Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘ångest’

detarnagotsomintestammer-inb-3dJag lånar hem den på impuls från bibblan, det är min första Martina Haag och jag gillar henne som person (grundat på På spåret-tittande). Tidigare har hon skrivit mer feel good, tror jag, och här handlar det om skilsmässan från mångårige maken Erik Haag. Som hennes alter ego i boken konstaterar: Hon skulle kunna skriva om flodhästar, men alla skulle ändå läsa in hennes egen skilsmässa. Så trots ändrade namn är det förstås det jag gör, men det gör inget.  För här är Martina Haag väldigt bra. Hon fångar den där hemska fallande-känslan, den där totalt handlingsförlamande paniken som man ändå inte kan ge efter för eftersom barnen ska ha mat och kärlek och helst inte förstå att något hemskt händer. Overklighetskänslan, FÖRLUSTEN, att försöka ta sig igenom dagarna.

När min sambo blev svårt sjuk och jag inte kunde förstå hur jag skulle orka var det en som skrev till mig: Ibland måste man bara ta en minut i taget.
Det tröstade mig något oerhört. En minut kan jag klara. En minut.
Haags alter ego Petra Wallin delar upp tiden i kvartar. Hon skriver upp dem på ett papper och stryker över dem när de har gått.
6.00
6.15
6.30
6.45
7.00

Så jag känner igen mig i det, även om omständigheterna är väldigt olika. Och i hur man kan komma igenom ångest. Och i hur små barnahuvuden ser ut… Det är ju det, att en skilsmässa drabbar barnen. Även om få måste genomlida en så offentlig skilsmässa som Martina/Petra och hamnar på löpsedlar och tvingas se sin man och hans nya gulla med varandra på tv.

Jag gillar också att Petra Wallin jobbar som fjällstugevakt i Norrbotten, det är fint med den naturen och ensamheten, lugnet. Tänkandet. Skrivandet. Hur hon lär sig fåglar (På spåret!).

Annonser

Read Full Post »

Någon gång i högstadiet (eller var det gymnasiet?) fick vi läsa novellen ”Att döda ett barn” av Stig Dagerman på svenskan. Den fanns i en antologi så jag gissar att många läst den. Jag har aldrig kunnat glömma den. Det där obönhörliga, fasansfulla, oundvikliga hemska. Hur helt vanliga alldagliga händelser får en laddning som gör att man knappt vågar fortsätta läsa.

ormenLikadant fast ännu värre är det med Ormen. Stig Dagermans debutroman som han skrev när han var strax över 20, under krigstiden, och gav ut 1945.
Den är ohygglig.
Jag gör misstaget att börja läsa den på kvällen och kan sen inte somna för det känns som att den här världen är så vidrig att det inte går att leva i den.
”Men läs den inte då”, säger sambon och han har förstås rätt. Men just då är jag i ett läge där jag vet att jag aldrig skulle kunna släppa den om jag stannade där. Så nästa dag fortsätter jag, och det blir inte bättre. Våld, hot om våld, våldtäktsförsök. Den långa första delen handlar om Irene som råkar ut för allt detta och själv begår en fruktansvärd handling — hon kastar av sin mor från tåget — och ändå hela tiden är fast i en destruktiv relation där hon vill imponera på soldaten Bill som är en fullblodspsykopat. Han skär hennes hand med bajonetten och slänger ner sin andra älskarinna i en brunn. Irene räddar henne så man kan väl säga att i antal liv kvitterar hon modersdråpet med servitrisen Wera.
Ormen är en orm som skrämmer en sergeant när de är ute på övning, och som Bill därför tar med sig tillbaka till baracken i sin ränsel. Ormen spottar och fräser och ringlar sig desperat och vill ut, på samma sätt som Irenes insikt om vad hon gjort försöker bita sig ut ur alla mentala lådor hon stänger in sin skräck i. Ormen är förstås också en metafor som kan laddas med vad du vill. Som Kriget.

Nästa del av boken handlar om hur soldaterna i en sovsal försöker besegra sin ångest genom att berätta historier för varandra på nätterna för att kunna sova. Och sådär håller den på. Slingrar och vrider sig framåt och runt. Stig Dagerman ville skriva om fruktan, och det lyckades han fullständigt med.
Siri Hustvedt har skrivit förordet till nyutgåvan från 2010. Hon gör mig uppmärksam på alla strupar, munnar, knivar, rakblad och som sagt bajonetter som figurerar.

Språket är fantastiskt, förstås. Jag skulle njuta av meforerna om jag inte var så beklämd.
——————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Read Full Post »

Jag blir både glad och fascinerad av Caroline af Ugglas bokprojekt ihop med UKON, det här är riktigt bra läsning för såna som mig. Jag gillar hennes hejdlöshet, hennes vitalitet och hennes livsbejakande sätt att nalkas rädslor, ångest och problem. Att hon lever livet på sina egna villkor, inte gömmer sig bakom andra.
Boken började som en förfrågan från förlaget, som förstått att kändisar säljer. Men af Ugglas kom först inte på vad hon skulle skriva om, och sen när hon fick idén om att banda och skriva ut en rad terapisessioner utan någon som helst censur, var det först ingen psykiatriker som ville vara med. Tills hon träffade denne UKON, som också är poet. (Vad hans motiv egentligen var/är kan man ju fundera över, men kanske var han bara nyfiken.)
I alla fall.
Boken består av dessa terapisessioner, som hjälpligt handlar om ett ämne i taget: arbete, familj, barndom, ångest, kemi, etc. I den mån af Ugglas kan hålla sig till ett ämne i taget, UKON förmår inte att hålla emot hennes flöde av tankar och ord. Inte mig emot, det här är af Ugglas bok och det är hennes ordströmmar som gör den spännande och intressant. Hon väjer inte för något. Absolut inte för att berätta om sin uppväxt och ungdomstid, när hon många gånger helt enkelt var en riktig skitunge. Och då menar jag verkligen En Riktig Skitunge. Bröt sig in och sprejmålade hos grannarna när hon var åtta år, såna saker. Att hennes föräldrar stått ut är ett under. När hennes pappa försökte hämta henne påtänd nånstans för att ta henne hem, hoppade hon ur bilen och skrev ”våldtäkt! våldtäkt!” när han följde efter.

Av sin farmor (en formidabel kvinna) lärde sig Caroline att restaurera kristallkronor, av sin mormor (som enligt släktlegenden sjöng lika bra som Birgit Nilsson men slutade för den manodepressive konstnärsmakens skull) lärde hon sig att inte ge avkall på sitt eget. Jag tycker kanske allra mest om de partier av boken som handlar om hennes släkthistoria, det biografiska, och om arbetet.
Periodvis i sitt liv har inte Caroline af Ugglas kunnat gå ut utan att maken Heinz varit med. Det kan man så klart se som en svaghet, ja, snarast ett handikapp. Och jag tänker på det där tv-inslaget jag såg, där hela familjen sover i samma säng. Jag skulle aldrig klara av så extremt nära fysiska relationer själv, men jag kan inte förfasa mig över det heller. Det finns något härligt kroppsligt bejakande över det också. Att leva så på tvärs mot hela klara sig själv-tanken.

Read Full Post »

Inga gråter och gråter och gråter. Hon snörvlar och har ångest och är hysterisk. Hon är verkligen oerhört jobbig, det är hon. Ärligt talat vet jag inte om jag själv skulle orka med henne. Tänk om jag hade varit en av de där som var elaka bakom ryggen på henne? Tyckt synd om hennes man hade jag garanterat gjort. Inte för att han ”var så duktig” och tog hand om sina egna barn, och inte för att hennes illustrationer var mer efterfrågade än hans och att hon tjänade mer pengar. Men för otroheterna. Och för att det inte kan ha varit lätt att leva med en så klängig människa, som behöver så enormt mycket bekräftelse. (Fast han måste ju ha behövt att vara behövd?)
Jag hade tyckt synd om henne också. Med en självkänsla så minimal att den nästan inte finns. Med alla skuldkänslor, tillkortakommanden som mamma och hustru och människa. Alla rädslor. ÅNGESTEN. Barnsligheten.
Och samtidigt: så begåvad. Att kunna skildra en människa, ett barn eller en modell i vackra Pariskläder med bara några streck. Det ser så lätt ut, så genialt. Och när hon sen tar upp skrivandet…
Smaka på det här stycket (efter att hon fått veta att maken länge varit otrogen med hennes bästa och enda vän, som nu säger att hon aldrig tyckt om Inga):
Min hand la på luren. Min kropp gick lydigt in i badrummet och hällde fram en tablett (1 tablett vid oro, högst 3 ggr dagl). Drack vatten ur den rendiskade muggen som smakade diskmedel.
Men min själ låg bedövad kvar på golvet och skulle åka med dammsugaren nästa gång.
”Slorp”, där var det en riktigt stor dammråtta.

Självklart läser jag Inga = Kerstin Thorvall själv. Och tycker att det är väldigt intressant hur hon kom i ropet samtidigt som tonåringen lanserades, med egna tidningar och reklam. En annan detalj: hon ritade och lät sy upp sina egna mammakläder.
————————
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

Min bokbeställning är uppe i svindlande 1845 kronor. Det är ju sanslöst! Hårresande vansinne. Löjligt. Den ska ner till en tredjedel – högst. Men vilka ska bort från listan? Vilka ska vara kvar? Det är sånt jag sliter mitt hår över.

GREALY, LUCY:AUTOBIOG OF A FACE (0060569662) 118 kr
PATCHETT, ANN:TRUTH & BEAUTY (0060572159) 132 kr
GRIFFITH, NICOLA:AMMONITE (0345452380) 132 kr
BUTLER, OCTAVIA E.:WILD SEED (0446606723) 73 kr
ACKER, KATHY:MY MOTHER (0802134033) 127 kr
BUTLER, OCTAVIA E.:KINDRED ANNIV/E 25/E (0807083690) 132 kr
PATCHETT, ANN:BEL CANTO (1841155837) 110 kr
PETTERSON, PER:JEG FORBANNER TIDENS ELV (8249505956) 344 kr
WOLFF, PAULINE:VI ÄR LUFTENS DROTTNING : (9100106968) 165 kr
ASWANY, ALAA AL-:YACOUBIANS HUS (9100122084) 39 kr
ELLROY, JAMES:BLODRÖD MÅNE (9171339752) 39 kr
DURAS, MARGUERITE:HALV ELVA EN SOMMARKVÄ (9185267562) 39 kr
DUNNE, PATRICK:EN VISA FÖR DE DÖDA (9185283584) 39 kr
NICHOLSON, JOY:KLANERNA I PALOS VERDES : (9188748510) 29 kr
INDE, JONAS:TOO FAST FOR LOVE : EN RESA (9189632273) 121 kr
CASTILLON, CLAIRE:INSEKT : NOVELLER (9197600385) 39 kr
OATES, JOYCE CAROL:DAGBOK 1973-1982 (9100121665) 189 kr
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om ,

Read Full Post »

Jag hade tänkt negligera det, stoppa huvudet i sanden helt enkelt, men nu känner jag att det inte går längre. Jag måste få berätta om min ÅNGEST över projektet där hädaren Seth Grahame-Smith gör om Jane Austens Stolthet och fördom till en zombie-historia. Titta på bilden på egen risk här. Och lita på att det kommer en film också, hur ska man värja sig?
Om det åtminstone hade varit en vampyrhistoria, då hade det kanske funnits hopp. En lite uppsexad variant som Sookie Stackhouse-böckerna, eller en trånande som Twilight. Men zombier… Jag avskyr zombier. Jag har fortfarande inte återhämtat mig från zombie-filmen min äldste son tvingade mig att se för flera månader sen. Det är dåligt på så många plan att jag inte ens orkar tänka på det. Inget gott kan komma ur en zombiehistoria. Och Jane Austen!! The one and only, drottningen av finstämd ironi tillsammans med det plumpaste av det plumpa. Det är så att man kan gråta åt det.
(Jag klara inte ens av att tagga detta inlägg med z-ordet, fingrarna vill inte lyda.)
——————————————-
Läs även andra bloggares åsikter om ,

Read Full Post »