Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘familj’

lågoravhatBesatthet och hämndbegär, psykisk sjukdom och en inte ont anande, aningen självgod familj. Det finns ett stråk av Stenarna skola ropa och lite av uppgörelsen i Kamratfesten i den här Erin Kellys andra bok, som jag läser som nummer tre. Det här att om någon hade förstått vidden av galenskapen och brytt sig om att försöka minska utsattheten, så kanske kanske katastrofen kunnat undvikas.
Fast Kelly är inte lika svindlande bra som Rendell och Sayers, det här är mer av ett stabilt hantverk. Det är spännande, ja, väldigt spännande, men ändå är det inte förrän den allra sista rösten ur dramat får tala och ge sin bit av berättelsen som mina sympatier väcks. Lite oväntat, för den personen var inte särskilt sympatisk.
Och så ser jag att Erin Kelly fått förtroendet att skriva en bok baserad på serien Broadchurch, den med David Tennant som jag aldrig kom mig för att skriva om när vi såg den men som jag verkligen rekommenderar. Oliva Colman som den lokala side-kicken Miller är också väldigt bra.
tennant
——————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

brottsplats_faithful_placeDet trasiga smutsiga Dublin. Frank Mackey får ett telefonsamtal från lillasyster Jackie — och tvingas träffa sin aggressiva, destruktiva familj som han undvikit i hela sitt vuxna liv. Nu har en väska hittats i ödehuset på Faithful place 16, alldeles nära det gathörn där Frankie skulle träffa sin ungdomskärlek Rosie, den natten de skulle rymma till England. Men Rosie kom aldrig.

Frankie reste ensam. Han skapade sig ett liv: en yrkeskarriär som polis (han glimtar förbi i French tidigare böcker), gifte sig och skilde sig. Den viktigaste människan i hans liv är dottern Holly, som han försöker ge lite sunda värderingar men han kämpar i samma motvind som de flesta föräldrar. Som när Holly önskar sig ett par vita stövlar:
”Ceila Bailey har såna.”
”Celia vem då? Går hon i samma dansklass som du?”
Holly sa: Men åh, pappa, med hela ansiktet. ”Celia Baily. Hon är känd ju.”
”Vad bra för henne. Känd för vad?”
Hon såg oförstående ut. ”Hon är ju en kändis.”
(…)
”Jaså hon.” Jackie hade rätt, jag visste vem det var: en kuksugare från Dublin vars största bedrift i livet var att sätta på en rikemansunge och sitta i olika tv-soffor för att med hjärtskärande uppriktighet och nålstickspupiller berätta hur hon hade vunnit i kampen mot kokainet. Det är det som kallas superstjärna i Dublin nu för tiden. ”Holly, sötnos, hon är inte kändis. Hon är ett tomrum i en för trång klänning. Vad har hon någonsin gjort som är värt nåt?
Axelryckning.
”Vad är hon bra på?”
Överdriven, förbannad axelryckning.
”Så vad är hon bra för? Varför vill du vara som henne?”
Himlande ögon. ”Hon är söt ju.”
”Gode Gud”, sa jag uppriktigt förskräckt.

Men Frank får värre bekymmer. Och Holly också.
Tana French skriver bra, hon rör sig i det klassiska ”trasig ensamvarg som kan jobba ihjäl sig för att lösa fallet”-facket, och eftersom jag som sagt vill ha mina kriminalare olyckliga så gillar jag ju det. French är också förtjust i att låta gamla trauman från förr flyta upp till ytan. Jag tyckte lika mycket om den här som de två tidigare. (Bloggat här och här.)
——————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Read Full Post »

Två unga vuxna män ska följa med sin far, adoptivfar, till ett möte med Jesse Jackson. Den äldste, Tip, har svårt att slita sig från sina älskade fiskar i labbet på Harvard. Han tänker att han måste säga ifrån till sin far, före detta borgmästare i Boston, att det räcker nu. Tip är inte politiskt intresserad och vill inte lägga tid på sånt här längre. Försenad som vanligt kommer älsklige lillebror, Teddy, och tillsammans får bröderna springa sista biten genom snön för att hinna till föreläsningen i tid.
Efteråt vägrar Tip följa med på mottagningen. Istället går han rätt ut i vägen utan att se sig för, och en kvinna kastar sig på honom för att få honom ur vägen för en stor bil. Kvinnan blir skadad, ambulansen kommer, och hennes dotter Kenya, elva år, får skjuts med Tip, Teddy och deras far in till sjukhuset.

Flera dagar efter att jag läst ut Run tänker jag fortfarande på lilla Kenya som älskar att springa och gör det väldigt fort, Tip och Teddy och Tennessee, Doyle, Sullivan och morbror Sullivan, katolsk präst som trots sin egen ovilja att tro på det betraktas som en mirakelgörare och helare. Och så tänker jag lite på Bernadette, den rödhåriga mamman som ärvt statyn som ser ut som hon själv. Tänk att Ann Pratchett hittat på en helt egen, lång och känslosam, historia om denna staty. Hur den kom i familjens ägo borta i Irland, hur den egentligen kom i familjens ägo, och hur den ärvs på kvinnolinjen och går till den som den likanr mest. Hela boken börjar med att Bernadettes systrar kommer till änklingen Doyle med krav på att få statyn, för Bernadette lämnar ju bara söner efter sig. Varav två är adopterade, och dessutom svarta. Doyle vägrar lämna den ifrån sig, och får stöd av morbror Sullivan. Där undviks en släktfejd.

Run är en väldig kärleksfull bok. Den är så härlig och kraftfull att läsa, jag kommer att tänka på min stora favorit Carol Shields i just det där att skriva om dessa viktiga, starka, kärleksfulla familjerelationer. När man vill varandra väl, även om man inte alltid lyckas med det.
Ann Patchett har också ett helt eget sätt att skriva, så omsorgsfull med språket och framför allt så spännande! Jag har oftast ingen aning om vad som ska hända, historien tar olika helt oförutsedda twistar, och det är ett par intensiva och smärtsamma dygn för människorna där i det snöiga Boston.

Jag vet inte hur länge jag varit runt och nosat kring Ann Patchett utan att komma till skott. Det kan ha börjat med en diskussion om Lucy Grealy och Skärvor av ett ansikte, och jag är rätt säker på att Ingrid var den som först nämnde henne, men ni vet hur det är, man nappar inte alltid direkt.
Nu vet jag i alla fall att jag kommer att läsa allt av Ann Patchett.
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Read Full Post »