Maja Lundgren är en egensinnig spränglärd språkekvilibrist som inte liknar någon annan författare. Att läsa Mäktig tussilago är som att åka berg-och dalbana genom en annan människas psyke, samtidigt som man åker nattbussen från Harry Potter genom den svenska samtiden. Och egentligen så är det bara prat prat prat alltihop.
Oscar sitter på psyket och pratar med sin psykiater. Han fick ett sammanbrott på en fest, efter att hustrun Katarina tagit barnen och stuckit. Hon var less på att han var så idealistisk jämt, och framför allt var hon less på att Oscar envisas med att ha sin farfars dödsmask hängandes på väggen. Till festen kommer Oscars gamla och nya kompisar; och samtalet böljar från gammal punk och klasshat till kvinnor som vägrar skaka hand till pianospel till mordet på utrikesminister Anna Lindh och kepsar. Och vackra glas. Och.., ja ungefär allt och vadsomhelst. Mängder av referenser till allt möjligt som Lundgren kan och vet, varav jag kanske begriper en tredjedel. Men det gör inget, det är bara att låta sig svepas med i Oscars försök att inte minnas vad som hände, och psykiaterns försöka att tvinga honom att göra just det.
Lägg till detta en syster i bokbranschen, knepiga familjerelationer, en indian till granne, förlamade Rosmarie som Oscar är personlig assistent åt och Rosemary Kennedy som han är fixerad vid, en gaelisk häxa och lite annat smått & gott, alltihop på dryga 150 sidor, så förstår man att det inte är tråkigt. Tvärtom är Mäktig tussilago snabbläst i sin blandning av prosa och vers, som tydligen heter men-ippeisk satir och är en antik genre. (Lär jag mig här.)
… och sen tänkte jag skriva nåt om att många retar sig på ML och/eller denna bok, och mina frågor och teorier om varför och bla bla psykisk hälsa och ohälsa, men sen tänkte jag NEJ FÖR FAN låt verket stå för sig själv nu. Så det får det göra. Jag gillar Mäktig tussilago och kommer förmodligen att läsa om den.
———————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Maja Lundgren, Mäktig tussilago, svenskt
Jag gillade inte Myggor och tigrar men det där låter intressant. Psyksjuka människor läser jag gärna om.
ja, varför är det så intressant med psykiska sjukdomar? Jag brukar fastna för det också.
Och jag gillade Myggor och tigrar! Det var precis i samma veva som jag läste Roberto Savianos Gomorra, och jag var helt inne i camorran och Neapel. Sen förstod jag att de flesta andra fastnade mer för Aftonbladets kulturredaktionsspåret i M&T, men för mig var det Neapel Neapel Neapel.
Och så gillade jag Pompeji, då den kom. Romarriket, that’s my thing.
Jag gillade också Myggor och Tigrar, och Mäktig Tussilago… Hennes blogg är skönt spretig, det var så befriande eftervals (och förvals) diskussion, inte konsensus och låsningar fasta positioner höger/ vänster som det ofta är
Precis! Jag gillar också det där, hur man letar sig fram till insikter, gärna tillsammmans, istället för att försöka vinna debatter.
[…] i en flygolycka 1948. Systern Rosemary Kennedy är avvikande. (Det visste jag inte när jag läste Mäktig tussilago men nu förstår jag vissa saker bättre.) I varje fall leder denna vänskap till att Debo och […]
Nu, så här ett år efter dig har jag också läst och surfar runt lite för att se vilka andra som tyckt till. Jag gillade och fösrtår inte alls varför folk blev upprörda över denna? M&T ok, men denna? Rätt ofarlig, om är väldigt intressant, tycker jag.
Jamenvisst! Det är så tröttsamt det där med vilka som ska hudflängas jämt och ständigt. Läs istället! Eller låt bli.
Bra att du påminde mig om den.