Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Dorothy Sayers’

kamratfesten
Såklart. Lotta Olsson i DN har listat de 100 bästa deckarna och två olika personer har tipsat mig om vilken som blev etta: Kamratfesten av Dorothy L Sayers. Vilken utomordentligt klok person Lotta Olsson måste vara! Med utsökt smak.
Jag gläder mig också åt finfina placeringar för Laurie R Kings Farlig begåvning, Josephine Teys En gammal skandal, Denise Minas Garnet Hill, med flera. Det verkar som att jag kan ta Lotta Olssons andra tips på allvar (utom de två stolpskotten) och börja beta av dem på bibblan.
fr-fb-kamratfesten
Jag har skrivit i Corren om min ständiga följeslagare Kamratfesten, bilden är därifrån. Mer om schackpjäserna här.

Read Full Post »


Tack fina Tidnings-Ida som gett min blogg en award!

Mina tre bästa böcker (och ja, favoritförfattare) är:
Kamratfesten av Dorothy Sayers
1984 av George Orwell
Martha Quest-serien av Doris Lessing

Fem bloggar jag vill ge awarden till:
Miaisageek — var hon nu är just nu?
Kidneybönan — som gjort en väldig resa
Fotografier och dagar — Matporr! (och mer)
Fröken Tjatlund För att jag gillar hennes stil
Foto-Mia som tar fantastiska bilder

Reglerna för awarden är enligt följande:
1. Tacka den du har mottagit prisen ifrån.
2. Kopiera prismärket till din blogg.
3. Berätta vilka 3 författare du räknar bland dina favoriter, och nämn en favoritbok per författre.
4. Skicka awarden vidare tlil 5 motagare som du tycker förtjänar den.

Read Full Post »

Så ljuvlig! Jag minns inte var jag läste först om Nicola Upson, men TACK till den som skrev.
Författaren Josephine Tey sitter på tåget till London för att vara med under sista veckan som hennes succépjäs Richard of Bordeaux går i London innan den ska ut på turné. Året är 1934. In i kupén kommer en ung flicka, Elspeth, som visar sig vara ett stort fan som sett pjäsen otaliga gånger och som blir överlycklig över att träffa författarinnan. Josephine Tey själv blir till sin stora förvåning mycket förtjust i Elspeth och de har trevligt under resan.
Ett brutalt och teatraliskt mord sätter stopp.

Upptakten i denna bok är så himla fin, jag njuter helhjärtat. Sen kommer ett lite tradigare parti där alla personer presenteras, där tycker jag att Upson tappar fart lite grann. Men det hör ju till reglerna att man ska kunna gissa vem mördaren är, och då måste man ju få veta lite mer om alla. Och efter mord nummer två så blir det fart igen; fart och framför allt DJUP. Jag upptäcker att jag känner starkt för flera av karaktärerna, de är riktiga människor. Det stora kriget kastar sin slagskugga över Londonbornas liv.

Egentligen är det alltså bara Josephine Tey som var en riktig människa. Nicola Upson har tagit delar ur hennes liv och spunnit intrigen kring dem. Det är sant att hon skrev pjäsen Richard of Bordeaux under pseudonymen Gordon Daviot, och att den blev en lång succé som betydde mycket för både hennes karriär och skådespelarnas. Att denna boks detektiv Archie Penrose skulle ha stått modell för Teys detektiv Alan Grant är däremot inte sant, men tvärtom går lika bra för mig. Jag älskar också referenserna till Dorothy Sayers och andra 30-talsstorheter, men kommer på mig med att tycka att Upson mest liknar Ngaio Marsh. Kanske är det bara teatertemat som får mig att tänka så. Jag har tyvärr inte läst alla av Teys egna, ganska fåtaliga, detektivhistorier, men det verkar som att även hon haft teatermiljöer.
Nicola Upson är en värdig arvtagare till Golden age-drottningarna (det finns kungar också, men jag tänker alltid på drottningarna) och jag kommer att läsa hela serien som jag hoppas inte blir för kort.
Man kan läsa mer om Josephine Tey HÄR på Upsons hemsida. På denna blogg finns skrivet om Den misstänkte och Oskulden bedrar och lite blandat.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

LEHMANN, ROSAMOND:WEATHER IN THE STREETS
BOWEN, ELIZABETH:HEAT OF THE DAY
LEHMANN, ROSAMOND:ECHOING GROVE
LEHMANN, ROSAMOND:DUSTY ANSW (R)
UPSON, NICOLA:EXPERT IN MURDER
RHYS, JEAN:GOOD MORNING, MIDNIGHT

… så lyder beställningen jag skickat in. Jag blev ju väldigt förtjust i Lehmanns Invitation to the Waltz, och Weather in the streets är fortsättningen på den. Elizabeth Bowen var en av de andra brittiskorna som nämndes i dessa underbara Understreckare, och det var Jean Rhys också, men henne har jag läst förut. Wide Sargasso Sea, den första mrs Rochesters historia, är den bok som flest människor känner till, förstås, men Jean Rhys är mer också.
Nicola Upson är jag jättenyfiken på, eftersom hon skriver deckare med/om deckarförfattaren Josephine Tey som jag brukar läsa om och då.

Jag har hyst vissa planer på att läsa om P D James i sommar. Förra sommaren läste jag ju om Dorothy Sayers (igen) så jag tänkte det kunde vara Phyllis Dorothys tur i år, men vi får se. Jag har ju ännu inte läst Patienten, så jag kanske nöjer mig med den.

Read Full Post »

PD James tar upp ”four formidable women”: Agatha Christie, Dorothy L Sayers, Ngaio Marsh och Margery Allingham i sin Talking about Detective Fiction som Svenskan recenserar HÄR. Och se, jag har ju en Margery Allingham i deckarhyllan, en oläst som köptes sommaren 2006 på loppis. De sju visslarna heter den, Mystery Mile i original, utgiven 1951.
Allinghams detektiv heter Albert Campion, och är en underlig krumelur som umgås med gamla fängelsekunder och kan dyrka upp lås. Han är ung, och spelar ofta dum. I De sju visslarna gör Campion entre på scenen (= en kryssare) där en amerikansk domare hotas till livet. Med hjälp av en råtta vid namn Haig räddar Campion livet på domaren, och tar honom sen till sina goda vänner på engelska landsbygden för att hålla honom gömd undan en farlig förbrytarliga.
Sen försvinner domaren, en ung kvinna rövas bort, en präst begår självmord men lämnar efter sig en rad ledtrådar som kanske eller kanske inte är till hjälp. Kryddat med en skum spåman och en underlig tavelförsäljare och en hel del kärlek. Det är rätt småtrevligt, men samma klass som min kära Dorothy Sayers eller som Ngaio Marsh håller inte Allingham. Mer action än psykologi.
Men P D James bok vill jag läsa! Och jag påminns om att jag ännu inte läst Patienten. kanske lika bra att ta den i sommar, då jag planerar omläsning av James.
———————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

temasportVeckans tematrio är sport och jag tar chansen att skriva lite om Michael Chabons Summerland som jag nyligen läste. Det är en fantasy, en barn/ungdomsbok, som handlar om en liten kille som är världens sämsta baseballspelare. Tillsammans med sin bästis, en flicka som är en väldigt duktig baseballspelare, och en annan kompis som kan vara en robot eller möjligen en android, ska han rädda världen som håller på att gå upp i sömmarna och sin pappa uppfinnaren som kidnappats av Coyote. Tyvärr (för mig) måste de spela ett antal baseballmatcher mot troll och andra för att nå sitt mål, och eftersom jag aldrig lyckats förstå reglerna blir det obegripligt. Liksom stora delar av den amerikanska kulturen i övrigt, även om jag förstås vet att det finaste en amerikansk pappa kan göra för sitt barn är att fråga om de ska gå ut och kasta lite. Mer om Chabon här, här och här.

En annan obegriplig sport är cricket. I Mördande reklam av Dorothy Sayers jobbar lord Peter Wimsey som reklamare under cover. Han avslöjar sig själv under den årliga cricketmatchen, där han först spelat lite mediokert för att inte sticka ut. Plötsligt får han en änkestöt på armbågen och blir helt galen och gör massor av poäng med en mycket karakteristisk spelstil som gör att han blir igenkänd.

Nej, tacka vet jag fotboll. Till exempel brasiliansk fotboll, som jag också läst om i sommar. Sambafotboll av Fredrik Ekelund är mycket intressant, med historierna bakom de största stjärnorna, turneringarna, tränarna.

Fler tematrior finns hos Lyran, och jag hoppas att nån skriver om de där underbara friidrottsböckerna jag läste som barn. Åshöjden?

Read Full Post »

Ännu ett kärt återseende — detta är verkligen omläsningarnas sommar — tillika ett av loppisfynden. Den börjar med ”Sablar!” och slutar med att lord Peter ber Bunter hämta Napoleonkonjaken. Däremellan uppenbarar sig en naken manskropp i den försynte mr Thipps badkar, endast iförd en pincené. (Jag var över 30 innan en vänlig själ upplyste mig om hur det ordet skulle uttalas.) Dessutom försvinner en affärsman, och lord Peter går igenom en själslig kris. Det sista tycker jag är så intressant, hans krigsneuros/trauma antyds ju i ett par av de senare böckerna också, där han drabbas av samvetskval över att skicka mördare till galgen. Som tur är finns den oumbärlige Bunter på plats för att ta hand om saken. Och änkehertiginnan, min favorit, förekommer på flera ställen.
Allt som allt nöjsam läsning, och bättre än jag mindes den.
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »

En författare: Olen Steinhauer har skrivit Suckarnas bro som utspelar sig i ett fiktivt öststatsland, Everland, 1948. En ung polisman utreder ett mord men kommer på kant med det styrande partiet.
En bok:Oskuld och arsenik av Dorothy Sayers. Harriet Vane står åtalad för mordet på sin älskare. I juryn sitter miss Climpson, som inte tror att hon gjorde det, och är tillräckligt envis för att hålla på sin uppfattning även när den går tvärtemot alla andras. Lord Peter Wimsey tar sig an fallet. Och miss Climpson har en ganska stor roll i den här boken, hon skickas ut på efterforskningar i en by. Jag gillar miss Climpson.
En bok jag gärna skulle vilja hitta igen: Oskulden bedrar av Josephine Tey. En stackars jäntunge har hållits fången hos två märkliga och elaka kvinnor i ett ensligt beläget hus. Flickan berättar den mest genomtänkta och detaljrika historia om hur allt har gått till. Tidningarnas skriver upprörda artiklar, lynchstämningen byggs upp mot kvinnorna i huset. Sagda märkliga kvinnor anlitar en småstadadvokat och förstör friden och sinnesjämvikten i hans inrutade liv helt och hållet… Jag vill läsa om den!
Reglerna hittar du hos Paperbacklover.

Read Full Post »

fornasaJag är mycket nöjd med min skörd från dagens loppis i Fornåsa: Två W Somerset Maugham; Sammanfattning och Med alla medel, två Daphne du Maurier; Värdshuset Jamaica och Inkräktarna, två Patricia Highsmith; En man med många talanger (=första om Ripley) och Främlingar på tåg, två William Faulkner som jag tänkt prova på att läsa; De obesegrade och Tre rövare, Kerstin Thorvalls Oskuldens död, Rut Hillarps Blodförmörkelse, Dorothy Parkers Levande begråtna, Eric Linklaters Djuphavspirater,två Rudyard Kipling; Då ljuset försvann och Havets hjältar, Dorothy Sayers Lord Peters största affär (som jag letat efter!), George Eliots När slöjan lyftes, James Ellroys En amerikansk myt, Nicholas Blakes Mitt mord är ditt, Rex Stouts Pm för en vd (Nero Wolfe, den fete med orkidéerna), Patricia Moyes Död på dagordningen. Puh!
Jag botaniserade länge och väl, och när jag äntligen var klar förklarade jag för loppisägaren att jag hade tänkt hålla mig under 300 spänn. Han adderade allihop och fick det till 355:-, men när jag började fundera på att plocka bort nån så slog han av på priset till 300. Och glad blev jag!
fornasa1
fornasa2
Imponerande haka på den gode W Somerset, eller hur? Dessutom står det så fint i ett förord att Maugham ska uttalas Måm. Sånt gillar jag. Eric Linklater har ju skrivit min stora favorit Det blåser på månen, det blir intressant att se vad han annars skrivit om. Vet inte riktigt om den här är en vuxen- eller barnbok, vi får se.
fornasa3
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

lordpeterssistaJill Paton Walsh skriver klart det Dorothy Sayers påbörjat, men hon når förstås aldrig upp till de Sayerska höjderna. Språket är trögare, förnumstigare, mer explicit. Hon försöker härma de underbara breven från änkehertiginnan och miss Climpson men det blir aldrig samma lätthet. Eller är det i översättningen det brister?
Deckargåtan engagerar inte så värst, det märks att Paton Walsh tycker att romantiken och äktenskapsskildringen är roligare. Där vill hon gärna göra Harriet Vane och Peter Wimsey till nån sorts jämställdhetens förebilder, men jag gillar inte när dialoger blir förtäckt propaganda, oavsett syfte.
Men okej, jag visste ju att jag blev besviken första gången jag läste den, så den här gången var jag beredd. Jag läser den som en uppsamling, och som sådan ska den naturligtvis ingå i min Sayers-samling. Ett Vad-hände-sen (men jag saknar miss Hillyard och miss de Vine, de nämns bara flyktigt).
——————————
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

tematrioomlasVeckans ämne hos Lyran är omläsningar, och det får mig att minnas en bok som fanns hos min mormor och som jag läste om många gånger när jag var där. Den hette Emil och detektiverna och handlade om en pojke som blev bestulen på tåget. Han fick hjälp av ett pojkgäng och de lyckades få fatt i tjuven. Jag tyckte att det var så himla smart hur de kunde bevisa att det faktiskt var Emils pengar tjuven hade, för det fanns nämligen små hål efter nålar i sedlarna.
Mina Modesty Blaise-album har jag läst om och om och om igen. Det är den perfekta slappna-av-efter-en-jobbig-vecka-läsningen, en timme med Modesty & Willie och ett glas vin så får man nya krafter. Samma funktion fyller även Kamratfesten av Dorothy Sayers, liksom Lord Peters smekmånad. I den senare räcker det att läsa början med änkehertiginnan Honoria Lucastas dagboksutdrag, åh, så underbart!
Men jag ska väl variera mig och inte tjata om samma hela tiden…
Som trea väljer jag då Cynthia Voights Tillerman-serie, som jag läste om häromåret. Den börjar med Homecoming/Den långa vägen hem. Fyra syskon blir övergivna i bilen av sin psykiskt sjuka mor. Den enda släkting de vet att de har är mormor, och äldsta barnet Dicey bestämmer att de ska börja gå till henne. Mil efter mil efter mil, utan att veta om hon kommer att ta emot dem. Den är väldigt bra. Jag läste böckerna första gången när dottern var i slukaråldern och lånade hem dem från bibblan. Jag har nämnt också Jeff i den tredje boken tidigare, en vän till syskonen som får sin egen bok.
———————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Read Full Post »

temadeckare Lyrans tematrio frågar idag efter påskekrim. En fin bild har hon gjort också. Men hur – hur! – ska jag kunna välja? Deckare har ju varit min standardföda sen nio års ålder när jag hittade en Vic Suneson som min mor slet ur händerna på mig och förbjöd mig att läsa. Det gjorde ett oförglömligt intryck.

Den första måste bli:

Dorothy Sayers (1893-1957).
Hennes aristokratiske detektiv, den blixtrande intelligente lord Peter Wimsey löser de mest utstuderade brott, först med hjälp av sin betjänt, den mångkunnige Bunter, senare tillsammans med deckarförfattarinnan Harriet Vane. Harriet Vane dyker upp första gången i Oskuld och arsenik där hon är anklagad för mord på sin förre älskare. Min absoluta favorit är Kamratfesten, där Harriet åker tillbaka till sitt gamla lärosäte Oxford på en fruktad (hon har ju ett visst rykte) återförening. Mycket otrevliga anonyma brev dyker upp, och Harriet blir ombedd att stanna kvar och forska i saken. Fantastisk skildring av det akademiska livet, psykologiskt trovärdig och mycket spännande!
Dorothy Sayers eget liv bar på en stor sorg. Hon fick barn som ogift mor, i hemlighet, och såg ingen annan utväg än att lämna bort honom. Efter succén med sina tiotalet böcker om Wimsey, plus en bunt noveller, stannade hon med Lord Peters smekmånad. Senare i sitt liv skrev hon religiös litteratur och översatte Dante. Enligt mig är hon den allra bästa representanten för den som brukar kallas Detektivromanens guldålder i Storbritannien på 1930-talet.

deniseminaSen har jag hemska problem med att välja en tvåa. Britterna är ju bäst, så är det bara. Men miljöombyte blir det ändå, till Skottland och Denise Mina. I hennes banbrytande Garnet Hill-trilogi heter hjältinnan Maureen O’Donnell och är så långt från Peter Wimsey man kan komma. Fattig, outbildad och med gamla barndomstrauman i bagaget. Hennes pojkvän blir mördad i den första, hennes otäcke far kommer tillbaka i den andra. Läs! Denise Mina har också skrivit minst en fristående bok, Det heligaste, och påbörjat en ny serie om Paddy Meehan, ung och rultig journalist.

Trean då? Gah! Kan jag gå förbi Dennis Lehane som jag upptäckt under denna bloggs korta levnadstid? Ja, idag är det gamla favoriter som gäller. Jag tar Tony Hillerman, amerikansk författare som dog förra året. Hans hjältar är navajopoliserna Joe Leaphorn och Jim Chee, som utreder brott begångna i reservatet. Förutom kriminalgåtorna är det beskrivningarna av navajo-kulturen, – historien och -myterna som jag älskar. Läs exempelvis Kvinnan som lyssnade. Om jag inte minns fel är det också i en av Hillermans böcker som en ättling kräver tillbaka sina indianska förfäders gamla skelett från ett museum. Det får han inte. Då gräver han upp museichefens släktingars gamla grav och skickar benen till museet.

Jaha, så blev det. De riktigt bra deckarna skrivs fortfarande på engelska, kan jag sammanfatta. Och konstatera att jag hade behövt ett mycket smalare tema, typ norska deckare (Anne Holt, Karin Fossum, Jo Nesbø), brittisk guldålder (Sayers, Josephine Tey, Ngaio Marsh) eller varför inte försupna kommissarier (Ian Rankin, Peter Robinson, Michael Connelly) för att riktigt kunna göra mina favoriter rättvisa.
——————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Read Full Post »

benrangelÅh, vilken underbar berättare han är, Stephen King i sina bästa stunder och det här är en av hans bästa: Benrangel från 1998. Michael Noolan har skrivkramp sedan hustrun Jo dog. Inte en rad på fyra år. Han bestämmer sig (lockas? tvingas?) att resa till deras sommarställe, Saras skratt. Där känner han en närvaro, som också manifesterar sig i meddelanden via kylskåpsmagneterna. Men är närvaron ond eller god? Är det Jo? Är det Sara, bluessångerskan som gett namn till stugan?
Michael blir bekant med Mattie, en ung mamma som bor i husvagn med sin lilla dotter. Hon är änka efter ett tonårsäktenskap med sonen till en snuskigt rik och elak jävel, som vill ta dottern Kyra ifrån henne. Michael lägger sig i. Ortsbefolkningen reagerar konstigt.
Klassiska Kingska beståndsdelar alltså; huvudpersonen är författare, lyckligt äktenskap, en avsides belägen stuga i Maine, hemligheter som ska uppdagas och så förstås den krypande skräcken. En ren njutning att läsa närmare 500 tätt & smått skrivna sidor.
Dessutom blinkningar till W Somerset Maughams The moon and sixpence, och min käraste Dorothy Sayers. Jo har hennes böcker i Saras skratt, och ett älghuvud på väggen är döpt till Bunter, efter lord Peter Wimseys betjänt. I love it!

—————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »