Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘fattigdom’

ochalltskallDen här boken var inte alls som jag trodde, och först är jag nog lite besviken. Jag trodde att den skulle vara genomsyrad av kärlek och nåd, som en jublande stämma, något att gömma i hjärtat och ta fram under mörka dagar. Men mörkret finns här i högsta grad. Det är inte bara en fortsättning på Yarden, det är fortfarande Yarden.
Kristian Lundberg går runt runt, närmar sig ämnena, petar på de farliga känslorna, tar tre steg tillbaka och en omväg innan han kommer fram igen. Det är väldigt bra. När jag kommit över besvikelsen kan jag medge att det är lysande. Och en fantastisk historia, med ungdomskärlekar som möts igen.
Och allt ska vara kärlek ska helst läsas i en enda sittning, som i ett rus. Precis som hans poesi, som blev den första jag vågade mig på här och här. Tack Lena!
Och allt ska vara kärlek vann Sveriges radios romanpris 2012. Jag lyssnade sen på ett radioprogram med Lundberg, och tack vare det förstod jag referenserna till Lukas och Malmöligan. Däremot förstår jag inte referenserna till ”Israel”? Min bibliska okunskap säkert.
——————————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

flightbehaviour
Det här kan vara årets bästa bok. Det tyckte även juryn för Women’s prize of fiction (före detta Orange prize) som hade Kingsolver med på sin short list.
Flight behaviour har ALLT. Den är rik, den är gripande, jag ryser när jag läser vissa stycken och vissa meningar bara hoppar fram och plötsligt förstår jag hela tillvaron i blixtbelysning.
här skrev jag om den efter kanske 300, 400 av de 600 sidorna. Jag kommer att bära med mig Dellarobia länge. Lille Preston, väninnan Dovey, maken Cub, svärmor Hester med sin hemlighet… Ovid och hans hustru. Allra sista slutet gillade jag inte riktigt, men det är en procent av boken. Allt det andra är makalöst.

Read Full Post »

jag-smyger-forbi-en-yxaJag är väldigt glad att mitt första möte med Beate Grimsrud var live, för nu hörde jag hennes röst (mycket distinkt, väldigt kraftfull) i huvudet hela tiden under läsningen. Och då fick jag mycket lättare att komma in i språket, som är ett alldeles eget — och egensinnigt — ofta poetiskt men lika ofta halsbrytande språk.
Jag smyger förbi en yxa är inte så hemsk som jag föreställt mig på grund av titeln, men tillräckligt upprörande och sorglig ändå. Hon skriver in sig i raden av barndomsskildringar av utsatthet och ett liv i fattigdom och (tror jag) missbruk. I varje fall kan far i den stora familjen aldrig behålla ett jobb.
Trean i syskonskaran på sju heter Lydia, och är något av en Pippi-flicka. Hon fantiserar och drömmer, ibland tror jag att hon är på väg att bli tokig, men samtidigt har hon en benhård vilja att bli någonting, vadsomhelst. De farligaste tankarna är de som handlar om att far och mor bor någon annanstans. Eller att Lydia gör det.
Boken börjar med att hela familjen gör en dagsutflykt till soptippen och fyndar. Lydia hittar en hel kartong med röda tygskor i olika storlekar. Dem har hon till vardags, till fint, och till att spela fotboll i.
Händelserna kommer efter varandra, det är ögonblicksbilder av när mor gör Lydia illa, när far tar hem fel barn från dagis — igen!, av måltider och skollektioner och när Lydia trodde att hon förorsakat sin brors död. Efter ungefär halva boken börjar jag fundera på vart Grimsrud är på väg egentligen, det känns inte som att boken går framåt. Men sen börjar jag tänka att det är ju så en barndom är, man är i den hela tiden i ett ständigt nu, det finns ingen rikting eller känsla av att man är på väg någonstans. Så det gör Beate Grimsrud väldigt skickligt, tänker jag nu. Och sen — pang! — är boken slut.
Jag är lite omtumlad.
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

Under en oktobermånad skriver Susanna Alakoski dagbok varje dag. ”… för att jag lever. För att jag är en av de få som kan.” Det är så många som är döda. Som försvunnit in i psykisk sjukdom eller ut på gatorna. Som inte kan vittna, och då måste den som kan faktiskt göra det. Alakoski skriver sin dagbok från olika platser: På tågen till och från författarbesök, uppläsningar, frågestunder i Malmö, Stockholm, på Hinseberg och Kumla. Medan hon promenerar, då hon messar till sig själv. Under en vecka i barndomens Ystad där hon numera har en skrivarlägenhet, i ett av de fina husen hon aldrig besökte som barn.
Susanna Alakoski skriver i dialog med Herta Mûller (Hjärtdjur), med Kristian Lundberg (Yarden), med Clarice Lispector (Stjärnans ögonblick).
Dagboken handlar om fattigdom. Om hur det var att vara Susanna Alakoski som barn och tonåring och leva i fattigdom. Att ha fula kläder, ett fult hem, att inte åka på semester eller kunna ta hem kompisar. Att lära sig hitta bortglömda saker, och ta vara på sådant som andra kastat. Att alltid välja gratisalternativ som ”skogspromenad” på friluftsdagarna, varken badhus eller klättring var att tänka på. Den handlar om hemlöshet, alla hemlösa som Alakoski ser omkring sig och blir besatt av. För hon är en sån som SER. Som alla som upplevt fattigdom ser varandra, känner igen varandra.

På golvet alla journalerna från socialtjänsten och S:t Lars sjukhus och polisen.

PROMEMORIA POLISEN YSTAD 74.05.22 (FAMILJEN ALAKOSKI)
Onsdagen den 22 maj 1974 klockan 19.15 anmälde en dotter (Susanna) till familjen Alakoski att det var slagsmål mellan far och mor. Dottern var mycket uppriven och grät.

Till en början är jag som läsare säker på att Alakoski är på väg mot en biografi. Hon försöker få syn på sin tonårstid. Hon försöker närma sig sin mamma, men det är svårt. Mamman som arbetade och slet på olika låglönejobb. Som lade in artiklar i böckerna, blev glad över att få en upphittad fisk som räckte till mat i två dagar. Mamman som drack, mamman som blev slagen.
”Det är så mycket man förstår så långt efteråt” konstaterar Alakoski och för så kloka resonemang om hur fattigdomen gör att relationer slits sönder och ofta leder till psykiska sjukdomar..
När Susanna är fjorton år flyttar hon hemifrån, ”frivilligt”. Till en pojkvän, sen en fosterfamilj, sen ett försök att ha en egen lägenhet. Hon klarar inte hyran på den och kastas ut. Hon slutar skolan, bor än här än där. Hon gör abort, hon börjar jobba, hon stjäl hem mat och får beröm av pappa. Hon klarar sig med nöd och näppe från en framtid inom porrbranschen. Sen börjar hon plugga på Komvux och utbildar sig till socionom. Det här är stark läsning, läsning som jag älskar. Jag hade velat ha mer, mycket mer av det biografiska! Varför har hon ingen kontakt med systern? Hur lyckades brodern sluta knarka?

Istället formar sig Oktober i fattig-Sverige mer och mer till en stridsskrift, och jag känner igen stora stycken som Alakoski tidigare publicerat i sina krönikor. Det är bra, stundtals lysande, och många läsare kommer att tycka att det är just vad som behövs just precis nu och här i detta land: En riktigt arg debattbok som står på de svagaste av de svagas sida. Men jag hade ändå önskat mig mer om mormorn, farmorn, släkternas öden i Finland, och Susanna Alakoskis tankar kring mammans död och sorgen efter henne. En sorg som ledde till panikångest och sedan sjukskrivning och så småningom — debutboken ”Svinalängorna”.

Först publicerad i Corren.

I Sydsvenskan finns en bra intervju.

Read Full Post »

edelfeldtJag har inte läst Inger Edelfeldt förut, för jag har en bild av att hon skrivit för deprimerade unga kvinnor i identitetskris, och jag hade aldrig tid att vara deprimerad när jag var ung eftersom jag hade en väldigt tydlig identitet: småbarnsmamma. Men nu pockade behovet på inför att jag ska höra henne prata på måndag, så jag lånade Finns det liv på Mars? som jag förvisso sneglat på i bokställen ett par gånger. Och den visade sig vara bra.

Det handlar om 45-åriga Joni (självdöpt efter Mitchell) som har en femårig dotter, inga pengar, en lesbisk mamma och en pappa i NA. Joni jobbar på Vivo och har 1500 egeninspelade cd:ar i garderoben, eftersom hon egentligen drömmer om en musikkarriär. Just nu består musikkarriären bara av en del gatumusicerande när kassan tryter, och det gör den alltid. Och så är det en försök-till-kärleks-historia också.

Jag känner igen mig jättemycket i paniken över hur man ska få pengarna att räcka, ge sitt barn (sina barn) en trygg grund att stå på, försöka hitta sin egen väg nånstans i gränslandet mellan att inte göra som sina knäppa föräldrar samtidigt som man vantrivs i det där konstiga Svenssonlivet som prackas på en. Edelfeldt beskriver så fint Jonis tillvaro på jobbet, med dottern Moira, dagis, musiken. Musiken strömmar genom boken; Bowie, Morrisey, och kapitlen har titlar som Ashes to ashes, Sisters are doin’ it for themselves. Dessutom är den rolig. En liten grej; när Jonis mamma har fest så är hennes kvinnas ex där, och exets ex, och ett par andra ex, alla ska liksom vara vänner. Såna fester har jag varit på; är det en universell lesbisk grej?
I varje fall: Inger Edelfeldt är en fin ny bekantskap.

——————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

Jag fastnar för arbetsbeskrivningarna och ångesten för att inte få in tillräckligt med pengar, som jag skrev förut, och för hans lika lite smickrande syn på sig själv som på lönearbetet.

”Det är sant att mitt misslyckade författarskap, ännu en ofrånkomlig social, det vill säga sociologisk, kategori, har gjort mig självupptagen på ett motbjudande, och troligen också ointressant sätt; precis på ett sånt sätt som jag föraktar så hos andra och svurit på att inte själv upprepa.”

Jönson brottas med självmordstankar och drickande, och tycker att han överfört allt sitt sämsta ”(genetik, kropp, psyke, underlägsenhet)” till barnen. Men! Han får ett femårigt stipendium så tillvaron lättar.
Somnar framför teven, fångar upp olika utsagor i medieflödet, fläckvis utspridda i boken. Krig. Nilabborrens inverkan på Tanzanias ekonomi. Tortyr.
Vissa partier har jag svårt att förstå, för krångliga och obekanta ord, medan andra går rätt in i magen.

Om jag läser Efter arbetsschema en gång till senare kanske det blir andra saker som fastnar. Men jag är väldigt nöjd att jag läst den här.

—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »

Efter att ha läst den här recensionen måste jag ju läsa ”Efter arbetsschema”. Och uff! Det är skit som rinner, spyor i kaskader och utvecklingsstörda som slåss. Fabrikstristess och hårt slit, och så den där besattheten av att få in pengar för att kunna försörja sig.
”Hur jag ska få in tillräckligt. Hur det jag får in ska räcka. Hur det ska fås att räcka.”
—-
”Jag föstod tidigt att jag till exempel aldrig kommer att kunna få några andra jobb än den här typen av jobb.”
—-

Insprängt mellan arbetspassen och reflektioner finns små porträtt; ”Jag minns henne/honom”. Arbetskamrater Johan Jönson haft; hon som jobbat på samma psykavdelning i 42 år, han som var så duktig, han som försökte sova i smyg. Det får mig att minnas arbetskamrater jag haft, i vita skyddskläder, i blå skyddskläder och hårskydd. Blev de kvar? Arbetslösa? Utbildade sig och gick vidare?

Det är sällan man läser om den här verkligheten och framför allt inte så här bittert och skitigt. Men det är bra. Väldigt bra. Hittills 200 sidor i ett nafs, av 800. Men det är få ord per sida, så bli inte avskräckta av det. Det är bara det att jag behöver paus från den ursinniga kraften.

Uppdatering: ser att DN kallar det för en diktsamling, e-hum?

————
Läs även andra bloggares åsikter om ,

Read Full Post »