Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for augusti, 2009

oliverweek7Mitt hjärta blöder för lille Oliver. Elva år och totalt utlämnad till bråkande föräldrar, elaka skolkamrater och sina egna tankar och känslor. När klassen läser Lord of the Flies börjar alla skratta och kallar honom för Piggy.
Jag vill bara krama honom.
Vi försöker se de sista avsnitten av In treatment långsamt nu, för att dra ut på det. Så bra, så otroligt bra. Andra säsongen är ännu bättre än första.

————————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Annonser

Read Full Post »

tema-ursprungVeckans tematrio är extremt svår. Jag tänker och går runt och plockar i hyllorna och försöker minnas sånt jag läst, men tvingas inse att det är väldigt mycket vanligare att läsa om ursprungsbefolkningar än av dem. Något som Corliss upptäckte för länge sen. Jag har använt finfine Sherman Alexie i tematrior förut, så han får inte vara med idag.
Louise Erdrich är medlem av anishinaabe-stammen och räknas som en av de mest betydelsefulla indianska författarna. Hon är bra, läs henne! Sådär magiskt och mystiskt, kollisionen mellan uråldriga traditioner och nutida levnadssätt, envisa och svaga människor.
Lappskatteland av Annica Wennström handlar om en ung kvinna som söker sitt sydsamiska ursprung. Den är inte jättebra rent litterärt, men intressant för att man får lära sig om den samiska kulturen på vägen. Och jag tror att Wennström har sameblod i sig på riktigt. Det har tyvärr inte jag. Men jag är i alla fall född i Lappland.
ThuuriJohan Turi var den förste samiske författaren. Hans första bok hette Muitalus sámiid birra. På Sápmis hemsida kan man läsa: ”Turi levde i en miljö där renskötsel var det enda tänkbara. Av olika skäl slog han sig dock ner vid Torneträsk där han ägnade sig åt jakt och fiske. Trots att han inte fått någon riktig skolutbildning och ännu mindre lärt sig skriva på samiska så ”uppfann” Turi sitt eget skriftspråk. Hans författarambitioner blev verkliga då han sammanträffade med danskan Emilie Demant Hatt. Det var hon som entusiasmerade och hjälpte honom med skrivandet. Hon översatte även boken till danska. Efter detta blev den översatt till tyska, engelska och svenska.”
Jag har inte läst Johan Turi men jag tycker att han kan få vara med här i alla fall.

Read Full Post »

AmmoniteAntropologen Marguerite Angelica Taishan, Marghe, får en framviskad varning innan hon kliver in i sektion D, sista anhalten före färden till planet Jeep. Ingen annan har återvänt. Men Marghe åker ändå, av skäl som jag inte får veta.
Kunskapssökande? Som att ta reda på vad det är för förödande virus som härjar på Jeep, ett virus som dödar alla män och runt 20 procent av kvinnorna. Och än märkligare: De överlevande kvinnorna verkar inte ha några problem med att reproducera sig. Hur gör de?
Sorg? Marghes mor har nyligen dött. Om man befinner sig på en annan planet är det lättare att låtsas att allt är som förr på hemplaneten.
Revansch/hämnd? Någonting hände på Marghes förra uppdrag. Hon blev misshandlad, utan att få någon hjälp, och sedan vägrade arbetsgivaren att ta hennes sakkunskap på allvar och körde istället över henne både på jobbet och i rätten.
Marghe är en enstöring och en komplicerad person. Rätt snart kommer hon på avvägar, lägger sig att sova vid några underliga stenar och blir tillfångatagen av en grupp urinvånare. Istället för att studera folket på avstånd och sina egna villkor tvingas hon bli en del av stammen. Samtidigt pågår ett maktspel på högre nivå på forskningsstationen.
Nicola Griffith är en fullkomligt lysande författare med både ett fantastiskt språk och en förmåga att skapa berättelser som får mig att hisna. Min stora favorit Ursula K Le Guin blurbar denna bok, som också vunnit Lambda award och (min nya favorit) James Tiptree jr Award. Jag har tidigare skrivit om Griffith här.
UPPDATERING: Här kan man höra Griffith läsa ett stycke ur boken.

UPPDATERING november 2014: Kulturdelen har också läst
————————
Läs även andra bloggares åsikter om ,

Read Full Post »

Allt medan jag botaniserar på antikvariat.net och numera också bokbörsen efter gamla älsklingar och nyupptäckta bästsäljare från 1920–1950-talen, pågår en helt annan och mer framåtblickande utveckling och debatt om läsplattor, rättigheter och twitter-romaner. Bokhora om Bokens framtid, eftersnack om bokbranschdebatten, bloggen bokens framtid, Atlasbloggen… alla är de intressanta och jag känner att jag borde försöka engagera mig i allt detta eller åtminstone ta reda på fler fakta.
Jag har också försökt intressera mig för debatten kring de där manifesten, tycker bäst om det första som vill värna Berättelsen, och tycker att Jonas Thente på DN är nåt intressant på spåret, men mitt intresse kan närmast beskrivas som förstrött.
Kanske en annan dag.
Jag vill hellre sitta här hemma — som Ferdinand — och lukta på mina böcker. Gamla böcker luktar gott.
——————
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

skarvoravettansikteJag beställde Lucy Grealys bok Skärvor av ett ansikte för att jag ville läsa om hur det är att ha ett väldigt avvikande utseende. Ett sånt utseende som det inte går att bortse ifrån, ett sånt utseende som alla, inklusive ägaren, på något vis måste förhålla sig till. Som hindrar eller begränsar sin ägare eller tvingar henne att bli på ett visst sätt för att leva upp till det.
Människor hejdade sig för att stirra på mig. En eftermiddag hann en tiggare ifatt mig och bad om pengar. Jag stannade, vände mig om och såg på honom. Han hejdade sig mitt i meningen, såg på mig och bad sedan artigt om ursäkt och gav mig en dollar innan han muttrande vände sig om. Min självkänsla nådde den absoluta botten.
Lucy Grealy fick cancer som barn. Halva käken opererades bort. Boken beskriver rakt på sak hur Lucy, nio år, får en smäll på hakan i gympan, åker till tandläkaren, och så småningom kommer in på sjukhus. Där blir hon opererad flera gånger om och får sen börja med cytostatika, som hon hatar. Hon försöker dra på sig lunginflammation för att slippa. Lucy åker in och ut inom sjukvården i flera år, tappar håret och hennes ansikte faller in. Trots detta förstår hon inte förrän flera år senare att hon hade cancer. Lucy är märkligt naiv och aningslös som barn.
Som författare skriver hon fint om sina upplevelser och sin knasiga familj. Boken är en osentimental och bra skildring av ett barns kamp mot en svår sjukdom, och senare en ung kvinnas kamp för att stå ut inte bara med andras elakheter utan också sina egna depressioner. Den är rätt rolig också mitt i allt elände. På engelska heter Grealys bok Autobiography of a face.
———————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

Efter att ha läst lite här och där tänkte jag göra slag i saken och läsa om Anne på Grönkulla. Jag har ägt böckerna (minns omslag nummer två från vänster i övre raden i DN-artikeln) men de bor inte hos mig längre. Hittar en svensk översättning i bokhandeln, men det verkar bara finnas första delen? Så om jag vill fortsätta läsa måste jag byta till engelska eller så får jag det besvärligt med att leta igenom antikvariat… Hm. Tål att tänkas på.
————————
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »


Octavia E Butler berättar att hon började skriva science fiction efter att ha sett en fruktansvärt dålig film och insett att hon kunde göra så mycket bättre. (Då var hon tolv år.) Jag tycker den här filmen är rolig också för att Butler ser ut som en riktig tant med enorm pondus, av den blyga flickan med dyslexi märks inget.
Colinresponse har skrivit en mycket bra kombination av minnesord och introduktion till hennes verk. Här ska läsas fler!
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

Older Posts »