Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘bipersoner värda att minnas’

tey
Sommarens tredje Tey påminner inte så lite om den sprillans nya Megan Abbott som jag nyligen läste. Det handlar om unga flickor, hård fysisk träning, rivalitet och osunda lojaliteter. Men Miss Pym har inga likheter alls med Coachen, hon bara svarar ”ja” på en inbjudan från en gammal skolkamrat och blir kvar längre än hon tänkt sig på Leys, där seniorerna snart ska ta sin examen.
På Harriet Vaneskt vis känner miss Pym sig ingå i ett sammanhang, och hon går runt och studerar både lärarkollektivet och eleverna. Så till den grad att hon upptäcker först ett seriöst försök till fusk på en skrivning, och sedan ett bevis för ett allvarligare brott. Men detta händer långt in i boken, innan dess är det mest dialog och miljö och stämning. Att Josephine Tey ständigt återkommer till anletsdrag som en spegel av karaktärsdrag är bara att acceptera; ett par ögonbryn kan vara mycket betydelsefulla. Okej då. Men den här är charmig, och en av mina favoriter blir the Nut Tart, den excentriska och vänliga brasilianskan som dansar sig fram genom studietiden i skolans vackraste kläder.

Annonser

Read Full Post »

sayers-malare… så fastnar jag denna gång för helt andra saker. Som kyrkoherdefruns dialog med lord Peter i kyrkan, där avslöjas ju allt möjligt matnyttigt i ett flöde av till synes endast socialt och kyrkohistoriskt underhållande detaljrikedom.
Och Hilary Thorpe, den brådmogna och tragiskt drabbade föräldralösa femtonåringen, är inte hon en föregångare till Harriet Vane?
Här i en dialog på kyrkogården, efter att ett okänt manslik hittats i Hilarys mors grav, när pappan skulle läggas ner kort tid efteråt.

… Pappa och ni skulle ha kommit förfärligt bra överens. Apropå det, ni vet väl var pappa och mamma är begravda? Det var väl det första ni tittade på, kan jag tro.
— Ja, det var det, men jag skulle gärna vilja se på graven igen. Ni förstår, jag undrar hur — hur —
— Hur de bar sig åt för att få dit honom? Jag trodde att ni undrade det. Det har jag undrat över också. /…/ Men det blir faktiskt litet lättare om man funderar –om man intresserar sig för en sak som sådan, då verkar den mindre verklig– fast det är inte riktigt rätta ordet.
— Mindre personlig, menar ni kanske.?
— Ja just det. Om man börjar fundera på hur det gick till, så blir det så småningom som om det vore någonting man själv hade hittat på.
— Hm! sade Wimsey. Om det är på det sättet er intelligens arbetar så blir ni nog författare en vacker dag.
— Tror ni det? Så lustigt! Det är ju det jag vill bli. Men varför säger ni det?
— Därför att ni har en skapande inbillning som arbetar utåt, så att ni till sist står på sidan om er egen erfarenhet och ser den som någonting ni själv har producerat, någonting som existerar oberoende av er själv. Ni är lycklig.
— Tycker ni verkligen det? sade Hilary ivrigt.
— Ja — men ni blir lycklig snarare mot slutet av ert liv än i början, därför att den andra sortens människor kommer inte att förstå det sätt varpå er intelligens arbetar. De kommer till en böjan att tycka att ni är romantisk och överspänd, och sedan kommer de till sin förvåning att upptäcka, att ni i själva verket är hård och hjärtlös. De kommer att ha fel båda gångerna, men det kommer de aldrig att ha en aning om, och ni kommer inte heller att förstå det först, och det kommer att göra er ledsen.
— Men det är ju precis vad flickorna säger i skolan. Hur kunde ni veta det? … Fast de är ju ena idioter allihop — nästan alla åtminstone.
— Det är de flesta människor, sade Wimsey allvarligt, med det är ju inte så snällt att upplysa dem om det. /…/

Sen går det vidare med exempel på Hilarys direkthet och skarpsynthet, och längre fram i boken blir Wimsey hux flux hennes förmyndare.

De nio målarna har hyllats som ett mästerverk, men jag tycker faktiskt att den är lite tråkig. Det är för mycket med de där klockringnarna och schiffer och slussar. Men när man läser om den och redan vet svaret på gåtan kan man hitta andra njutbara partier som gör boken bättre.
————————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

lilla_smycket-modiano_patrick-30495653-1568054703-frntlEn ung kvinna upptäcker plötsligt sin mor, som hon trodde var död sen länge, på en metrostation i Paris. Hon följer efter henne.
Så börjar Lilla smycket som är en mycket fransk bok strösslad med platsangivelser från Paris.
Den unga Therese går och går på gatorna och runt i sina egna uppflytande minnen, med omkvädet ”då jag kallades lilla smycket”. Hon följer efter sin mor (?) men tar inte kontakt med henne. Hon söker anställning hos en mycket underlig familj, där föräldrarna lämnar sin lilla dotter vind för våg. Hon blir vän med en manlig översättare som kan mängder av språk och en mycket vänlig kvinnlig apotekare som följer med Therese hem och sover över för att hon ska slippa vara rädd. Denna apotekare är den snällaste romanfigur jag stött på på länge!
Stackars Therese är däremot deprimerad.
Boken är kort, 128 sidor, men rymmer mycket framför allt i känsla. Inte alls dum fast jag egentligen inte är så förtjust i det franska berättandet med den där känslan av att det alltid är dimma, om ni förstår vad jag menar.
—————————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Read Full Post »

trollkarlenSå dumt av mig att glömma Vicker, som blir Sparvhöks/Geds vän på trollkarlsskolan på Roke. Som försöker rädda honom när Skuggan attackerar första gången, och som är med på slutet när Ged jagar efter Skuggan allra längst ut i Övärldens utkant, bortom Utklippan.
Vicker är en vänskaplig människa, och trofast. Trygg i sig själv, en skicklig och uppskattad trollkarl. Vicker sätter sin nödställde väns behov före sina egna, trots faran. Hans främsta argument är att om Skuggan övertar Geds kropp, bör någon finnas där som kan varna världen.
Ja, jag fick lust att läsa om denna bok. Kanske blir det fler i serien här på vårkanten. Och så kom jag mig äntligen för med att pilla bort prislappan (29:50) som satt mitt på Skuggans ansikte. När man ser det så blir ju saken mer uppenbar. Inger Edelfeldt har gjort omslaget.
———————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »

bauerVi är två på jobbet som gillar Belinda Bauer, så vi bestämde oss för att recensera den ihop. Vi mejlade varandra fram och tillbaka, och hade roligt under titen. Resultatet kan läsas HÄR.
Ett litet smakprov: ”Apropå persongalleriet: av nån konstig anledning så fastnade jag för Tracy, den dåliga sjuksköterskan. Hon är lat och ytlig och elak, hon struntar fullkomligt i sina patienter och vill bara ner i byxorna på Mr Deal. Man kan tycka att gifta män vars fruar ligger i koma borde vara off limits som raggningsobjekt, men det tycker minsann inte Tracy! Fruktansvärd människa, men Bauer skildrar henne så bra. Jag blir lite uppiggad av att läsa Tracy-avsnitten som en sorts studie i fullständig själviskhet.”

Read Full Post »

bluntJag blir väldigt förtjust i FBI-agenten
Irv Mendelsohn, som dyker upp i Giles Blunts Fader död. (Som jag annars har en del invändningar emot.)
Mendelsohn syns först som en potentiell misstänkt på sidan 227, ute på vintersjön
vid mordplatsen:

Där ute stod en knubbig man i lång, mörk rock och betraktade sjöns snötäckta yta, Han stod omkring tio meter från stranden med händerna nedkörda i fickorna och med hopkurade axlar, trots att det var en relativt varm dag. På huvudet hade han en pälsmössa av rysk modell.
”Ser för harmlös ut”, sa Cardinal.
”Ser ut som en jävla folkkommissarie. Tror du att han inser att sjöns is inte precis är den säkraste platsen att …”
Det var som att McLeod genom att nämna möjligheten fick olyckan att inträffa. Isen gav vika under mannen och han föll framåt. I ett försök att återvinna balansen tippade han bakåt. När kroppstyngden flyttade till den bakre foten trampade även den genom isen. Nu var bara hans axlar och huvud synliga.

Cardinal och McLeod drar upp den knubbige mannen, och får sig ett gott skratt när de får klart för sig att han kommer från FBI.
Men Mendelsohn spottar upp sig efter den pinsamma inledningen, visar sig ha ett knasigt sinne för humor, talar med eftertryckliga betoningar och är allmänt livlig, men har också den goda smaken att hålla käften ute på spaningsuppdrag.

Det dyker upp en annan viktig biperson i John Cardinals liv, och nån av dem är förstås skum, gissar jag. Hoppas bara att det inte är Mendelsohn!

Det var det inte. Tyvärr gick det illa för honom ändå, han fick bara vara med
i 40 sidor.
”Det var likt honom, att gå och bli mördad när han skulle skita.”
——————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

Oskuld-och-arsenik-Dorothy-SayersNär Wimsey blev gammal och till och med änu pratsammare än förr, brukade han säga att minnet av den julen på Duke’s Denver hade hemsökt honom som en mardröm varenda natt de följande tjugo åren. Men det är möjligt att han bättrade på historien i minnet. Däremot råder det inget tvivel om att den var en svår prövning för hans annars goda humör. Det började illa redan vid tebordet, när mrs Freak Dimsworthy med sin höga falsettstämma kvittrade:
”Är det sant, kära lord Peter, att ni försvarar den där förfärliga kvinnan som förgiftar folk?” Frågan hade samma effekt som när man drar korken ur en champagneflaska. Hela sällskapets återhållna nyfikenhet på fallet Vane exploderade i en kaskad av kommentarer.

En stund därefter lyckas änkehertiginnan på sitt vimsiga men kloka sätt ge sin älsklingsson en förevändning att gå därifrån, och han bänkar sig över en whisky i biljardrummet med högvälborne Freddy Arbuthnot som glatt konstaterar:
”Visst är julen bedrövlig? Alla de människor man avskyr mest samlade i vänskapens och den goda viljans tecken och allt det där.”

Det blev x:te gången jag läste om Oskuld och arsenik, men kanske första gången i juletid?
Hoppas ni alla har det bättre än lord Peter! Det har jag. 🙂
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Read Full Post »

Older Posts »