Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘finskt’

babyjaneJag vet inte riktigt varför jag fått för mig det? Är det signalfärgen rosa, som tillsammans med flickhänderna gör ett barnsligare intryck? Och så hade jag fått för mig att den handlade mycket om anorexia, vilket jag tycker är ett mindre intressant tema hos Oksanen. Jag gillar bäst det estniska.
Men i alla fall. I en tid av svårfångat intresse (ni vet syndromet; börja på en, lägga bort, börja på en annan, lägga bort, prova en tredje, njae, tillbaka till den första…) så fastnade jag direkt i Sofi Oksanens Baby Jane och slukade den på två kvällar. Den är rakt och direkt skriven, mer effektivt berättad och inte lika många kinesiska askar som i fantastiska Utrensning. Men jag gillar det, också.
Vi följer berättaren, som minns sin passionerade kärlekshistoria med Piki, ”stans coolaste flata”, som börjar en sommar när båda helst tillbringar hela dagarna inomhus för att sen ge sig ut i stadens krogliv först efter att det blivit mörkt. Men i takt med att hösten kommer uppenbarar sig problemen: panikångest, svartsjuka, otrohet, pengabrist. Framförallt panikångesten som gör Pikis tillvaro fullständigt instängd.
Sällan har jag läst en så vardaglig skildring av andra människors psykiska problem, berättarjagets vänner har alla möjliga neuroser och ångestsyndrom så hon anser sig vara van men förbluffas ändå över den starka Pikis svagheter.

Vill man inte läsa vare sig en kärlekshistoria eller en studie i psykisk sjukdom så kan man läsa Baby Jane som en spännande thriller. Eller alla tre på en gång.
Andra läste denna för länge sen: Bokhora gillade, Pocketlover gillade inte, Bokmasken gillade, We tell ourselves stories in order to live blev förvånad.

Nu upptäcker jag att jag redan i april 2009 dissade själva titeln i en klassisk Rory Gilmoresk pro/con-lista.

Read Full Post »

Riikka Pulkkinen introduceras på svenska med sin andra bok, ”Sanningen”. Hon har gjort succé i hemlandet och det tycker jag nog att hon förtjänar, för det här är en riktig romanförfattare med ett eget, bildrikt språk. Människor hör ett leende, känner en röst, låter tystnaden drypa längs väggarna. Särskilt i början av läsningen vill jag stryka under flera passager, för att de är vackra och framför allt kloka.

Det handlar om en familj med tre generationer, där mormor Elsa, nationellt känd forskare och psykolog, är döende. Maken Martti är lika känd som målare. Han gillar inte traditionell, föreställande konst, och låter sin Schjerfbeck stå bortglömd i ett hörn. Men en gång har han ändå målat av dotterdottern Anna. Anna och morfar har en speciell relation. Deras favoritsysselsättning är att åka spårvagn och fantisera ihop levnadsöden till okända människor de ser.

Så finns där den kompetenta, hårt arbetande dottern/mamman Eleonoora som är läkare, och så Annas syster Maria, nästan osynlig i boken.

Det är så skönt att läsa om en familj där de är kärleksfulla mot varandra och vill varandra väl. Där de försöker hjälpa varandra över livets hårda pucklar, försöker förstå. Jag kan bli så trött på alla dessa dysfunktionella familjer som litteraturen är full av, och nej, jag håller inte med Tjechov Tolstoj om att alla lyckliga familjer är lyckliga på samma vis, det måste vara ett av de dummaste citaten någonsin. Inte för att den här familjen är sådär stormande lycklig heller, men de försöker ändå klara av livet — och döden.

De här människorna hade räckt gott för mig, jag önskar att Riikka Pulkkinen hade hållit sig till dem. Men istället stoppar hon in (klichévarning!) en otrohetsaffär mellan Martti och barnflickan Eeva, en affär som varade i tre år på sextiotalet och som av någon för mig obegriplig anledning kastar skuggor över nutiden. Anna blir besatt av den. Och boken börjar handla alldeles för mycket om denna Eeva, som jag inte alls är intresserad av.

Istället hade jag velat veta varför Elsa reste så mycket och vad hon tänker om sitt döende, hur Martti tänker sig fortsättningen på livet och konsten, varför Anna är så ledsen och vad hennes depression bottnade i. Och hur Eleonoora ska klara sig: ”Jag vet inte om jag kan finnas utan mamma.”

Tidigare publicerad i Corren.
—————————————-
Riikka Pulkkinen, Sanningen, finsk litteratur

Read Full Post »

stalinskossorStalins kossor fick följa med mig hem från bibblan förra veckan. Jag har läst halva och jag gillar den. Jag gillar dels det jag trodde att jag skulle gilla när jag gjorde en Rory Gilmore; alltså det finska och det estniska och kvinnor som inte är offer. Och jag störs inte alls av bulimin och det där, det är inte skrivet på det sätt jag var orolig för.
Sofi Oksanen varvar två historier. Den om Katerina, estniskan som träffar en finne på 70-talet och flyttar till en håla i Finland. På resorna hem till Estland ska så mycket som möjligt smugglas in till alla släktingar och kontakter som beställer tjänster och varor. Katerina ska stå för allt, hon har det ju så bra. När hon får en ring av sin mamma anger den svartsjuka systern henne till tullen.
Den andra historien handlar om Katerinas dotter Anna, som hetsäter och spyr och pluggar på universitetet. Anna lär sig att förneka sitt estniska ursprung, dels för att inte bli spionerad på av KGB, dels för att inte bli betraktad som rysshora. Det vet ju alla i Finland att ryskorna är horor hela bunten.
Både mor och dotter lever alltså med stora hemligheter. Katerina är så rädd för angivare att hon undviker alla människor. Anna undviker dem för att ingen ska se hur hon äter och inte äter. Båda berättelserna fångar mig, även om jag tycker allra mest om Katerinas historia.
Uppdatering: Katerinas mammas, Annas mormors historia växer och blommar ut. Om skogsbröder, förräderi, Sibirien.
Till mig själv: Färjorna!

Read Full Post »