Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Star Trek Voyager’

Sådärja, nu har vi tittat igenom Star Trek The Next Generation också. Sista säsongen innehöll tyvärr en del riktiga bottennapp/utfyllnadsavsnitt, men på det stora hela har den varit bättre än vad vi trodde.
Sommaren 2015 till sommaren 2016 har vi sett:

Star Trek Voyager

janeway

Kapten: Kathryn Janeway. Diplomatisk och handlingskraftig. Tagline: ”Do it!” Betyg: 5
Besättning: Tuvok, Chakotay, Tom Paris, B’Elanna Torres, Doktorn, Harry Kim, Neelix, Kes, Seven of Nine.
Sju säsonger, 1995–2001.
Bäst: Relationen Janeway–Seven of nine

 

Star Trek Enterprise

archer

Kapten: Jonathan Archer. Lättstött och benägen för rallarsvingar. Betyg: 2
Besättning: Trip, T’Pol, Phlox, Reed, Hoschi Sato, Mayweather.
Fyra säsonger, 2001–2005.
Bäst: Relationen Trip–T’Pol.

 

Deep Space Nine

20-sisko-with-baseball

Kapten/emissarie: Sisko. Eftertänksam och smart. Gimmick: Snurra på sin baseboll. Betyg: 5
Bemanning: Kira Nerys, Odo, Jadzia Dax, doktor Bashir, O’Brien, Worf kommer hit, Quark och sonen Jake Sisko.
Sju säsonger, 1993–1999.
Bäst: Det andliga temat och den stora konflikten bajorer/cardassier.
Biperson jag minns: Skräddaren/spionen Garak.

 

The Next Generation

Patrick-Stewart-Star-Trek

 

Kapten: Jean-Luc Picard. Rättrådig och . Tagline: Make it so! Betyg: 4
Besättning: Will Riker, Data, Deanna Troy, doktor Chrusher, Worf, Geordi LaForge, Will Crusher, Tasha Yar, O’Brien. Guinan, uråldrig person som spelas av Whoopi Goldberg.
Sju säsonger, 1987–1994.
Bäst: Klingonerna.
Biperson jag minns: Ensign Ro Laren.

*****

Datorrösten som hörs i alla serierna tillhör Majel Barrett. Hon spelar också Deanna Trois levnadsglada mamma Lwaxana, en karaktär som har fler bottnar än man först tror. Dessutom är hon med i Deep Space Nine, i en fin scen med Odo i hissen. Majel Barrett var gift med Star Treks skapare Gene Roddenberry.

*****

En nackdel med att se i fel ordning är att vi redan vet saker som att den hopplöst osäkre Barclay i TNG kommer tillbaka och räddar hem hela Voyager. Men det gör inte så fasligt mycket. Flera personer återkommer på olika sätt, och i andra fall bara skådisarna.

*****

Original-serien har vi inte sett, men misstänker att den är alltför daterad. Men kanske ändrar vi oss?

 

Annonser

Read Full Post »

Den här vintern har jag åtgärdat några försummade författarskap som jag länge tyckt att jag borde läsa. Förutom Sara Stridsberg och Carina Burman är det de tidigare vita fläckarna Cilla Naumann och Birgitta Trotzig som fått färg och djup.

9789150117400_springa-med-aror-62-dagarAv Naumann blev det Springa med åror, som är en barndomskildring där lagårdsluktande Monika drabbas av sommargästen Johanna och det definierar hela hennes liv. Ivan, Lassemiss, det lackröda rummet… mycket intensivt, många instängda känslor, starkt språk. Bra, alltså, men jag är så innerligt trött på barndomsskildringar och det där instängda, klaustrofobiska. Att aldrig komma vidare i sitt liv. Hur trovärdigt är det egentligen?

***

Anna Laestadius Larssons Pottungen började lovande med mordet på Gustav III och har ett spännande persongalleri från hovdamer och bemärkta kulturpersonligheter till hyresvärdinnor, pigor, rodderskor och prostituerade. Välmenande unga män med tryckfrihetsidéer, intrigerande hertigar. Den är full av detaljer och intressanta miljöer, men människorna blir aldrig riktiga människor, bara figurer. Synd på så välresearchat material, men egentligen inte förvånande då det är ytterst få journalister som klarar övergången till författarskap.

***

exodusVidare har jag läst Oxfordprofessorn Paul Colliers Exodus: How Migration Is Changing Our World under hösten. Den har hjälpt mig att förstå vad det är som händer och varför och möjliga konsekvenser. Rekommenderas varmt.

***

Och så ett kärt återseende: Drama kring ung dansör av Dorothy Sayers. Som alltid en njutning och jag har kommit att uppskatta den här mer trots att det är den svagaste i Vane/Wimsey-kvartetten. Och nä, jag begriper fortfarande inte chiffret. Den här gången kom jag dock en aning längre innan jag började skumläsa.

***

Birgitta-Trotzig-Dykungens-dotterBirgitta Trotzig som jag håller på med nu har ett fullständigt fantastiskt språk. Det klafsar, suger, droppar, sväller, dundrar och dånar. Dykungens dotter kom på 1990-talet och får räknas som svensk klassiker. En storväxt bondkvinna som blir gravid med en ännu större man, tattare, som snart drar vidare. Själv går hon efter att ha misslyckats med att bli av med fostret in till stan och skapar sig med stor möda ett liv där. Dottern blir en glad, dansande sort, men liknar inte de andra barnen: Storvuxen förstås, och mycket mörk i hy och hår. Dyiga ögon. En sån som inte hör till.
Jättefint omslag på pocketen. Kristin Lidström.

***

Växelvis med Trotzig (man måste ju ha böcker för olika humör) läser jag en av Star Trek Voyager-böckerna; Protectors av Kirsten Beyer. Oväntat odålig, bra känsla för karaktärerna och lite bakåtreferenser. Janeway och Chakotay har en kärleksrelation, Tom och B’Elanna väntar sitt andra barn, Kim har idéer och Doktorn grejar med Sevens nya implantat. Jag väntar på Tuvok som ännu på sidan 76 inte dykt upp. Däremot Neelix, ;-).

Read Full Post »

Åh så bra de sista säsongerna, sex och sju, har varit. Gripande, med djupa existentiella frågor om att vara en individ, om vad det är att vara hemma eller höra till, lojalitet, vänskap, kärlek. Rädsla och att överkomma rädslan. Tillit. Jag har gråtit flera gånger, jag säger bara:  när Neelix lämnar och de står där allihop i korridoren. Och Tuvok ”dansar”. *böl*


Varvat med tramsiga avsnitt, och såna där lite smartare med tekniken i huvudrollen och tidsparadoxer. Jag älskade avsnittet där Voyager är uppdelat i olika tidskikt, och Chakotay är den ende som kan gå emellan. Dels för att vi får tillbakablickar från åren som gått, med skilda verkligheter, dels och framför allt för att Chakotay är tvungen att få kapten Janeway att lita på honom, och han lyckas med det. Hon är så bra, hon väljer ofta att lita på folk i omöjliga situationer vid exakt rätt tillfälle. Scenen när hon frågar: You said we’re close, but exactly — how close? Han svarar: There are some barriers we never cross. * (Ungefär, jag minns nog inte precis ordagrant.)

I andra lägen är det Tuvok som står henne närmast, som när Kes kommer tillbaka. Det tycker jag var ett så sorgligt avsnitt för jag trodde att Kes skulle leva lycklig för alla tider. Och så förstås den oförglömliga Seven of Nine. Man måste ju älska henne. Hon har smugit sig in i vårt vardagsspråk här hemma:
— Your logic is flawed. (Kan även sägas av Tuvok)
— Resistance is futile.
— (Whatever) is irrelevant.

Och så Kim och Tom Paris och B’lanna… och Doktorn! Mer självgod än så går det inte att bli.

Nu är äventyret över, och tillvaron blir grå och trist. Alla dagar när jag längtat hem från jobbet för att höra Janeway säga: Do it!
Men vad i all världen ska vi göra nu?

Read Full Post »

Vi kör ett maraton i sommar och är nu i början  på säsong fem. I säsong tre hoppade jag till av att få se först Buffys onda rektor på Sunnydale High, han som blir en gigantisk orm, och sen när Sarah Silverman dyker upp som gästspelare i ett dubbelavsnitt när de reser tillbaka i tiden till 1996 års Kalifornien. Kul!
Annars är det många grottor i de första säsongerna.

Jag har många favoriter, Doktorn och Kes (saknad!), och Tuvok förstås, och Chakotay… men bäst av alla är kaptenen. Här i en formidabel attack på skeppet som helöa tiden ändrar historien, efter att ha genomlevt ett helvetesår med en splittrad besättning och många döda satsar Kathryn Janeway allt:

I säsong tre märktes det att de försökte få till lite mer kärlek och sex, men det lyckades inte riktigt förrän Seven of Nine gör entre. Fantastisk karaktär!

Extremt långa arbetsdagar hade de på inspelningarna, berättar Kate Mulgrew i detta klipp.

Och här möts två kaptener:

Read Full Post »