Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘psyk-ädel’

1280px-BeckombergaÅh, Jackie, Jackie! Lilla flicka, som åker ut till Beckomberga var och varannan dag för att hälsa på sin pappa Jim. En trettonåring i rävboa och hatt, utan vänner. Jackies mamma Lone är ofta bortrest, långt bort och länge, på reportageresor. Jackie har bara Beckomberga. Hon blir vän med Sabina, matematikern, som skickar henne som kurir kors och tvärs över stan. Och sen blir hon kär i mördaren Paul, som strypt sin fru…
Nej, det är för hemskt. Utsattheten!!
Rasande bra är det också, Sara Stridsberg har ett så vackert lyriskt språk, detaljrikt. Och Nanny Nilsson* läser väldigt bra, chosefritt, i den radioföljetong jag nyss lyssnat på. Trösten är partierna när Jackie är vuxen, har fått sonen Marion och slutat vara ledsen.

1280px-Umedalens_sjukhus_(M36)De sista åren som jag bodde i Umeå bodde vi på Umedalen, ett bostadsområde som byggdes ut i rasande fart på 1990-talet och framåt. Området var döpt efter det gamla mentalsjukhuset Umedalen, som är en exakt kopia av Beckomberga, i vacker rosaröd färg. Arkitekten Carl Westman var nationalromantiker. En kompis som jobbat på båda ställena berättade att hon genast hittade överallt när hon kom till det andra (minns ej ordningen).  När jag var barn på 1970-talet och bodde i en annan ände av stan, brukade vi fråga den som var extra korkad: ”Är’u från Umedalen eller?” Ännu längre tillbaka i tiden var det ett familjenöje att åka ut dit på söndagarna och ”titta på dårarna”. Detta är hemskt, men det allra värsta är sveket mot alla psykiskt sjuka som slängdes ut under psykiatrireformen i mitten av 1990-talet. Psyk-Ädel. Det påstods vara för patienternas eget bästa, de skulle bo i egna boenden och blablabla. I verkligheten fick många panik och dog snart. Eller sov i kulverterna under sjukhuset. Fortfarande när vi bodde där så var det markant fler vilsna sjuka människor som vandrade planlöst runt husen. Jag minns särskilt en ganska ung kvinna i röda sockar. Inga skor. Aldrig några skor.
Och en äldre kvinna på gården som rökte. Det var en heltidssysselsättning: Att röka. Hon tände ciggen på fimpen den ena efter den andra dagen lång, där hon satt vid köksbordet och tittade ut. Timme efter timme, dag efter dag. Ingenting annat.

En biperson i Beckomberga–Ode till min familj är Olof. Han ska ut nu till eget boende och frågar läkaren: Hur länge har jag varit här?
— 63 år, blir svaret.

*Ps: Jag heter också Nanny, efter farmor.

 

 

Read Full Post »