Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Agatha Christie’

I mars 2014 började jag på ett inlägg om kvinnliga deckarförfattare. Jag kom aldrig längre än så här:

1 Guldåldern
2 Nästan tomt
3 Vabbandet

Det säger väl ändå nånting, tycker jag, men jag kan fylla i lite. Guldåldern är förstås min favorit; med storheter framför allt i den anglosaxiska världen med Dorothy Sayers, Josephine Tey, Agatha Christie, Ngaio Marsh. Sen hade jag tydligen tänkt mig en förflyttning till Sverige (?) där det efter Maria Lang och Ulla Trenter, och Kerstin Ekmans genrebyte, var väldigt tomt och en sån storhet som tidskriften Jury skrev artiklar om problemet att det inte fanns några svenska författarinnor som skrev deckare.
Sen kom Liza Marklund.
Och sen kom alla andra, massor av dem!, varav bara några enstaka på allvar skriver detektivhistorier på ett intellektuellt hederligt sätt. Resten skriver nån sorts relationsromaner där poliserna ständigt vabbar och löser brott på intuition; ojdå hoppsan. Intuitionen har inget som helst med psykologisk trovärdighet att göra i denna tappning. Efter att ha läst alldeles för många riktigt urusla svenska deckare så struntar jag i dem nu. Förutom Åsorna som är bra, Larsson och Nilsonne.
I den engelskspråkiga delen av världen började det dyka upp flera lesbiska problemlösare i ungefär samma veva som svenskorna blev småbarnsföräldrar. Val McDermid exempelvis. Troligtvis var det en mycket mer fruktbar förnyelse av kriminalgenren, även om jag tappat kontakten med den grenen också numera.

Read Full Post »

PD James tar upp ”four formidable women”: Agatha Christie, Dorothy L Sayers, Ngaio Marsh och Margery Allingham i sin Talking about Detective Fiction som Svenskan recenserar HÄR. Och se, jag har ju en Margery Allingham i deckarhyllan, en oläst som köptes sommaren 2006 på loppis. De sju visslarna heter den, Mystery Mile i original, utgiven 1951.
Allinghams detektiv heter Albert Campion, och är en underlig krumelur som umgås med gamla fängelsekunder och kan dyrka upp lås. Han är ung, och spelar ofta dum. I De sju visslarna gör Campion entre på scenen (= en kryssare) där en amerikansk domare hotas till livet. Med hjälp av en råtta vid namn Haig räddar Campion livet på domaren, och tar honom sen till sina goda vänner på engelska landsbygden för att hålla honom gömd undan en farlig förbrytarliga.
Sen försvinner domaren, en ung kvinna rövas bort, en präst begår självmord men lämnar efter sig en rad ledtrådar som kanske eller kanske inte är till hjälp. Kryddat med en skum spåman och en underlig tavelförsäljare och en hel del kärlek. Det är rätt småtrevligt, men samma klass som min kära Dorothy Sayers eller som Ngaio Marsh håller inte Allingham. Mer action än psykologi.
Men P D James bok vill jag läsa! Och jag påminns om att jag ännu inte läst Patienten. kanske lika bra att ta den i sommar, då jag planerar omläsning av James.
———————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

Femte boken med Erlendur, Vinterstaden, är inte mer än sådär.  Jag hade sett fram emot den, eftersom Änglaröstren och Mannen i sjön var så väldigt bra, men tyvärr. Det går lite på tomgång, rundgång, polisarbetet är rätt planlöst och de sätter till exempel inget ordentligt tryck för att få tag i människor som håller sig undan. Sen gillar jag inte när motivet misstänks vara bara rasism/främlingsfientlighet utan personliga motiv. Jag vet att det i verkliga livet kan vara den tragiska sanningen, men i skönlitteratur känns det för billigt och opersonligt. Som i gamla Agatha Christie-deckare där listan på misstänkta alltid innehöll en kommunist som kunde tagit livet av mordoffret bara för att han/hon var rik.

Read Full Post »