Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Ursula K Le Guin’

uterummet

Vi har målat om i vardagsrummet. Böckerna fick bo i uterummet och lite varstans under tiden. Sen bestämde jag mig för att överge färgsorteringen som sonen hjälpte mig med häromåret. Det kändes rätt att samla ihop några favoritförfattare, och några teman, för sig.

hyllor

Glesast än så länge är de två hyllplanen med kristen/andlig litteratur. Jag räknar med att de ska fyllas på sikt.

hyllor3

Min älskade Doris Lessing fyller ett helt hyllplan för sig själv. Ovanför henne Virginia Woolf, Daphne du Maurier, Rosamond Lehmann, Zelda Fitzgerald och Nancy Mitford som passar fint ihop. Det blev visst engelskt och mellankrigstid. Jean Rhys ska flyttas.

hyllor4Så får lika högt älskade Dorothy L Sayers dela hylla med underbara Josephine Tey, verksam vid samma detektiva Golden Age, och Nicola Upson som skrivit om Tey och så Ngaio Marsh, än numera nästan bortglömd deckardrottning.
Därunder Nobelpristagarhyllan, förutom Lessing och Lagerlöf. Närmast på väg mot egen hylla är Toni Morrison.

hyllor5

 

W Somerset Maugham delar hylla med Muriel Spark, Margaret Atwood och Siri Hustvedt.

hyllor6

Ursula K Le Guin är den som jag har näst flest böcker av, men hon ryms ihop med fantastiska Octavia E Butler tack vara att två Butler är borta just nu. Dessa två ser jag som själsfränder och är mycket nöjd med att de får prata med varandra, och kan ropa ner till James Tiptree jr därunder till vänster. Sen får jag jobba på ordningen.

hyllor7

Selma Lagerlöf i röda skinnband innerst inne i hörnet i skydd för solljus. Därefter Olga Tokarzcuk, Sofi Oksanen och finaste Ann Patchett. Ingen klockren kombo.
Därunder börjar biografier/memoarer, som jag blir förvånad över att upptäcka att jag har tre hyllplan av. Har jag varit i biografiåldern så länge? hyllor8

Lyriksamlingen är desto anspråkslösare med bara ett plan, dessutom i en smalare hylla.hyllor9

Eftersom jag rensat ut motsvarande en hel bokhylla, och flyttat in barn- och ungdomslitteratur i ett annat rum, så ser boksamlingen i vardagsrummet numera ut såhär, fördelad på två väggar:

hyllor1

hyllor2

Som synes så har jag valt att behålla viss färgsortering. Det skapar lugn, vilket passar oss.
Nu kommer jag att gå och småplocka i flera veckor; ni vet, en hit och en dit. Det är kul, och kanske vaknar läslusten?

Tillägg 1: Ser att jag lämnade hyllplanet Tawni O’Dell — Joyce Carol Oates utan specifik bild, trots att jag är särskilt nöjd med den kombon. De kan resonera om vad som driver människor till våld. (Tredje hyllan från vänster, tre planet uppifrån.)

Tillägg 2: Dessa är utlånade just nu, till en person med utmärkt smak.

utlånade

 

Read Full Post »

hildstewart
Fortsättningen på Mary Stewarts tolkning av Arthursagan, Nicola Griffiths Hild (som jag förstått inte är en science fiction utan baserad på en person som levat, en kvinna som blev ett kristet helgon Hilda), och så ett par Ursula K Le Guin. Jag känner väldigt stort behov av Le Guin just nu. Vet inte varför. Den ena är mycket tunn, den där hon går i Cornwall.
leguin
Inser också att jag har kvar två av förra årets novembertröstböcker olästa: Jo Harjo.

Read Full Post »


Dessa tre gymnastiserar min hjärna och mitt känsloliv just nu. Boken om Skammens väg till kärlek kommer sig av att Susanna Alakoski citerade Else-Britt Kjellqvist i sin nya bok, och de citaten var av sån kaliber att min Måste läsa NU-drift väcktes. Mycket bra bok, om skam och hur den påverkar livet. Saklig, osentimental, precis på kornet i många av sina iakttagelser och det blir många aha-upplevelser under läsningen. Alla är inte särskilt roliga, kan jag säga också. Men viktiga. En bok som kan förändra ens liv.
Som grädde på moset möter jag sen just Else-Britt Kjellqvists ansikte på omslaget till senaste numret av litteraturtidskriften Horisont. Där talar hon om litteratur och kristendom. Mycket klok och spännande människa, psykoanalytiker och poet.

Att läsa Jung bör man ju ha gjort, och jag borde ha gjort det tidigare. Helst medan man lätt kunde ha köpt på svenska. Men men.

Den tredje är en fantasieggande bok som jag fick tips om efter att ha berättat att jag kan börja gråta framför tavlor. Och då finns det såklart nån som skrivit en hel bok om folk som gråter framför tavlor. Jag tycker att det är helt normalt, förstås, och i den här novellsamlingen av Ursula K Le Guin var det en som berättade att hon känner igen tonartshöjningar/sänkningar* endast genom att hon börjar gråta av musiken.
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Read Full Post »

Även om jag inte, som människorna i Ursula K Le Guins novellsamling, hittar nån sorts reva i tiden och rummet som gör att besök på andra planeter blir möjliga medan man väntar på flygplatser, utan bara tar nattåget upp till Luleå, så njuter jag för fulla muggar av Le Guins halsbrytande fantasi och låtsas-antropologi.
Och i Luleå väntar mitt nyaste barnbarn, en liten gosse. 🙂

Read Full Post »

George Orwells Animal Farm, Ursula K Le Guins The Left Hand of Darkness, Octavia E Butlers Kindred, första Harry Potter-boken, Stephen Kings Carrie (!) och tio andra science fiction/fantasy-klassiker som refuserades om och om igen innan de gavs ut listas HÄR.
Animal Farm refuserades av politiska skäl, det var inte läge att kritisera Sovjetunionen då. Mörkrets vänstra hand refuserades för att den var ”endlessly complicated” och ”so dry and airless, so lacking in pace”. Joanna Russ The Female Man refuserades för att de redan hade publicerat sin feministiska bok för det året, och Kings Carrie samlade ihop hela 30(!) refuseringar.


Read Full Post »

Hennes samlingsbok av essäer, tal och recensioner från 1970 och 1980-tal heter Dancing on the Edge of the World, och är i mina läsarögon väldigt fin. Som tidigare sagt; är ämnena i huvudsak resande, litteratur, feminism och socialt ansvar. Jag fastnar för många texter, kanske allra mest för dem som handlar om resande. Nej, inte rymdresande, trots att Le Guin gärna rör sig inom science fiction-genren, utan helt vanliga resor. Som att köra mellan Oklahoma och Georgia. Eller att fotvandra i England, till Stonehenge. Det är underbar läsning, och jag vill genast köpa biljetter och ge mig ut!
I recensionerna passar Le Guin på att skåpa ut två av min älskade Doris Lessings science fiction-romaner, de som ingår i Canopus-serien. Den enda som finner nåd är The Marriages between zones three, four and five, som jag skrivit lite om här. (Att läsa det påminner mig om att jag aldrig läst ut den serien, jag har aldrig riktigt fallit för den trots att kombinationen Lessing och sf i teorin borde få mig att börja dregla. Märkligt. Men Le Guin får mig att lite förstå varför.)
Sen har Dancing on the Edge of the World förstås den bieffekten att jag vill läsa en massa annat som hon skriver om. Alcotts Unga kvinnor till exempel, hur kan jag inte ha läst den?? Och Ursulas egen mammas böcker verkar jättespännande, om indianska myter från Kalifornien. Theodora Kroeger heter hon och var över 50 år innan hon började skriva.
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Read Full Post »

Jag tycker att ordet ”hen” är en fin uppfinning. Så otroligt praktiskt att kunna skriva det istället för hon/han eller krångliga abstrakta konstruktioner. ”Rånaren försvann från platsen. Hen fick med sig 10.000 kronor” eller ”I medborgarförslaget menar hen att det behövs en ny lekplats”.
När man inte vet vilket kön det handlar om, alltså. Och ja, ifall det handlar om en av de ytterligt få personer som inte vill tillhöra något specifikt kön. Men när det handlar om någon som uppenbart är kvinna eller man, så tycker jag att det är oerhört fånigt att kalla henne eller honom för hen.
Jag påminns om den här korta diskussionen om Ursula K Le Guin hemma hos Elin och Siska när jag läser en tidskrift som heter Ful. Där skriver de genomgående ”hen” på alla. Det är ett ideologiskt statement. Som jag fått förklarat för mig flera gånger, men som jag inte håller med om.
Först och främst är det en djupt känslomässig reaktion. Jag är kvinna, har alltid varit kvinna, är stolt över att vara kvinna och har inte alls nån lust att reduceras till nåt neutrum. För jag känner mig reducerad. Stympad. Utslätad.
För det andra, och vad som naturligtvis är viktigare än min lilla privata känsla, så tror jag att alla kvinnliga erfarenheter, kvinnors historia och tankar, som under så stor möda har tagit sig en plats inom litteraturen, konsten, på universiteten, i det allmänna medvetandet och äntligen börjat räknas som viktiga riskeras att osynliggöras och försvinna IGEN när allt ska samlas under nåt neutralt begrepp som påstås representera ”alla”. (Det gör ju aldrig det. Det är alltid nån som inte räknas in i ”alla”, alltid någons version som försvinner.)

Just nu läser jag Ursula K Le Guins essäsamling Dancing at The Edge of the World. Thoughts on Word, Women, Places. Den är så där härligt tankevrickande, trots att texterna är från sent 1970-, tidigt 1980-tal. Vissa saker har hunnit bli inaktuella, och vissa har både hunnit bli inaktuella och sen aktuella igen (kärnvapenhotet till exempel). Hon rör sig i ämnesområden som hon markerar med symboler: en kvinnosymbol för feminism, en cirkel för social responsibility, en ruta för literature och en framåtpil för travel. Och hon är så klok! För att inte nämna en fantastisk historieberättare, en som verkligen tror på litteraturens kraft.
I alla fall. När jag läser Le Guin kommer jag ihåg diskussionen borta hos Elin och Siska, och tänker att Le Guin inte skulle ha gillat att bli kallad ”hen”. Det framgår utmärkt tydligt när hon skriver om vem hon skulle skicka iväg i rymdskeppet för att lära utomjordingarna om Jorden (en obemärkt mormor/farmor) och på många andra ställen. Men, och detta är ett viktigt men, hon ångrar att hon använde ”man” och ”he” om de androgyna människorna på planeten Gethen i Left Hand of Darkness. I efterhand inser hon att hon behövt neutrala pronomen där, för nu gick det alltför lätt att föreställa sig Gethenerna som män. (Dessutom ångrar hon att hon lät alla vara heterosexuella.)
Så det känns väldigt fint att kloka Ursula K Le Guin tycker som jag i hen-frågan. (Ifall hon inte hunnit ändra sig, ibland gör hon det och då redovisar hon både de gamla och de nya tankarna i sina essäer.) Men i denna fråga har åtminstone jag inga planer på att ändra mig.

Read Full Post »

Older Posts »