Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Kristian Lundberg’

ochalltskallDen här boken var inte alls som jag trodde, och först är jag nog lite besviken. Jag trodde att den skulle vara genomsyrad av kärlek och nåd, som en jublande stämma, något att gömma i hjärtat och ta fram under mörka dagar. Men mörkret finns här i högsta grad. Det är inte bara en fortsättning på Yarden, det är fortfarande Yarden.
Kristian Lundberg går runt runt, närmar sig ämnena, petar på de farliga känslorna, tar tre steg tillbaka och en omväg innan han kommer fram igen. Det är väldigt bra. När jag kommit över besvikelsen kan jag medge att det är lysande. Och en fantastisk historia, med ungdomskärlekar som möts igen.
Och allt ska vara kärlek ska helst läsas i en enda sittning, som i ett rus. Precis som hans poesi, som blev den första jag vågade mig på här och här. Tack Lena!
Och allt ska vara kärlek vann Sveriges radios romanpris 2012. Jag lyssnade sen på ett radioprogram med Lundberg, och tack vare det förstod jag referenserna till Lukas och Malmöligan. Däremot förstår jag inte referenserna till ”Israel”? Min bibliska okunskap säkert.
——————————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

Det är Malmö och det är februari och det är grått och kallt. Deprimerade, sorgsna människor, de må vara poliser, hemlösa eller kriminella. En bombman och mördare, som har obehagliga likheter med norske Breivik.
Men framför allt är det Malmö. En sorts dynamisk cancersvulst, pulserande, ständigt i rörelse. Korta stunder av stillhet, lugn, tidigt på morgnarna. Det är ofta mycket tidigt på morgonen hos Kristian Lundberg, sådär vid fyrahugget. Jag känner igen den känslan, jag har haft ett par perioder i mitt liv där jag varit tvungen att stiga upp före fyra på morgnarna, och den känslan och den tiden i en stads rytm liknar ingen annan.
Grindväktaren står på deckarhyllan, men den hade nästan lika gärna kunnat stå på poesihyllan. Eller så kunde Kristian Lundberg ha haft en egen liten gränsöverskridande hylla däremellan. För det är samma språk, samma bilder, samma stämningar som jag känner igen från Yarden och från diktsviterna. Det är egentligen samma sak han skriver om hela tiden. Malmö.
Att vara människa i Malmö. Att misslyckas i Malmö. Att vara lite lycklig ibland i Malmö. Årstider, månader, klockslag i Malmö. Det går inte att föreställa sig Kristian Lundberg utan Malmö. Eller Malmö utan Kristian Lundberg? De borde ställa ut honom på nåt torg, på en bänk bredvid a-lagarna. Där kunde han läsa sina dikter högt för människorna som jäktar förbi, gärna i kalla, blåsiga februari.
Lite tröst.
————————
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »


Ett litet Kristian Lundberg-race: en deckare (tyvärr del 2 i en kvintett, men ettan är aldrig inne) och två diktsamlingar. (Genrerna deckare och lyrik, står nära varandra på Linköpings stadsbibliotek. Vid fönstren rätt långt ner i stora salen.)
Och så två ljudböcker: Evas bok av Marianne Fredriksson som jag läste för mycket länge sen, och Alan Bennets Drottningen vänder blad. Båda är korta, 5 respektive 3 cd:ar.

Av mina förra ljudböcker var det bara Einhorns som gav något, både de andra gav jag upp även om Funkes Bläckhjärta varade längre. Vilket bara visar vilka fantastiska prestationer J K Rowling och Philip Pullman lyckats med, som skrivit fantasy som både barn och vuxna älskar.

En titt i hyllan för dagens återlämnade böcker gjorde mig glad. Någon — lycklig! — har läst Tash Aws Sidenfabriken. En mycket fin bok som jag ofta sneglar på för en kommande omläsning.
————————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Read Full Post »

Medan jag skalade mina jordärtskockor igår pågick ett intressant radioprogram om mammor i litteraturen. En person stack ut i diskussionen, med lite annorlunda infallsvinklar och boktips på mammaskildringar: som Kristian Lundbergs Yarden (hej Vixxtoria!) och Michael Cunninghams Timmarna. Och en ny barnbok av Anna-Clara Tidholm. Personen i fråga heter Philip Teir och jobbar på finska Hufvudstadsbladet. Han har även skrivit poesi. Jädra otur att jag har nån sorts inofficiellt köpstopp då. 😉
Philip Teir finns även på twitter.
————————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

En så liten bok, men så intensiv. Fysisk. Jag känner värken i leder och rygg, den stora tröttheten i att gå upp tidigt, tidigt på morgnarna. Hur orkade han skriva, Kristian Lundberg? Det är ju helt fantastiskt vilken disciplin. Dessutom går han till fots till jobbet på Yarden, en timme och 20 minuter, för att spara busspengar. (Om det ens finns några busspengar.)

Kristian Lundberg har gjort två klassresor; en uppåt och en bom krasch neråt. Eller? Kanske är han egentligen på samma fläck. Kanske är han dömd att ständigt befinna sig i utkanten, längst ner, vilt kämpande för att klamra sig fast och inte falla.
Modern föll. Rakt ner i galenskapen. Eller var hon där hela tiden? I efterhand vet Lundberg att modern led av schizofreni. Att växa upp fattigt med en galen mor innebar ett ständigt flyttande för att komma undan skulder, och såna som modern var övertygad om spionerade på henne. Ett ständigt flyttande neråt, till ruffigare och ruffigare områden. ”Vi gjorde ingenting”, skriver Lundberg. Bara satt, väntade ut tiden. Inga utflykter, inga resor, aldrig något att se fram emot.
Kompisarna från barndomen är nu kriminella, missbrukare, döda. ”Din morsa var alltid schysst”, tycker en av dem som Kristian råkar träffa. Då får han också veta att det var hos den gamle vännen han gjorde inbrott en gång för länge sen. Aj.
På Yarden blir Kristian vän med Ahmed, Yossi, Mohammed. Trasproletariatet, människorna man kan hunsa. I början är de misstänksamma, vad gör en sån som han där? Så smånigom förstår de att det är sant att han behöver pengar. En ständig kamp för att få in pengar. Flera dagar på Yarden motsvarar en artikel på Expressens kultursida.
Ett smakprov:

Jag ska berätta. Det är en djävulsk situation. På denna anonyma arbetsplats med timanställda är det få som arbetar full tid: oftast landar det runt tolv till fjorton dagar, vilket innebär att du förpassas till en slags limbovärld. Du äter och är alltid hungrig. Du arbetar och är alltid fattig. Det finns en norm under socialbidragsnormen, en norm under existensminimum. Det är där vi befinner oss. Vi är en grupp som alltid tackar ja; vi kommer så fort visselpipan ljuder.
Människor kommer och går, avskedas, de kallas aldrig in till nästa dags arbete, ständigt en rädsla, en förtärande rädsla. Det är det enklaste sättet: ”Tyvärr Kristian, imorgon blir det ingenting åt dig!” De löser alla konflikter på ett och samma sätt: ”Tyvärr, du får stanna hemma imorgon!”

Jag undrar om Kristian Lundberg och Johan Jönson känner varandra? De borde ha en del att tala om.
—————————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

Tråkigt nog kunde jag inte vara i Umeå förra helgen, då Littfest ordnades. Men den outtröttliga Jenny Eklund har ju fixat så att man kan se det via Bambuser! Hittills har jag hunnit kolla på:
Tyck aldrig synd om dig själv Katarina Kieri i samtal med Annika Edlund. Väldigt roligt och intressant att lyssna på!
Min första världssensationAnnalena Hedman intervjuad av Anna Holmström Degerman. Annalena har skrivit en barnbok som fått mycket fin kritik.
Yarden med Kristian Lundberg, som berättar och läser högt ur sin bok som jag länge velat läsa. Om hans tid med hårt slit i Malmö hamn, och om hans mentalsjuka mor. Kristian Lundberg var ett av höstens poet-fynd här på bloggen.
Ett samtal om vampyrer och skräck, där en av de medverkande är en lajvare som svarar på frågor utifrån sitt vampyrperspektiv.
——————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

Det är i början av november
Himlen är grå som järn, bara tyngre
Vinden har gömt sig bland träden
Natten rymmer sitt hjärta
Ett av dagens regn har passerat
förbi vår by
Vi har lagt ner ved i en skrubb
i källaren och nu breder
en främmande doft ut sig
ren och klarare, som stycket
ur Psaltaren jag läste
tidigare den här morgonen
Högt över oss passerade flyttfåglarna
lyckligt ovetandes om att vi finns här
varelser i ett mindre hus

ur Ett torn högre än jag själv
av Kristian Lundberg

Det var Vixxtoria som önskade sig ett smakprov på Kristian Lundbergs poesi. Den här samlingen är från 1996, och då skrev han mer enstaka dikter. De hör ihop och det finns en struktur i samlingen, men de är inte en enda lång dikt som det är i de senare böckerna, från 2000-talet. Jag gillar nog de senare bäst. Skönt, då följer jag med i hans utveckling.

Read Full Post »

Jag har upptäckt att jag gillar poesi. Det känns lite konstigt eftersom jag så länge intalat mig själv hur svårt jag har för poesi, och jag har tyckt att de poeter jag gillat har varit undantagen, men: Nu är det så. Jag gillar poesi. Jag tackar Ord och inga visor för de förlösande orden om att man inte behöver förstå, och även för poesiutmaningen som passar mycket fint in i mitt liv just nu.
Hädanefter ska jag inte hoppa över era inlägg med dikter. Hädanefter ska jag skriva inlägg med dikter (som jag vet att många helst hoppar över, men det kan inte hjälpas).
Igår läste jag Kristian Lundbergs Att kasta sig ned i hjärtat. Det var en enda lång härlig dikt på 48 sidor. Eller så var det många härliga dikter om samma måndag i Malmö i april, när hans son inte kunde sova. Eller så kanske det handlade om hans far, eller om Kristus, eller om hur det är att vara Kristian Lundberg. Jag vet inte. Och jag struntar i att jag inte vet. Jag tyckte om den.
———————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

poesilanJag lämnade den efterföljande debatten igår, och gick och botaniserade i poesihyllorna på bibblan. Hittade inga Maria Küchen varken under det namnet eller hennes förra, Maria Gummesson. Kanske hann de andra som hörde henne i söndags före. Däremot hittade jag Jag är jag:s favorit Kristian Lundberg, hur många som helst. Valde fyra.
poesilan3
Dessutom slank det ner en Seamus Heaney (för att jag inte läst honom, och jag tänker ju läsa alla Nobelpristagare), en Sarah Kirsch (för att Butter tar ordet precis pratat om henne, och en Pentti Saarikoski för att han har så vackert namn.

Read Full Post »

Jag var och lyssnade på författaren Maria Küchen i domkyrkan i Linköping idag. (Om det finns en enda plats i landet med sämre ljud än sagda kyrka så vill jag gärna veta det. Höll på att gå efter fem minuter av rundgång och eko, plågade mig igenom, nu har jag istället huvudvärk.)
Maria Küchen höll ett föredrag om sin ”frontalkrock med Gud”. Hon beskrev hur poeter ofta inte riktigt vet vad det är de skriver om. Att hon skrev om Gud, fastän hon inte förstod det själv. Hur irriterad hon blev på folk som påstod att hennes dikter handlade om Gud. Vaddå, det gör de ju inte!
En dag får Maria Küchen ett brev hem från Svenska kyrkan, som undrar om hon kan tänka sig att skriva psalmer? Hon svarar att hon är smickrad men inte troende så tyvärr, tyvärr. Kyrkan frågar då om hon inte i alla fall vill vara med på ett psalmskrivarläger, och komma med lite tips sådär? Maria Küchen tycker att hon kan väl hjälpa till att förhindra de värsta nödrimmen och sådär, så hon åker på lägret.
Och det är där det händer. En torsdag i september 2003. Gud.

Efteråt cyklar jag till bibblan för att låna nån av hennes diktsamlingar (och se efter om jag tycker att de handlar om Gud) men biblioteket är stängt. Jag har i alla fall bestämt att det blir Maria Küchen (Gummesson) och Kristian Lundberg som blir höstens poeter här på bloggen.

Read Full Post »