inte gör det? Är det specialregler som gäller för deckare? Troligen har jag extrema krav på logik och realism när det gäller just deckare, som jag helt släpper när det handlar om annan litteratur. Då blir jag istället oftast uttråkad av realism, i varje fall så kallad vardagsrealism. (Vems vardag? Inte min.)
——————————–
Läs även andra bloggares åsikter om döda som talar, Åsa Larsson, Majgull Axelsson, Alice Sebold, Toni Morrison

Read Full Post »

Sex svar på bokenkät

En enkät från bokhora.

1. Vilka författare köper du alltid i inbundet (dvs, snabbt efter boken kommit ut)?
Ingen. Jag väntar oftast på pocketen.

2. Vilka författare har du flest böcker av i bokhyllan?
Doris Lessing: 30 stycken. Vår relation är cirka 20 år gammal. Hon har ju skrivit länge också.
Och jag har träffat henne. Ett av mitt livs high lights. På Bokmässan i Göteborg på 1990-talet.
Som god tvåa kommer Peter O’Donnell. Jag har tolv Modesty Blaise-album, och, tror jag, alla böckerna. Min och Peters relation är nog ännu lite äldre, men jag har aldrig träffat honom. Däremot skickade jag vykort när han fyllde 80 för ett antal år sen. Letade i timmar innan jag hittade ett som passade, med lappländska fjäll på. (Ett Modesty-äventyr utspelar sig i Lappland.)

3. Vilken var den senaste boken någon tipsade dig om, och vad tyckte du om tipset? Var blev du tipsad, om det var en blogg?
Jag får tips från bloggar hela tiden, se rullen här bredvid. Ibland börjar folk skriva om författare jag gillar men tappat bort, som nu senast Toni Morrison som är fan-tastisk. Men vem som började minns jag inte. Fay Weldon är en annan gammal goding som plötsligt börjat dyka upp på boggarna.

4. Vilken var den senaste boken du gav bort? Mottagande?
Inte den senaste, men för några år sen när dottern bodde utomlands gav jag henne Sara Lidmans Jernbanan i nån sorts utslag av lokalpatriotism/känn dina rötter-yra. Den har hon börjat läsa nu, och tycker mycket om den.

5. Har du några biblioteksreservationer just nu?
Nix.

6. Vilken bok/böcker läser du just nu?
Jane Austen av Carol Shields.

———————-
Läs även andra bloggares åsikter om Doris Lessing, Peter O’Donnell, Modesty Blaise, Sara Lidman, Day Weldon, Carol Shields, Jane Austen

Read Full Post »

Toni Morrison – Love

En ung tjej, Junior Viviane, svarar på en jobbannons hos två gamla damer, Heed och Cristine, som bor i samma hus men avskyr och bekämpar varandra. De äldre kvinnorna är änkan respektive barnbarnet efter Bill Cosey, hotellägaren vars Cosey’s hotel & resort det fortfarande berättas om och fantiseras om på orten. Dit kom de rika och vackra för att dansa och festa under glansdagarna under 1930- och 40-talen.
Två som minns är Vida och Sandler, vars dotterson, Romen, bor hos dem. Romen befriar en flicka som utsätts för gruppvåldtäkt, och sen har han inga vänner längre.
Här måste jag ta läspaus och gå och göra något annat ett tag, så intensivt berättat är det.
Inte i mängder av ord eller detaljer, inte alls. Morrison skriver inte ett ord i onödan. Men texten glimrar, bränner, tvingar mig att tänka och känna och som sagt ta paus innan jag fortsätter att läsa. Då visar det sig att det var en liten bihistoria bara. Tänk att lägga sån omsorg och skriva med sådan kraft om det som inte hör till huvudhandlingen.
Handlingen är förresten inte rak. Det är många röster som kommer till tals; Heeds, Christines, Juniors, Romens, Sandlers och så Ls, som är den iakttagande, som står utanför intrigerna och kärleksförhållandena och maktkamperna. Det här är en bok som borde vara på kurslistor och i läsecirklar, för jag är övertygad om att man kan läsa den på flera sätt och hitta nya saker i språket, uppbyggnaden, berättarstrukturen… När jag läser slutet så inser jag vad den egentligen handlar om, vad jag tycker är det viktigaste. Och lika säker är jag på att jag kommer att läsa om den. Mycket, mycket bra. Det är fullt möjligt att jag läst årets bästa bok redan nu i januari.
——————–
Läs även andra bloggares åsikter om Toni Morrison, Love, nobelpristagare, noir

Read Full Post »

Mina fina inköp

Det är: Love och Paradise av Toni Morrison, Last wish av en polsk fantasyförfattare som heter Andrzej Sapkowski som min dotter tipsat om, Tender bar av J R Moehringer som jag läste om hos Caveat Lector, Flight av Sherman Alexie som Kiona tipsat om, Svart nåd och mörker ta min hand av Dennis Lehane, Salman Rushdie Midnattsbarnen som jag inte minns var idén kom ifrån (tips till bokbloggare: skaffa sökfunktion!), Diane Setterfields Den trettonde historien, dito, Visst finns det gudar i Alabama av Joshilyn Jackson, dito, Tawni O’Dells Ivans återkomst, och en dubbelbok(!): Fel sida av järnvägen och Gryningen kommer aldrig åter av Daniel Woodrell efter tips från Bokhore-Helena. (Ja, hon tipsar om en annan bok av Woodrell, men det var själva författarskapet jag blev nyfiken på.)
——————-
Läs även andra bloggares åsikter om Toni Morrison, J R Moehringer, Sherman Alexie, Dennis Lehane, Salman Rushdie, Diane Setterfield, Tawni O’Dell, Joshilyn Jackson, Daniel Woodrell, Andrzej Sapkowski

Read Full Post »