Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘farmor’

Jag blir både glad och fascinerad av Caroline af Ugglas bokprojekt ihop med UKON, det här är riktigt bra läsning för såna som mig. Jag gillar hennes hejdlöshet, hennes vitalitet och hennes livsbejakande sätt att nalkas rädslor, ångest och problem. Att hon lever livet på sina egna villkor, inte gömmer sig bakom andra.
Boken började som en förfrågan från förlaget, som förstått att kändisar säljer. Men af Ugglas kom först inte på vad hon skulle skriva om, och sen när hon fick idén om att banda och skriva ut en rad terapisessioner utan någon som helst censur, var det först ingen psykiatriker som ville vara med. Tills hon träffade denne UKON, som också är poet. (Vad hans motiv egentligen var/är kan man ju fundera över, men kanske var han bara nyfiken.)
I alla fall.
Boken består av dessa terapisessioner, som hjälpligt handlar om ett ämne i taget: arbete, familj, barndom, ångest, kemi, etc. I den mån af Ugglas kan hålla sig till ett ämne i taget, UKON förmår inte att hålla emot hennes flöde av tankar och ord. Inte mig emot, det här är af Ugglas bok och det är hennes ordströmmar som gör den spännande och intressant. Hon väjer inte för något. Absolut inte för att berätta om sin uppväxt och ungdomstid, när hon många gånger helt enkelt var en riktig skitunge. Och då menar jag verkligen En Riktig Skitunge. Bröt sig in och sprejmålade hos grannarna när hon var åtta år, såna saker. Att hennes föräldrar stått ut är ett under. När hennes pappa försökte hämta henne påtänd nånstans för att ta henne hem, hoppade hon ur bilen och skrev ”våldtäkt! våldtäkt!” när han följde efter.

Av sin farmor (en formidabel kvinna) lärde sig Caroline att restaurera kristallkronor, av sin mormor (som enligt släktlegenden sjöng lika bra som Birgit Nilsson men slutade för den manodepressive konstnärsmakens skull) lärde hon sig att inte ge avkall på sitt eget. Jag tycker kanske allra mest om de partier av boken som handlar om hennes släkthistoria, det biografiska, och om arbetet.
Periodvis i sitt liv har inte Caroline af Ugglas kunnat gå ut utan att maken Heinz varit med. Det kan man så klart se som en svaghet, ja, snarast ett handikapp. Och jag tänker på det där tv-inslaget jag såg, där hela familjen sover i samma säng. Jag skulle aldrig klara av så extremt nära fysiska relationer själv, men jag kan inte förfasa mig över det heller. Det finns något härligt kroppsligt bejakande över det också. Att leva så på tvärs mot hela klara sig själv-tanken.

Read Full Post »

inkraktarnaJust när jag tror att jag har koll på Daphnes böcker (ung driftig kvinna i trångmål, fruktansvärda brott som mord och incest kan begås men kärleken väntar runt hörnet, 1800- eller tidig 1900-talsmiljö) så förvånar hon. Inkräktarna utspelar sig på 1970-talet, i ett England som sumpat Europeiska gemenskapen och istället plötsligt befinner sig i undantagstillstånd och påtvingad union med Förenta staterna. Hupp!
Den unga kvinnan heter här Emma och bor i ett spretigt hushåll med sex adopterade pojkar mellan tre och nitton år i Cornwall. Centralgestalten är hennes farmor, Mad kallad.

Mad sänkte kikaren och sträckte sig efter apelsinjuicen. Emma undrade varför hennes farmor inte bröt ut i vrede och otålighet, vilket hade varit naturligt efter morgonens förvånande händelser, utan i stället såg tankfull, till och med bister ut. Den rena profilen som i hennes ungdom, ja genom hela hennes teaterbana hade prytt vykort över hela världen föreföll plötsligt örnlik och sträng. Det kortklippta, vita håret som lockade sig i nacken gav henne utseende, inte av en berömd skönhet och skådespelerska som, när hon om fjorton dagar firade sin åttioårsdag med en intagande bugning skulle fingra på blombuketter och hyllningar från Interflora, utan av en åldrad krigare, kanske en romersk legionär, som efter lång sysslolöshet och år av fred lyfter huvudet och vädrar strid.

Och sen blir det åka av. Mad har ingen som helst lust att låta sig hunsas av några amerikanska soldater.
Nu kanske det låter på mig som att det är en burlesk historia, men jag tror att det här är samhällskritik på du Maurierskt vis. I original heter boken Rule Britannia, och ni kanske minns raden i refrängen: ”aldrig kan en britt bli slav”.
———————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

Intressant att läsa J M G Leclézios Nobelföreläsning, framför allt hur han tackar sin mormor och en annan muntlig berättare, Elvira. Även Selma Lagerlöf tackar ju mycket sin farmor för alla berättelser. Det vore oerhört intressant att jämföra mormödrars och farmödrars roll som historieberättare för våra Nobelpristagare. Jag är övertygad om att det finns fler. Och det muntliga berättandet över huvud taget.
Läs också Doris Lessings Nobelföreläsning från förra året, den är suverän. Om att inte få Nobelpriset.

————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »