Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Golden age’

Det är inte bara Charlaine Harris och svenska deckare jag tröttnat på, jag läser nästan inga andra deckare heller (utom mina gamla älskade Dorothy Sayers och Josephine Tey som jag ständigt läser om). Dessutom märker jag att jag allt mer sällan lockas av romaner. Inga romaner?!? Vad ska man då läsa?
Jo, biografer är mums. Jag kom in i biografiåldern för en tid sen, och här trivs jag finfint. Essäsamlingar. Kristet. Memoarer. Vad jag i brist på bättre kallar ”personliga reflektioner”. Science fiction tycker jag fortfarande om, särskilt den där intellektuellt utmanande sorten som tvingar in hjärnspåren i nya banor, men även den lite mer corny sorten.

Dessa förändrade läsintressen återspeglar sig i den pågående utrensningen. Jag törs inte kasta alla direkt, några kassar står i klädkammaren ett par veckor ifall jag skulle ångra mig, men det har jag hittills inte gjort.

Kanske ska jag bara behålla följande kategorier:
Science fiction
Kristen litteratur
Memoarer och biografier
Golden Age-deckare
Klassiker
Nobelpristagare
Favoritromaner
Favoritförfattare

Idén med en sparsmakad bokhyllevägg tilltalar mig. I teorin. Men vågar jag praktiken?

Det känns orättvist att göra mig av med olästa romaner som står i hyllorna. Kanske måste jag ge dem en chans? Men det där med ”måste” i samma andetag som ”läsa” bär mig emot. Vi får se hur det blir.

Read Full Post »

prison
De flörtar redan från början, vid första besöket i fängelsecellen, och Harriet säger aldrig det där ”då blir det 72” (eller vad det nu var för antal som friat till henne). Men annars är det njutbart och perfekt decembermörker-tv. Nostalgi och kärlek (från min sida).
Bilden hittade jag här hos en riktig Harriet Walker-fan. (Walker spelar Vane.) Serien började visas i Storbritannien i mars 1987, jag gissar att den visades av SVT i slutet på 1980-talet. Då satt jag förstås klistrad.

ps: Lord Peters eländiga jul som jag bloggade om för ganska exakt ett år sen fanns inte med i tv-serien. Och änkehertiginnan är inte lika charmerande vimsig som jag vill att hon ska vara. Men det är fest ändå.
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »


Jag läser Carl-Johan Malmbergs underbara essä om Dorothy L Sayers i Svenskan idag, missa inte den. Där får man veta allt möjligt om hennes liv och verk, den hemliga utomäktenskaplige sonen, hennes kärlek till språket, hennes val att börja skriva deckare, religionen.
Man får också veta (känna!) Malmbergs egen kärlek till Sayers, och hur han — precis som jag — använder hennes böcker som trösteböcker. Två av dem är samma dessutom: Kamratfesten och Lord Peters smekmånad. Den senare kanske jag nöjer mig med att läsa änkehertiginnans brev i, denna underbart virriga associativa hjärna som fladdrar likt en fjäril från blomma till blomma, och efter att ha läst några blad i den kan man inte längre grubbla över skiten som livet behagar dela ut.

Här är mina böcker där Harriet Vane är med. I Oskuld och arsenik introduceras hon för första gången, när hon står anklagad för mord på sin tidigare älskare. I Kamratfesten reser hon tillbaka till sitt gamla älskade Oxford, där en anonym brevskrivare förpestar och hotar tillvaron. Och i Lord Peters smekmånad har de äntligen gift sig, och hittar sen ett lik hemma i källaren det första de gör.
Observera att det finns en bok till med HV, som jag saknar. Drama med ung dansör heter den, och är inte så jättebra, men detta motiverar i alla fall ett inköp av den där fina och säkert svindyra boxen som ges ut nu.

Malmbergs tredje bok är De nio målarna. Den har jag nog bara läst två gånger, en på svenska och en på engelska. Min egen tröstebok nummer tre är istället Mördande reklam, som utspelar sig på ett livligt reklamkontor där lord Peter Wimsey tar anställning, under cover. Den gröna här ovan är en novellsamling. Där ingår historien om vinprovningen som Malmberg refererar till, och flera andra pärlor med titlar som The Entertaining Episode of the Article in Question och The Piscatorial Farce of the Stolen Stomach.

De här är utgivna i Trumf-serien, och jag är mycket förtjust i omslagen. I Pinsamt intermezzo på Bellonaklubben och Naturlig död? finns flera scener från swinging London, och i En sky av vittnen en mäktig rättegångsscen med alla brittiska pärer i peruker.

Den gula boken är den allra första om PW, Lord Peters största affär. I De nio målarna spelar klockringningar i kyrkor stor roll, och Strong poison är samma som Oskuld och arsenik. Förutom att Harriet Vane är i fokus, så finns där också mycket av miss Climpson, lord Peters mångordiga sidekick som här är ute på farliga uppdrag.
Och till sist en bild i repris, på min frukost á la lord Peter.

Read Full Post »

Så ljuvlig! Jag minns inte var jag läste först om Nicola Upson, men TACK till den som skrev.
Författaren Josephine Tey sitter på tåget till London för att vara med under sista veckan som hennes succépjäs Richard of Bordeaux går i London innan den ska ut på turné. Året är 1934. In i kupén kommer en ung flicka, Elspeth, som visar sig vara ett stort fan som sett pjäsen otaliga gånger och som blir överlycklig över att träffa författarinnan. Josephine Tey själv blir till sin stora förvåning mycket förtjust i Elspeth och de har trevligt under resan.
Ett brutalt och teatraliskt mord sätter stopp.

Upptakten i denna bok är så himla fin, jag njuter helhjärtat. Sen kommer ett lite tradigare parti där alla personer presenteras, där tycker jag att Upson tappar fart lite grann. Men det hör ju till reglerna att man ska kunna gissa vem mördaren är, och då måste man ju få veta lite mer om alla. Och efter mord nummer två så blir det fart igen; fart och framför allt DJUP. Jag upptäcker att jag känner starkt för flera av karaktärerna, de är riktiga människor. Det stora kriget kastar sin slagskugga över Londonbornas liv.

Egentligen är det alltså bara Josephine Tey som var en riktig människa. Nicola Upson har tagit delar ur hennes liv och spunnit intrigen kring dem. Det är sant att hon skrev pjäsen Richard of Bordeaux under pseudonymen Gordon Daviot, och att den blev en lång succé som betydde mycket för både hennes karriär och skådespelarnas. Att denna boks detektiv Archie Penrose skulle ha stått modell för Teys detektiv Alan Grant är däremot inte sant, men tvärtom går lika bra för mig. Jag älskar också referenserna till Dorothy Sayers och andra 30-talsstorheter, men kommer på mig med att tycka att Upson mest liknar Ngaio Marsh. Kanske är det bara teatertemat som får mig att tänka så. Jag har tyvärr inte läst alla av Teys egna, ganska fåtaliga, detektivhistorier, men det verkar som att även hon haft teatermiljöer.
Nicola Upson är en värdig arvtagare till Golden age-drottningarna (det finns kungar också, men jag tänker alltid på drottningarna) och jag kommer att läsa hela serien som jag hoppas inte blir för kort.
Man kan läsa mer om Josephine Tey HÄR på Upsons hemsida. På denna blogg finns skrivet om Den misstänkte och Oskulden bedrar och lite blandat.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »