Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Dorothy Sayers’

kamratfesten
Såklart. Lotta Olsson i DN har listat de 100 bästa deckarna och två olika personer har tipsat mig om vilken som blev etta: Kamratfesten av Dorothy L Sayers. Vilken utomordentligt klok person Lotta Olsson måste vara! Med utsökt smak.
Jag gläder mig också åt finfina placeringar för Laurie R Kings Farlig begåvning, Josephine Teys En gammal skandal, Denise Minas Garnet Hill, med flera. Det verkar som att jag kan ta Lotta Olssons andra tips på allvar (utom de två stolpskotten) och börja beta av dem på bibblan.
fr-fb-kamratfesten
Jag har skrivit i Corren om min ständiga följeslagare Kamratfesten, bilden är därifrån. Mer om schackpjäserna här.

Read Full Post »


Tack fina Tidnings-Ida som gett min blogg en award!

Mina tre bästa böcker (och ja, favoritförfattare) är:
Kamratfesten av Dorothy Sayers
1984 av George Orwell
Martha Quest-serien av Doris Lessing

Fem bloggar jag vill ge awarden till:
Miaisageek — var hon nu är just nu?
Kidneybönan — som gjort en väldig resa
Fotografier och dagar — Matporr! (och mer)
Fröken Tjatlund För att jag gillar hennes stil
Foto-Mia som tar fantastiska bilder

Reglerna för awarden är enligt följande:
1. Tacka den du har mottagit prisen ifrån.
2. Kopiera prismärket till din blogg.
3. Berätta vilka 3 författare du räknar bland dina favoriter, och nämn en favoritbok per författre.
4. Skicka awarden vidare tlil 5 motagare som du tycker förtjänar den.

Read Full Post »

Så ljuvlig! Jag minns inte var jag läste först om Nicola Upson, men TACK till den som skrev.
Författaren Josephine Tey sitter på tåget till London för att vara med under sista veckan som hennes succépjäs Richard of Bordeaux går i London innan den ska ut på turné. Året är 1934. In i kupén kommer en ung flicka, Elspeth, som visar sig vara ett stort fan som sett pjäsen otaliga gånger och som blir överlycklig över att träffa författarinnan. Josephine Tey själv blir till sin stora förvåning mycket förtjust i Elspeth och de har trevligt under resan.
Ett brutalt och teatraliskt mord sätter stopp.

Upptakten i denna bok är så himla fin, jag njuter helhjärtat. Sen kommer ett lite tradigare parti där alla personer presenteras, där tycker jag att Upson tappar fart lite grann. Men det hör ju till reglerna att man ska kunna gissa vem mördaren är, och då måste man ju få veta lite mer om alla. Och efter mord nummer två så blir det fart igen; fart och framför allt DJUP. Jag upptäcker att jag känner starkt för flera av karaktärerna, de är riktiga människor. Det stora kriget kastar sin slagskugga över Londonbornas liv.

Egentligen är det alltså bara Josephine Tey som var en riktig människa. Nicola Upson har tagit delar ur hennes liv och spunnit intrigen kring dem. Det är sant att hon skrev pjäsen Richard of Bordeaux under pseudonymen Gordon Daviot, och att den blev en lång succé som betydde mycket för både hennes karriär och skådespelarnas. Att denna boks detektiv Archie Penrose skulle ha stått modell för Teys detektiv Alan Grant är däremot inte sant, men tvärtom går lika bra för mig. Jag älskar också referenserna till Dorothy Sayers och andra 30-talsstorheter, men kommer på mig med att tycka att Upson mest liknar Ngaio Marsh. Kanske är det bara teatertemat som får mig att tänka så. Jag har tyvärr inte läst alla av Teys egna, ganska fåtaliga, detektivhistorier, men det verkar som att även hon haft teatermiljöer.
Nicola Upson är en värdig arvtagare till Golden age-drottningarna (det finns kungar också, men jag tänker alltid på drottningarna) och jag kommer att läsa hela serien som jag hoppas inte blir för kort.
Man kan läsa mer om Josephine Tey HÄR på Upsons hemsida. På denna blogg finns skrivet om Den misstänkte och Oskulden bedrar och lite blandat.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

LEHMANN, ROSAMOND:WEATHER IN THE STREETS
BOWEN, ELIZABETH:HEAT OF THE DAY
LEHMANN, ROSAMOND:ECHOING GROVE
LEHMANN, ROSAMOND:DUSTY ANSW (R)
UPSON, NICOLA:EXPERT IN MURDER
RHYS, JEAN:GOOD MORNING, MIDNIGHT

… så lyder beställningen jag skickat in. Jag blev ju väldigt förtjust i Lehmanns Invitation to the Waltz, och Weather in the streets är fortsättningen på den. Elizabeth Bowen var en av de andra brittiskorna som nämndes i dessa underbara Understreckare, och det var Jean Rhys också, men henne har jag läst förut. Wide Sargasso Sea, den första mrs Rochesters historia, är den bok som flest människor känner till, förstås, men Jean Rhys är mer också.
Nicola Upson är jag jättenyfiken på, eftersom hon skriver deckare med/om deckarförfattaren Josephine Tey som jag brukar läsa om och då.

Jag har hyst vissa planer på att läsa om P D James i sommar. Förra sommaren läste jag ju om Dorothy Sayers (igen) så jag tänkte det kunde vara Phyllis Dorothys tur i år, men vi får se. Jag har ju ännu inte läst Patienten, så jag kanske nöjer mig med den.

Read Full Post »

PD James tar upp ”four formidable women”: Agatha Christie, Dorothy L Sayers, Ngaio Marsh och Margery Allingham i sin Talking about Detective Fiction som Svenskan recenserar HÄR. Och se, jag har ju en Margery Allingham i deckarhyllan, en oläst som köptes sommaren 2006 på loppis. De sju visslarna heter den, Mystery Mile i original, utgiven 1951.
Allinghams detektiv heter Albert Campion, och är en underlig krumelur som umgås med gamla fängelsekunder och kan dyrka upp lås. Han är ung, och spelar ofta dum. I De sju visslarna gör Campion entre på scenen (= en kryssare) där en amerikansk domare hotas till livet. Med hjälp av en råtta vid namn Haig räddar Campion livet på domaren, och tar honom sen till sina goda vänner på engelska landsbygden för att hålla honom gömd undan en farlig förbrytarliga.
Sen försvinner domaren, en ung kvinna rövas bort, en präst begår självmord men lämnar efter sig en rad ledtrådar som kanske eller kanske inte är till hjälp. Kryddat med en skum spåman och en underlig tavelförsäljare och en hel del kärlek. Det är rätt småtrevligt, men samma klass som min kära Dorothy Sayers eller som Ngaio Marsh håller inte Allingham. Mer action än psykologi.
Men P D James bok vill jag läsa! Och jag påminns om att jag ännu inte läst Patienten. kanske lika bra att ta den i sommar, då jag planerar omläsning av James.
———————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

temasportVeckans tematrio är sport och jag tar chansen att skriva lite om Michael Chabons Summerland som jag nyligen läste. Det är en fantasy, en barn/ungdomsbok, som handlar om en liten kille som är världens sämsta baseballspelare. Tillsammans med sin bästis, en flicka som är en väldigt duktig baseballspelare, och en annan kompis som kan vara en robot eller möjligen en android, ska han rädda världen som håller på att gå upp i sömmarna och sin pappa uppfinnaren som kidnappats av Coyote. Tyvärr (för mig) måste de spela ett antal baseballmatcher mot troll och andra för att nå sitt mål, och eftersom jag aldrig lyckats förstå reglerna blir det obegripligt. Liksom stora delar av den amerikanska kulturen i övrigt, även om jag förstås vet att det finaste en amerikansk pappa kan göra för sitt barn är att fråga om de ska gå ut och kasta lite. Mer om Chabon här, här och här.

En annan obegriplig sport är cricket. I Mördande reklam av Dorothy Sayers jobbar lord Peter Wimsey som reklamare under cover. Han avslöjar sig själv under den årliga cricketmatchen, där han först spelat lite mediokert för att inte sticka ut. Plötsligt får han en änkestöt på armbågen och blir helt galen och gör massor av poäng med en mycket karakteristisk spelstil som gör att han blir igenkänd.

Nej, tacka vet jag fotboll. Till exempel brasiliansk fotboll, som jag också läst om i sommar. Sambafotboll av Fredrik Ekelund är mycket intressant, med historierna bakom de största stjärnorna, turneringarna, tränarna.

Fler tematrior finns hos Lyran, och jag hoppas att nån skriver om de där underbara friidrottsböckerna jag läste som barn. Åshöjden?

Read Full Post »

Ännu ett kärt återseende — detta är verkligen omläsningarnas sommar — tillika ett av loppisfynden. Den börjar med ”Sablar!” och slutar med att lord Peter ber Bunter hämta Napoleonkonjaken. Däremellan uppenbarar sig en naken manskropp i den försynte mr Thipps badkar, endast iförd en pincené. (Jag var över 30 innan en vänlig själ upplyste mig om hur det ordet skulle uttalas.) Dessutom försvinner en affärsman, och lord Peter går igenom en själslig kris. Det sista tycker jag är så intressant, hans krigsneuros/trauma antyds ju i ett par av de senare böckerna också, där han drabbas av samvetskval över att skicka mördare till galgen. Som tur är finns den oumbärlige Bunter på plats för att ta hand om saken. Och änkehertiginnan, min favorit, förekommer på flera ställen.
Allt som allt nöjsam läsning, och bättre än jag mindes den.
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »

Older Posts »