Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Giles Blunt’

bluntJag blir väldigt förtjust i FBI-agenten
Irv Mendelsohn, som dyker upp i Giles Blunts Fader död. (Som jag annars har en del invändningar emot.)
Mendelsohn syns först som en potentiell misstänkt på sidan 227, ute på vintersjön
vid mordplatsen:

Där ute stod en knubbig man i lång, mörk rock och betraktade sjöns snötäckta yta, Han stod omkring tio meter från stranden med händerna nedkörda i fickorna och med hopkurade axlar, trots att det var en relativt varm dag. På huvudet hade han en pälsmössa av rysk modell.
”Ser för harmlös ut”, sa Cardinal.
”Ser ut som en jävla folkkommissarie. Tror du att han inser att sjöns is inte precis är den säkraste platsen att …”
Det var som att McLeod genom att nämna möjligheten fick olyckan att inträffa. Isen gav vika under mannen och han föll framåt. I ett försök att återvinna balansen tippade han bakåt. När kroppstyngden flyttade till den bakre foten trampade även den genom isen. Nu var bara hans axlar och huvud synliga.

Cardinal och McLeod drar upp den knubbige mannen, och får sig ett gott skratt när de får klart för sig att han kommer från FBI.
Men Mendelsohn spottar upp sig efter den pinsamma inledningen, visar sig ha ett knasigt sinne för humor, talar med eftertryckliga betoningar och är allmänt livlig, men har också den goda smaken att hålla käften ute på spaningsuppdrag.

Det dyker upp en annan viktig biperson i John Cardinals liv, och nån av dem är förstås skum, gissar jag. Hoppas bara att det inte är Mendelsohn!

Det var det inte. Tyvärr gick det illa för honom ändå, han fick bara vara med
i 40 sidor.
”Det var likt honom, att gå och bli mördad när han skulle skita.”
——————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

Giles Blunt lämnar både John Cardinal och Kanada åt sitt öde, och har istället en tjuvaktig amerikansk duo som huvudpersoner i den här boken. Artonårige Owen som blev föräldralös som tioåring och sen dess vuxit upp med onkel Max, före detta skådespelare som lär upp honom i förklädnadens konst och tar med honom på stöld- och rånturnéer. De rånar bara rika republikaner i USA, såna som Max personligen ogillar.
Problemen är att Max börjar bli förvirrad (Alzheimer?) och att Owen vill byta spår i livet och börja på Juillard. Dessutom blir han kär i Sabrina, som har en galen born-again-Christian efter sig. Och så har de en del problem med andra kriminella, som gärna stympar folk för att få veta var rånbytena finns.
Svart sorti är bra, fartfylld och med udda personligheter, men jag saknar ändå det kanadensiska.
———————–
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

Jag hade visst bommat en av kanadensaren Giles Blunt tidiga böcker, men det har jag nu tagit igen. En stilla storm heter den, och börjar med ett rån begånget av Webben, Världens enfaldigaste brottsling. När delar av en manskropp hittas utspridd och delvis björnäten startar däremot en annan, mycket intrikat utredning, som går drygt tre decennier tillbaka i tiden. Det handlar om Front de libération du Québec, en franskspråkig terrororganisation, och jag blir mer och mer fascinerad. Mord och kidnappningar och bomber i Kanada — av alla ställen. De som verkar så fridsamma och avspända. Att CIA är med på ett hörn är mindre förvånande.
Jag gillade den här boken mer och mer. Det var inte så mycket av Cardinals privatliv, men det som var med var viktigt. Och så blir jag påmind om att han ju faktiskt snodde 200 000 dollar av en kriminell man som åkte i fängelse. Första boken handlar mycket om hans vånda över det, och över att pengarna tagit slut så att dottern inte kan fortsätta på Yale och frun kanske inte få åka till lika dyra och bra vårdhem.
Jag gillar när ”de goda” inte är genomgoda, utan har sina mörka sidor också.
Dessutom är vädret väldigt kallt och dramatiskt, det passar fint att läsa den här i novembermörkret.

Read Full Post »

Giles Blunt är en av de bästa nu skrivande deckarförfattarna, en som alltid levererar. Han har djup, psykologisk skärpa, trovärdighet. Ibland skrämmer han vettet ur mig. Hans hjälte heter John Cardinal och är en av de där sympatiska kriminalkommissarierna som jag gillar så mycket. Han arbetar i Algonquin Bay, en kanadensisk småstad. Det är också så intressant att Cardinals fru Catherine är manodepressiv, men tyvärr dör hon i den här boken. Catherine efterlämnar ett självmordsbrev, John blir bottenlöst förtvivlad, men efter en tid börjar han tro att det är något som inte stämmer. Tog Catherine verkligen livet av sig?
Cardinals sorg, hans delvis hemliga undersökning, och relationen till dottern Kelly vävs ihop med en annan utredning om sexuella övergrepp på barn. Det är skickligt och spännande.
(Spoiler för Dorothy Sayers-fantaster) En bit in i boken får jag Julian Freke-vibbar och börjar misstänka att jag vet hur det hänger ihop. Men då avslöjar Blunt själva grundtemat, och sen vrider han det ett varv till så att det fortfarande är spännande hela tiden ända till slutet.
————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »