Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Toni Morrison’


Efter Zora Neale Hurston föll det sig naturligt att plocka upp en av Alice Walkers novellsamlingar; In Love and Trouble, och därifrån är steget inte långt till Toni Morrisons Älskade. Så jag har tillbringat en del av sommarhettans juli i sällskap med tre av de allra bästa författarna som skriver/skrivit det svarta Amerikas historia. Framför allt kvinnornas.
Det är ofta svårt och tungt, och en sak som slår mig när jag läser Walker är vilka oerhört släta figurer de svarta männen gör. Opålitliga, barnsliga, svekfulla. Allra värst är en pappa som skrattar åt sina egna barn när de nekas mat i svältkön under depressionen. Istället flirtar han med en annan kvinna än sin fru. Just den novellen är intressant också för att den är tillägnad Zora Neale Hurston, och inspirerad av henne och hennes forskning på Haiti. Hustrun tar nämligen ut sin hämnd på den vita kvinna som nekar barnen mat (och i förlängden utdelar deras dödsdom).
Alla Alice Walkers noveller är inte upprörande och hemska, men de flesta. Sen när jag läser (om) Morrisons Älskade blir det ännu värre. Herregud! Det är en fruktansvärd historia om en kvinna, Sethe, som är slav men flyr. Hon har tre barn med sig, och ett i magen. Hennes bröst är fulla av mjölk som ska vara till Lillflickan, den yngsta, men Sethe blir fasttagen och två unga män stjäl hennes mjölk. Den händelsen — och en händelse som är ännu värre — var nästan det enda av denna bok som jag mindes. Och att jag tyckte den var väldigt bra, en av de bästa böckerna jag då hade läst. Den är fortfarande bra, nästan hypnotisk i sitt elände och sina övernaturliga inslag med spökerier.
I videon nedan berättar Toni Morrison om Tjärdocka och Älskade, hur hennes texter har lager på lager och de faktiska händelserna nästan inte berättas men man förstår får ändå veta vad som händer. Spoilervarning.

Älskade blev film med Oprah Winfrey som Sethe, och Danny Glover som Paul D, en annan av slavarna på Sweet Home.

Här under är en sång om Sethes mjölk. Första strofen, ”I got a tree on my back”, är märkena efter att Sethe blivit piskad sönder och samman. Ändå lyckas hon fly.

———————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »

Det var både intressant och informativt att läsa Margaret Atwoods Mitt nyfikna jag, som består av texter från 1970 till ungefär nu. Samtida med en stark våg av kvinnorörelsen, som präglat henne mycket. Jag tycker om det hon berättar om sitt eget skrivande: Tjänarinnans berättelse, Alias Grace, och andra. Dessutom tycker jag att glimtarna ur Atwoods liv är spännande. Hon har flyttat mycket, både inom Kanada och utomlands. Mycket av hennes skrivande har också ägt rum på tåg eller i hyrda hus med tangentbord på andra språk. Hon måste vara väldigt bra på att gå in i sig själv och fokusera.
Hon väljer flera av mina favoritförfattare att recensera: Ursula K LeGuin, Toni Morrisons Älskade (när ska jag läsa om??), Gabriel Garcia Marquez. Hon skriver också om George Orwell, framför allt om Djurfarmen, och nu är jag övertygad om att de där otäcka grisarna (nasseronerna? Vad heter de? nassonger) i Oryx och Crake släktar i rakt nedstigande led från Napoleon och Snöboll.
Dessutom fina porträtt in memorian av Angela Carter och Carol Shields. Margaret Atwood var vän med båda två.

Jag får också stark lust att läsa en kanadensisk författare vid namn Thomas King, som skrivit noveller. Och — oväntat — Dashiell Hammet som Atwood skriver långt och mycket intressant om. Den hårdkokta deckarens urfader. (Den essän innehåller förresten en hänvisning till Jonathan Lethems Moderlös i Brooklyn, bara en sån sak. Hon har läst mycket deckare, den goda Atwood.)
Det finns även en intressant essä om ”Hon”, en bok av Richard haggard som heter She och som lästes av stora skaror. Från denna Hon — som var stark och skrämmande och vacker, både ond och god, en drottning och en skallig liten apa — drar Atwood paralleller till Galadriel/Honspindeln (som ju Gollum bara kallar ”she”) och andra litterära kvinnogestalter. Hon är mycket för att se myterna och urgestalterna omforma sig genom seklerna, det är spännande tycker jag. Att hon sen har skrivit i Mytserien känns helt logiskt, och att hon valde just Penelope förvånar mig inte eftersom hon hänvisar till Odysseus titt som tätt.
(Ursäkta namndroppandet, det kan inte hjälpas.)

Vi har diskuterat tidigare här, bland annat om Oryx och Crake och om det märkliga faktum att kanadensisk litteratur knappt fanns när Atwood var ung.

Read Full Post »

paradiseThey shoot the white girl first.Så börjar Toni Morrisons Paradise. De som dödar är några män från Ruby, en helt afroamerikansk liten stad som är på fallrepet. De som blir dödade är kvinnorna som bor i The Convent. The Convent är inte längre något kloster eller nån skola som det varit förut, utan en fristad för udda existenser på flykt undan sina jävliga liv. Det är Mavis, vars späda barn dog i den stekheta bilen medan hon var inne och handlade. Seneca, som försökte klara sig själv hemma som fyraåring i flera dagar efter att systern försvunnit. Gigi, som är elak mot Mavis och gärna förför Rubys unga män. Connie, som bott i The Convent sedan hon var liten men numera helst i källaren där hon har nära till vinflaskorna.
Det är väldigt många människor i Paradise. Jag får svårt att hålla isär dem ibland. Ibland låter Morrison sökarljuset vila på någon ett längre tag, så att jag lär känna henne eller honom lite mer. Just när jag börjar tro att: Nu! Här är en huvudperson!, så flyttas ljuset och någon annan kommer i fokus. Det är som ett kalejdoskop, vrid bara lite grann så bildas ett nytt mönster. Historierna går in i och ut ur varandra, slingrar sig framåt och bakåt. Bakåt till hur Ruby grundades. Nybyggarna som lämnade det vita området, inte blev insläppta i den svarta staden för att de själva var för svarta, och därför grundade sin egen stad där de gift sig inom familjerna, levt i splendid isolation och – förstås – intolerans mot dem som är för ljusa i skinnet. Tvillingarna Deacon och Steward som är Rubys starka män, styr och ställer, men får inte några levande, friska barn. Släkten är på väg att dö ut.
Toni Morrison skriver om ras och kön och religion och magi och vidskepelse. Stolthet och skam. Skuld. Kärlek. Hat. Om att vara dömd till ett liv som man inte kan ta sig ut ur. Om hur den som försöker döms, hårt. Det är väldigt, väldigt bra gjort. Kanske att jag ändå önskar mig att hon haft ett mindre persongalleri, att jag fått lära känna färre djupare. (Till exempel Patricia och hennes far, Robin.) Det här är den första roman Toni Morrison skrev efter att hon fick Nobelpriset. Kanske tog hon i lite väl, ville bevisa sig. Jag tycker ännu mer om Love.
————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

temanobelpris
Lyran drar igång sin Tematrio idag – det är hennes bild här bredvid – och frågar: Vilka är dina tre favoritböcker skrivna av författare som erhållit Nobelpriset? Det blir problem för mig på en gång, eftersom jag gärna läser ett helt författarskap när jag väl upptäckt att jag tycker om det, och därför har jag svårt att plocka ut en enda bok. Författarna är dock givna:

Doris Lessing
09/08/97_16.29_09/14 bks KERMOÄlskade Doris, kloka Doris, oroande Doris som följt mig i så många år och betytt olika saker i olika skeenden av mitt liv. De böcker jag återvänder till är Martha Quest-serien, Våldets barn, om en kvinnas liv från uppväxten i Sydrhodesia till medelåldern och drygt det i ett stort hus i London. Samma skeden behandlas i Lessings självbiografier, men jag väljer till sist The Sweetest Dream/ Ljuvaste dröm, som är del tre av självbiografierna men i fiktiv form (för att inte lämna ut människor som är i livet). The Sweetest Dream gjorde att jag förstod saker jag inte förstått förut, även om mitt eget liv, och kunde sätta in dem i sammanhang. Prisons we choose to live inside är en liten essäsamling som belyser samma saker, en bok som pratar med de andra böckerna, men jag får väl hålla mig till Lyrans premisser och inte låtsas om att jag gärna tagit med En överlevandes minnen här också…

Selma Lagerlöf
Hon har funnits i mitt liv jämt, tack vare mormor. Jag väljer Kejsarn av Portugallien, om en fars kärlek till sin dotter.
Bilden föreställer de röda skinnbanden jag ärvt och den lilla tavlan föreställer kyrkan i Arvidsjaur.
selmaskinn

Toni Morrison
toni_morrisonKolla gärna på fler bilder av denna kvinna. Vilket ansikte! Det går nästan inte att sluta titta på henne. När hon fick Nobelpriset skrek jag rakt ut. (För första gången, den andra gången kan ni ju gissa. :-) ) Toni Morrison har en ganska sparsam produktion, och jag tappade bort henne i några år för att sen plocka upp henne igen i år, med Love. Jag väljer ändå Älskade/Beloved som den mest betydelsefulla boken. Den grep mig djupt och jag längtar efter att läsa om den.

Bubblare: Gabriel García Márquez – Krönika om ett förebådat dödsfall, Hundra år av ensamhet.
—————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

Toni Morrison och Curtis Sittenfeld finns båda med på Orange Prize for Fiction’s Longlist. Deras böcker tänker jag läsa, oavsett om de vinner priset eller ej.
Kollar man på tidigare vinnare och de som klarat sig till korta listan, så är det idel höjdare. Heather O’Neill, Lionel Shriver, Margaret Atwood, Barbara Kingsolver, Amy Tan…
Två som jag är nyfiken på är Ann Patchett och Rose Tremain. Dessutom upptäcker jag att en bok jag har på läsevänt är listad: Nancy Huston. Nice.
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Read Full Post »

När jag läste Åsa Larssons senaste var det en grej jag retade mig på: den dödas röst. Efter ett tag vande jag mig, och tyckte inte det var så störande längre. Sen i efterordet skriver Larsson att hon alltid gör så, och då blir jag så förvånad. Det har jag helt förträngt trots att jag läst alla hennes böcker och gillat dem. (Mitt minne är underbart på det sättet: sånt jag inte gillar glömmer jag ofta bort. )
Sen kommer jag förstås på ett par undantag från Inte-gilla-döda-röster-regeln, som Alice Sebolds Flickan från ovan där hela grejen är att det är den mördade flickan som berättar historien, och Majgull Axelssons Aprilhäxan – där det är den nästan-döda systern som flyger omkring. Och i Toni Morrisons Love. Alla tre är underbara böcker som jag tycker mycket om. Alltså tycker jag visst om när de döda talar. Varför tror jag då att jag inte gör det? Är det specialregler som gäller för deckare? Troligen har jag extrema krav på logik och realism när det gäller just deckare, som jag helt släpper när det handlar om annan litteratur. Då blir jag istället oftast uttråkad av realism, i varje fall så kallad vardagsrealism. (Vems vardag? Inte min.)
——————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

En enkät från bokhora.

1. Vilka författare köper du alltid i inbundet (dvs, snabbt efter boken kommit ut)?
Ingen. Jag väntar oftast på pocketen.

2. Vilka författare har du flest böcker av i bokhyllan?
Doris Lessing: 30 stycken. Vår relation är cirka 20 år gammal. Hon har ju skrivit länge också.
Och jag har träffat henne. Ett av mitt livs high lights. På Bokmässan i Göteborg på 1990-talet.
Som god tvåa kommer Peter O’Donnell. Jag har tolv Modesty Blaise-album, och, tror jag, alla böckerna. Min och Peters relation är nog ännu lite äldre, men jag har aldrig träffat honom. Däremot skickade jag vykort när han fyllde 80 för ett antal år sen. Letade i timmar innan jag hittade ett som passade, med lappländska fjäll på. (Ett Modesty-äventyr utspelar sig i Lappland.)

3. Vilken var den senaste boken någon tipsade dig om, och vad tyckte du om tipset? Var blev du tipsad, om det var en blogg?

Jag får tips från bloggar hela tiden, se rullen här bredvid. Ibland börjar folk skriva om författare jag gillar men tappat bort, som nu senast Toni Morrison som är fan-tastisk. Men vem som började minns jag inte. Fay Weldon är en annan gammal goding som plötsligt börjat dyka upp på boggarna.

4. Vilken var den senaste boken du gav bort? Mottagande?
Inte den senaste, men för några år sen när dottern bodde utomlands gav jag henne Sara Lidmans Jernbanan i nån sorts utslag av lokalpatriotism/känn dina rötter-yra. Den har hon börjat läsa nu, och tycker mycket om den.

5. Har du några biblioteksreservationer just nu?
Nix.

6. Vilken bok/böcker läser du just nu?
Jane Austen av Carol Shields.

———————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »

Older Posts »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 996 andra följare