Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘bok blir tv’

slottetEn kontrafaktisk beskrivning av ett delat, djupt rasistiskt USA som förlorade kriget mot Tyskland och Japan. En fjäskig antikvitetshandlare. En eftertänksam japansk affärsman, mr Tagomi. En avskedad judisk förfalskare, Frank, vars fru Juliana stuckit ifrån honom. En ”svensk” som kommer för att möta högt uppsatta japaner, men som inte är den han utger sig för att vara. Mannen som raggar upp Juliana är inte heller den han utger sig för att vara. Precis som det brukar hos Philip K Dick så handlar det om sken och lögn och bedrägerier i lager på lager.
I början känns boken rörig, det är så många människor (jag har inte räknat upp alla) och just när jag fångats av någon så byts perspektivet. Men när jag bestämt mig för att den egentligen handlar om böcker, Gräshoppan släpar sig fram som är kontrafiktion i kontrafiktionen där Mannen i det höga slottet skrivit om en verklighet där det var de allierade som vann kriget, och I Ching, Förvandlingarnas bok som är ett urgammal kinesisk orakel där man kastar röllekastjälkar för att få vägledning i livet, så börjar jag njuta mer av läsningen och det blir riktigt bra. Filosofin är intressantare än människorna. Det är mycket tao, yin/yang, strävan efter harmoni, och i det påminner den en hel del om På andra sidan drömmen. Mannen i det höga slottet är utgiven 1962. I efterordet avslöjas att Dick använde I Ching för att skriva den. Mitt exemplar är översatt av Eva Gabrielsson och gavs ut 1996.

Jag tror alltid att jag har skrivit om den underbara essän i LRB om Dick, hans tvillingssyster som dog, hans galna moster som flyttade in hos dem, hans farsa som försvann och hur hans mamma började knapra piller efter piller för att klara av livet och försörjningen, och hur sen Dick tuggade i sig pillren burkvis. När jag läste den så var det så mycket jag förstod, det här med att verkligheten ständigt skiftar och ofta är obegriplig, att inte kunna lita på nån, en ständig saknad efter att det borde ha funnits en till av mig. Men jag skrev inget på bloggen, tydligen. Dumt.

Mannen i det höga slottet har nyss blivit tv-serie också. Jag vet inte om jag ids se den, det har varit obligatoriska avsnitt på temat ”om nazisterna hade makten” i både Star Trek Voyager och Star Trek Enterprise, inget av dem var bra, och jag är rätt less.

Read Full Post »


Så har vi sett denna omtalade serie. Och ja, den är bra. Riktigt bra. Men visst är huvudpersonen Piper Chapman den minst intressanta karaktären? Jag bryr mig allvarligt talat inte det minsta om hennes kärleksaffärer och visst är hon extremt självcentrerad? Däremot älskar jag flera av de andra fångarna. Taystee, Poussey, nunnan, Nicky, Sophia, Red, min namne Suzanne/Crazy eyes… listan kan göras låång.
Serien tog slut snopet fort trots att vi bara såg högst två på raken. Som min son sa: ”Jag kan inte se fler för jag känner mig så instängd”.
Vi får nog lov att skaffa Netflix snart.
Tillägg: Regina Spector har skrivit signaturmelodin och jag gillar den jättemycket. Spelas i huvudet just nu.

Read Full Post »

Gilesblond
Love in a cold climate-dvd:n blev fin underhållning medan regnet strilade utanför. Judy Dench och andra fina skådisar. Utgiven 1980, så de var yngre då. Jag hoppar till lite när Radletts ordnar en bal och plötsligt ett ytterst välbekant ansikte dyker upp. Förvisso under en blond slätkammad frisyr, och förvisso utan den omisskännliga karaktär som rynkorna sen dess gett honom, men ändå: Det är Giles. Watcher and librarian.
Här spelar Anthony Head bankirson och Linda faller för hans charm. De tvingar sina föräldrar att tillåta äktenskap, som blir olyckligt.
Annars tycker jag i denna filmatisering väldigt mycket om Fanny, hon som berättar alltihop. Mycket fint gestaltad av Isabelle Amyes.
Jag har skrivit om böckerna som serien baserar sig på här och här.

lovecold<

Read Full Post »

ficktjuvenOch DÄR kom vändningen i Ficktjuven! Nu är jag helt bortkollrad, vad ska hända nu?
Den här boken är väl en tio år gammal, och har redan hunnit bli filmatiserad av BBC och allt. Men för mig är det första gången som jag fängslas av den föräldralösa Sue som växer upp i ett tjuv- och hälarnäste i en av Londons mörkare gränder. Hennes mor hängdes för mord, vem fadern var vet hon inte. Mrs Sucksby tycker mest om Sue av alla småttingar hon har hand om, och säljer henne inte vidare utan beskyddar henne. Hon får lära sig många matnyttiga saker för en karriär på brottets bana, och när bedragaren Gentleman kommer med ett förslag på en riktigt stor kupp säger Sue ja. Tretusen pund hägrar.
Sarah Waters berättar så där långsamt och detaljerat så man dras in i den laddade stämningen och den viktorianska tiden. Hon har alltid ett lesbiskt tema, och ofta handlar det om människor som rör sig mellan de lägsta samhällsskikten och de ganska höga. Moralen brukar vara ungefär lika låg på båda ställena.
Bilden nedan är från mini-tv-serien.
fingersmith 2

Read Full Post »

prison
De flörtar redan från början, vid första besöket i fängelsecellen, och Harriet säger aldrig det där ”då blir det 72” (eller vad det nu var för antal som friat till henne). Men annars är det njutbart och perfekt decembermörker-tv. Nostalgi och kärlek (från min sida).
Bilden hittade jag här hos en riktig Harriet Walker-fan. (Walker spelar Vane.) Serien började visas i Storbritannien i mars 1987, jag gissar att den visades av SVT i slutet på 1980-talet. Då satt jag förstås klistrad.

ps: Lord Peters eländiga jul som jag bloggade om för ganska exakt ett år sen fanns inte med i tv-serien. Och änkehertiginnan är inte lika charmerande vimsig som jag vill att hon ska vara. Men det är fest ändå.
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »

Kate Atkinson. För mycket länge sen läste jag — och älskade — I museets dolda vrår och Mänsklig krocket. Sen tappade jag bort henne.
År 2008 upptäckte jag henne i en butik, hon skrev visst deckare nu? Köpte One good turn, läste men blev besviken. Det var nånting med en sån där skilsmässohämnd som kändes så lättgenomskådad och daterad. Men kanske var jag orättvis, för nu läser jag Started early, took my dog, med samme Jackson Brodie som huvudperson och nu gillar jag det jättemycket.
Jag insåg dessutom att en grej vi såg på tv för några månader sen handlar om Brodie och är skriven av Atkinson, där är det Jason Isaacs (Lucius Malfoy) som spelar Jackson Brodie. Sevärt! Som tur är så är det inte samma story jag redan sett som jag gick och köpte boken till, men temana känns igen: utsatta barn, försvinnanden, kidnappningar, gamla hemlighter, ett ständigt sökande efter svar.

Jackson Brodies egen syster blev mördad när han var barn. Hans bror tog livet av sig. Mamman dog i cancer. Den enda människa han träffat som har en mer tragisk uppväxthistoria är Julia, modern till hans lille son och ständigt närvarande som en kritisk röst i Jacksons huvud. Där finns även ett par ex-fruar (varav en var bedragare) och en tonårsdotter.
I Started early… dröjer det ett tag innan Jackson dyker upp. Istället handlar det om en pensionerad snut, Tracy Waterhouse, som blir vittne till hur en gammal missbrukarmorsa sliter och drar i sin lilla flicka tvärs genom en hel galleria. En skådespelerska med begynnande Alzheimer och några andra spridda karaktärer finns i samma shoppingcentrum.
Det här är mycket mer än den vanliga deckaren; stilsäker, mänskligt insiktsfull, filosofisk och dessutom ganska ofta rolig i sina iakttagelser. Rekommenderas!
När jag läser kritikernas hyllningar till Atkinson förstår jag att hon räknas som en stor uttolkare av den brittiska samtiden. På svenska hittar jag inte så många som skrivit om henne på sistone, men Boktoka har läst I museets dolda vrår.
———————————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »

Jag tänkte skriva ett hyllningsinlägg till Judi Dench för hennes underbara spel i tv-filmatiseringen av Elizabeth Gaskells Cranford (som jag äntligen kommit mig för att se). När jag googlade efter apelsinätarscenen, hittade jag istället detta:

Det måste betyda att det blir en säsong två?
Så här tyckte jag om boken.
———————
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

Vi har kollat på The Line of Beauty. Underbar serie i tre delar på Alan Hollinghursts bok, om skönhetsälskande Nick Guest som flyttar in hos och låter sig förföras av familjen Fedder. Det är 1980-tal, Thatcher, partydroger och massor av bra musik: Frankie goes to Hollywood, The Clash, The Pretenders…
Här har familjen dragit till Frankrike och lämnat Nick för att vakta dottern Catharine, som är psykiskt sjuk. Det är första gången de är ensamma med varandra:

Mer Hollinghurst här och här.
———————–
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

Jag har varit härligt slö, men tänkte nu pigga upp mig — och kanske er — med en liten enkät.

En författare som är värd mer uppmärksamhet:
En överskattad författare:
En lyckad filmatisering: (av en bok)
En lyckad tv-serie: (baserad på en bok)
En bok jag lärt mig något av:
En må bra-bok:
En bok jag gärna ger bort till ett barn:
Av författarna som kommer till Internationell Författarscen i höst är jag mest nyfiken på:

Mina egna svar kommer strax här nere. Svara här eller på egna bloggar, länka eller ping/trackbacka.
——————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

tara1Mitt vampyrberoende accelererar, vad är det frågan om egentligen? Jag var den enda (kändes det som) som varken läste Anne Rice eller såg Tom Cruise, och nu plötsligt är jag en sucker (ha!) för vampyrporr light i både tv- och bokform. Vi såg sista avsnittet True blood idag, mördaren avslöjades men det är flera lösa trådar och en av de jag gillar bäst har råkat ut för något mystiskt öde. Tack och lov meddelades att det blir en säsong till, jag hade hört glunkas om nedläggning men de lovar fortsättning till sommaren.
Dessutom har jag köpt boken, det finns en hel serie om Sookie Stackhouse, varav den första (Dead until dark av Charlaine Harris) hos Lila shopen. På svenska and in english, jag valde det senare eftersom jag befarade lätt på gränsen till banalt språk, och då gör det sig bättre i original, tycker jag. Men, det finns ett stort problem: efter mer än halva boken har ännu ingen Tara dykt upp, och Lafayette har bara nämnts en gång. Jag tvingas inse att Tara är någon som Alan Ball & co skrivit in. Det gjorde de rätt i, jag tycker att hon är saltet i soppan med sin grundmurade pessimism och allmänna ilska mot mänskligheten. (Fast hon kunde vara lite snällare mot Sam.)
I tv-serien har de också haft den goda smaken att ta in Michelle Forbes som alltid är bra. Battlestar Galactica gjorde sig av med henne alldeles för snabbt.

———————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Read Full Post »