Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Maja Lundgren’

Maja Lundgren är en egensinnig spränglärd språkekvilibrist som inte liknar någon annan författare. Att läsa Mäktig tussilago är som att åka berg-och dalbana genom en annan människas psyke, samtidigt som man åker nattbussen från Harry Potter genom den svenska samtiden. Och egentligen så är det bara prat prat prat alltihop.

Oscar sitter på psyket och pratar med sin psykiater. Han fick ett sammanbrott på en fest, efter att hustrun Katarina tagit barnen och stuckit. Hon var less på att han var så idealistisk jämt, och framför allt var hon less på att Oscar envisas med att ha sin farfars dödsmask hängandes på väggen. Till festen kommer Oscars gamla och nya kompisar; och samtalet böljar från gammal punk och klasshat till kvinnor som vägrar skaka hand till pianospel till mordet på utrikesminister Anna Lindh och kepsar. Och vackra glas. Och.., ja ungefär allt och vadsomhelst. Mängder av referenser till allt möjligt som Lundgren kan och vet, varav jag kanske begriper en tredjedel. Men det gör inget, det är bara att låta sig svepas med i Oscars försök att inte minnas vad som hände, och psykiaterns försöka att tvinga honom att göra just det.
Lägg till detta en syster i bokbranschen, knepiga familjerelationer, en indian till granne, förlamade Rosmarie som Oscar är personlig assistent åt och Rosemary Kennedy som han är fixerad vid, en gaelisk häxa och lite annat smått & gott, alltihop på dryga 150 sidor, så förstår man att det inte är tråkigt. Tvärtom är Mäktig tussilago snabbläst i sin blandning av prosa och vers, som tydligen heter men-ippeisk satir och är en antik genre. (Lär jag mig här.)

… och sen tänkte jag skriva nåt om att många retar sig på ML och/eller denna bok, och mina frågor och teorier om varför och bla bla psykisk hälsa och ohälsa, men sen tänkte jag NEJ FÖR FAN låt verket stå för sig själv nu. Så det får det göra. Jag gillar Mäktig tussilago och kommer förmodligen att läsa om den.
———————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »


Jag har börjat lite smått i tre av dem.

Daphne du Maurier — darling Daphne — hittade jag på Myrorna för 15 kronor. Det är dagen före januarilönen, så bilden ska illustrera mina prioriteringar den dagen.

Lönedagen. Det här är ständiga favoriten Mo Hayder, och så mer nyliga favoriten Ann Cleeves. Jag läste och läste på baksidan men det måste helt enkelt vara så att det här är en helt annan serie än den från Shetlandsöarna.
Och med allt detta fina på nattduksbordet, som förresten är en byrå, så börjar jag naturligtvis på en fjärde bok.
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

savianoTänk er en tillvaro där man måste planera allting tre dagar i förväg, så att livvakterna är beredda. Tänk er att man ständigt måste flytta mellan olika lägenheter, som man aldrig hinner göra till sina. Att ingen vill ha dig till granne. Att hela tiden få subtila eller brutala dödshot. Att mötas av förakt och vrede från dem du egentligen bryr dig om och skriver för, alltså ”den vanliga människan”. ”Den vanliga människan” som trots Europas högsta mordfrekvens, barn som får cancer på grund av att miljöfarligt avfall grävs ner i deras närhet, ungdomar som inte kan utbilda sig om inte Camorran säger ”ja”, beskyddarpengar och äckliga sopberg, ja, trots allt detta så tycker många ”vanliga människor” att det inte är Camorran som är problemet utan det är Saviano som är en jobbig jävel som skrivit om det. ”Kastat gyttja i eget bo”, som uttrycket heter på italienska. Skämt ut trakten och landet inför alla.
Så tänk er att sitta i en lägenhet dag ut och dag in, och sen -tada! – åka iväg till kalla länder och prata om din bok och mötas av hundratals okända människor som tycker att du är modig och stark och vill krama ihjäl dig. En sån tillvaro, med de tvära kasten, har Roberto Saviano.
Han var blek och svartklädd på Kulturhuset. Såg sliten ut, men har kvar sin humor. Han skämtade mitt i eländet, vilket stora delar av publiken begrep redan på italienska, medan jag var tvungen att vänta på översättningen. (Bra och snabb översättning.)
Det var alltså mycket bra och jag är glad att jag fick vara med.
En sak jag tycker är konstig var att Maja Lundgren var där, men i publiken. Varför var hon inte i panelen? Hon har levt i Neapel, i Camorrakvarteren, skrivit om det, och vem – förutom Saviano – kan veta mer om tillvaron där? Beror det på att hon är persona non grata efter Aftonbladetfejden? Det var märkligt och synd, tycker jag. (Jag försökte hitta en väldigt intressant recension av Myggor och tigrar, som tar upp det så många andra förteg, nämligen våldtäkten. Jag tror att den stod i Hallandsposten eller nåt liknande, och det var en manlig recensent, men google vill inte hjälpa mig så om nån annan vet blir jag tacksam.)
DN intervjuar Saviano, här.

———–
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »