Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Christina Lilliestierna’


Först sänt i Minuter till helg, i 24Corren, i april 2015.

Read Full Post »

När vinden vänder är den bok jag tycker sämst om av de tre jag nu har läst av Christina Lilliestierna. Det är tre noveller, tre kvinnoliv, som satts ihop innanför samma pärmar, men som inte har med varandra att göra. Enligt baksidestexten skulle Jenny, Katinka och Ruth ”kunna vara vilken som helst av oss”, men det tycker jag inte.

Den första jag som läsare möter är Jenny. Hon tillhör en människotyp som jag har extremt svårt för: hycklaren. Hela hennes liv är en lång räcka svek och själviska handlingar, som när hon själv utför dem är rätta och rimliga men när hon blir utsatt för dem så blir hon galet förfördelad och gnällig.

Så är det Katinka, och där är det hennes mor som för ordet. En destruktiv mor-dotter-relation med fläckvis sämja. Catarina vill måla, hindras av sin mor, kallar sig som vuxen Katinka och flyttar till Spanien och super ihjäl sig. Den novellen är bra i spelet mellan att älska och hata, klandra och försöka hjälpa, skuld och trötthet. Hur mamman växlar i sina känslor inför Katinkas missbruk, försöker ta hand om hennes son/sitt barnbarn, ömsom är medberoende och ömsom bara vill slippa att se misären.

I den sista tycker jag mest om miljöerna. Ruth växer upp i Alger, men tvingas flytta när fransmännen lämnar. Det blir Paris med hela stora judiska familjen och där hinner hon vara med om maj 68 och stå och ropa: All makt till poesin! Hon påstår sig vara poet men skriver aldrig en rad. Hon bor i Elfenbenskusten hos en ung man som samlar på afrikanska masker, röker hasch och längtar hem. När hon far hem visar det sig att alla syskon blivit vuxna medan Ruth fortfarande är det bortskämda barnet. Jag har rätt svårt för Ruth också, det där att glida omkring utan att ta ansvar för sig själv eller någon annan, men hon är i alla fall inte elak.

Alla novellerna slutar med ond bråd död: mord, död av alkoholism, självmord. I den första blir jag rätt chockad, i de två senare känns det logiskt. Jag borde kunna fundera ut något klokt att säga om detta, om missriktad skaparkraft och destruktivt våld, men det vill sig inte riktigt så det blir inget med det.
—————————
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

emiliaÄven denna bok tycker jag mycket om. Emilia är en överspänd överklassflicka i Göteborg, med sin älskade pappa ute på haven och sin inte lika älskade mamma som en sträng och hård förmyndare. Emilia känner ofta att hon inte passar in någonstans, vantrivs i skolan och hemma, men blommar upp hos både sin mormor och sin farmor. Som systern Anna sedan kritiserar henne för är Emilia dum nog att berätta hur underbart det är hos de andra familjerna, vilket gör modern väldigt arg och fördömande. En jungfru som bjuder med sig Emilia hem får sparken efteråt för att Emilia haft för roligt. ”Pigfasoner” fnyser modern som drillar sina äldsta barn hårt, men som låter tredje, yngsta systern gå i vanlig skola med vanliga barn. Då är den nya tiden på väg att bryta igenom.
Det här är en av få böcker jag läst där demokratiseringsprocessen ses från andra hållet, inte som frisk och naturlig och positiv, utan som omstörtande och skrämmande. Dessutom är jag ovan vid Göteborgsmiljöerna, men det är bara roligt.
Jämfört med biografin får Emilias dragning till katolicismen större plats här, och porträttet av kyrkoherden som kommer på kant med sin (tyske) biskop i andra världskrigets inledning är intressant skildrat. Även beskrivningen av systern Annas psykiska sammanbrott är mycket stark.

”Det hörs underliga ljud från Annas säng, precis som om hon slogs med någon. Jag tänder min lampa. Annas sängkläder ligger huller om buller. Själv ligger hon i en underlig ställning med kroppen spänd som om hon gjorde gymnastik. Hennes ansikte ser hemskt ut, ögonen stirrar och munnen är öppen., läpparna är uppdragna över tänderna som om hon morrade.
— Jag … är… en … björn, stöter Anna fram med en röst som inte alls är hennes vanliga.
nej, det är inget skoj. Hon sträcker plötsligt ut armarna och slår med dem, hårt och häftigt, den ena handen slår i väggen med en smäll. Hon sliter sönder nattskjortan över bröstet och hela tiden kommer det ett slags morrande ur hennes hals. kanske hon verkligen håller på att bli en hund eller en björn. Jag vet inte vad jag skall göra, jag försöker hålla fast hennes armar så att hon inte skall slå sig. Jag undviker att se på hennes ansikte. Anna är mycket starkare än jag, det är tungt att hålla fast henne, nu är hennes kropp som en sprättbåge, jag sitter nästan på henne för att hålla kvar henne i sängen, jag snyftar högt och försöker tala till henne: Anna, Anna, vakna, det är inget farligt, Anna, det finns inga björnar…”

Read Full Post »

levavidarelillieEn dag drabbas Sara av förlamning. Hennes ben lyder henne inte längre, och hennes vänstra hand krampar ihop. Hon blir sängliggande, orörlig. Först i huset hon delar med sin make Frederik, hushållerskan Leonina, och två stora hundar. Sedan på ett sjukhus i Paris.
Hon får mycket gott om tid att tänka och minnas. Minnena sköljer över henne, detaljrika, ofta återkommande. Det är människor och händelser, ibland sådana jag delvis känner igen från Chris Forsnes biografi över Christina Lillestierna, ibland helt nya.

Karaktären Frederik är ny, en man som lever ett underligt vagabonderande liv utan arbete men som väldigt trevligt sällskap, och som råkar vara på plats just när telegrammet om saras mormors död kommer och därför följer med till huset i Spanien. Där blir Sara och Frederik kvar, de gifter sig och lever rätt lyckliga.

Hade jag inte haft all förkunskap om Lilliestierna hade jag kanske undrat över hennes tidigare kringflackande liv, reflektionerna över tortyr och diktaturer mitt i den lantliga idyllen, alla spretiga erfarenheter. Nu vet jag vem hon var, krigskorrespondent ur en adlig Göteborgsfamilj, och allting är förståeligt på ett helt annat sätt än det annars hade varit. Bitar ur en helhet. Delar av ett liv.
Fast Sara är förstås en fiktiv person, och det finns ett annat ”jag”, en kvinna (?) som kommer på besök och iakttar då och då.
Boken är utgiven 1980.
———————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

lilliestiernaC
Tre stycken. De stod framme dessutom, vilket jag inte trodde var möjligt så jag gick direkt till bibliotekarien och datorn. Men nu är de hos mig och nån av dem får följa med till Luleå i helgen.

Read Full Post »

lilliestierna
Den här mycket personliga biografin om journalisten och författaren Christina Lilliestierna blev en väldigt fin överraskning. Göteborg, Paris, Algeriet, Kongo, Galicien. Sårig mor-dotter-relation, ofta dåliga val av män, systraskap och djup saknad av barnen.
Har skrivit en lång recension som ska in i tidningen först innan jag publicerar här. Men jag rekommenderar!
————————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »