Åh, Oliver!

Mitt hjärta blöder för lille Oliver. Elva år och totalt utlämnad till bråkande föräldrar, elaka skolkamrater och sina egna tankar och känslor. När klassen läser Lord of the Flies börjar alla skratta och kallar honom för Piggy.
Jag vill bara krama honom.
Vi försöker se de sista avsnitten av In treatment långsamt nu, för att dra ut på det. Så bra, så otroligt bra. Andra säsongen är ännu bättre än första.

————————————
Läs även andra bloggares åsikter om In treatment, tv, Oliver, Gabriel Byrne

Read Full Post »

Tematrio: Ursprungsbefolkning

Veckans tematrio är extremt svår. Jag tänker och går runt och plockar i hyllorna och försöker minnas sånt jag läst, men tvingas inse att det är väldigt mycket vanligare att läsa om ursprungsbefolkningar än av dem. Något som Corliss upptäckte för länge sen. Jag har använt finfine Sherman Alexie i tematrior förut, så han får inte vara med idag.
Louise Erdrich är medlem av anishinaabe-stammen och räknas som en av de mest betydelsefulla indianska författarna. Hon är bra, läs henne! Sådär magiskt och mystiskt, kollisionen mellan uråldriga traditioner och nutida levnadssätt, envisa och svaga människor.
Lappskatteland av Annica Wennström handlar om en ung kvinna som söker sitt sydsamiska ursprung. Den är inte jättebra rent litterärt, men intressant för att man får lära sig om den samiska kulturen på vägen. Och jag tror att Wennström har sameblod i sig på riktigt. Det har tyvärr inte jag. Men jag är i alla fall född i Lappland.
Johan Turi var den förste samiske författaren. Hans första bok hette Muitalus sámiid birra. På Sápmis hemsida kan man läsa: ”Turi levde i en miljö där renskötsel var det enda tänkbara. Av olika skäl slog han sig dock ner vid Torneträsk där han ägnade sig åt jakt och fiske. Trots att han inte fått någon riktig skolutbildning och ännu mindre lärt sig skriva på samiska så ”uppfann” Turi sitt eget skriftspråk. Hans författarambitioner blev verkliga då han sammanträffade med danskan Emilie Demant Hatt. Det var hon som entusiasmerade och hjälpte honom med skrivandet. Hon översatte även boken till danska. Efter detta blev den översatt till tyska, engelska och svenska.”
Jag har inte läst Johan Turi men jag tycker att han kan få vara med här i alla fall.

Read Full Post »

Ammonite — Nicola Griffith

Antropologen Marguerite Angelica Taishan, Marghe, får en framviskad varning innan hon kliver in i sektion D, sista anhalten före färden till planet Jeep. Ingen annan har återvänt. Men Marghe åker ändå, av skäl som jag inte får veta.
Kunskapssökande? Som att ta reda på vad det är för förödande virus som härjar på Jeep, ett virus som dödar alla män och runt 20 procent av kvinnorna. Och än märkligare: De överlevande kvinnorna verkar inte ha några problem med att reproducera sig. Hur gör de?
Sorg? Marghes mor har nyligen dött. Om man befinner sig på en annan planet är det lättare att låtsas att allt är som förr på hemplaneten.
Revansch/hämnd? Någonting hände på Marghes förra uppdrag. Hon blev misshandlad, utan att få någon hjälp, och sedan vägrade arbetsgivaren att ta hennes sakkunskap på allvar och körde istället över henne både på jobbet och i rätten.
Marghe är en enstöring och en komplicerad person. Rätt snart kommer hon på avvägar, lägger sig att sova vid några underliga stenar och blir tillfångatagen av en grupp urinvånare. Istället för att studera folket på avstånd och sina egna villkor tvingas hon bli en del av stammen. Samtidigt pågår ett maktspel på högre nivå på forskningsstationen.
Nicola Griffith är en fullkomligt lysande författare med både ett fantastiskt språk och en förmåga att skapa berättelser som får mig att hisna. Min stora favorit Ursula K Le Guin blurbar denna bok, som också vunnit Lambda award och (min nya favorit) James Tiptree jr Award. Jag har tidigare skrivit om Griffith här.
UPPDATERING: Här kan man höra Griffith läsa ett stycke ur boken.

UPPDATERING november 2014: Kulturdelen har också läst
————————
Läs även andra bloggares åsikter om Nicola Griffith, science fiction

Read Full Post »

Jag går i otakt som vanligt

Allt medan jag botaniserar på antikvariat.net och numera också bokbörsen efter gamla älsklingar och nyupptäckta bästsäljare från 1920–1950-talen, pågår en helt annan och mer framåtblickande utveckling och debatt om läsplattor, rättigheter och twitter-romaner. Bokhora om Bokens framtid, eftersnack om bokbranschdebatten, bloggen bokens framtid, Atlasbloggen… alla är de intressanta och jag känner att jag borde försöka engagera mig i allt detta eller åtminstone ta reda på fler fakta.
Jag har också försökt intressera mig för debatten kring de där manifesten, tycker bäst om det första som vill värna Berättelsen, och tycker att Jonas Thente på DN är nåt intressant på spåret, men mitt intresse kan närmast beskrivas som förstrött.
Kanske en annan dag.
Jag vill hellre sitta här hemma — som Ferdinand — och lukta på mina böcker. Gamla böcker luktar gott.
——————
Läs även andra bloggares åsikter om Bokens framtid, läsplattor, antikvariat,

Read Full Post »

Om att vara riktigt ful

Jag beställde Lucy Grealys bok Skärvor av ett ansikte för att jag ville läsa om hur det är att ha ett väldigt avvikande utseende. Ett sånt utseende som det inte går att bortse ifrån, ett sånt utseende som alla, inklusive ägaren, på något vis måste förhålla sig till. Som hindrar eller begränsar sin ägare eller tvingar henne att bli på ett visst sätt för att leva upp till det.
Människor hejdade sig för att stirra på mig. En eftermiddag hann en tiggare ifatt mig och bad om pengar. Jag stannade, vände mig om och såg på honom. Han hejdade sig mitt i meningen, såg på mig och bad sedan artigt om ursäkt och gav mig en dollar innan han muttrande vände sig om. Min självkänsla nådde den absoluta botten.
Lucy Grealy fick cancer som barn. Halva käken opererades bort. Boken beskriver rakt på sak hur Lucy, nio år, får en smäll på hakan i gympan, åker till tandläkaren, och så småningom kommer in på sjukhus. Där blir hon opererad flera gånger om och får sen börja med cytostatika, som hon hatar. Hon försöker dra på sig lunginflammation för att slippa. Lucy åker in och ut inom sjukvården i flera år, tappar håret och hennes ansikte faller in. Trots detta förstår hon inte förrän flera år senare att hon hade cancer. Lucy är märkligt naiv och aningslös som barn.
Som författare skriver hon fint om sina upplevelser och sin knasiga familj. Boken är en osentimental och bra skildring av ett barns kamp mot en svår sjukdom, och senare en ung kvinnas kamp för att stå ut inte bara med andras elakheter utan också sina egna depressioner. Den är rätt rolig också mitt i allt elände. På engelska heter Grealys bok Autobiography of a face.
———————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Lucy Grealy, Skärvor av ett ansikte, att vara ful, barncancer

Read Full Post »

Grönkulla eller Green Gables?

Efter att ha läst lite här och där tänkte jag göra slag i saken och läsa om Anne på Grönkulla. Jag har ägt böckerna (minns omslag nummer två från vänster i övre raden i DN-artikeln) men de bor inte hos mig längre. Hittar en svensk översättning i bokhandeln, men det verkar bara finnas första delen? Så om jag vill fortsätta läsa måste jag byta till engelska eller så får jag det besvärligt med att leta igenom antikvariat… Hm. Tål att tänkas på.
————————
Läs även andra bloggares åsikter om Anne på Grönkulla, L M Montgomery, böcker

Read Full Post »

Octavia E Butler pratar science fiction

Octavia E Butler berättar att hon började skriva science fiction efter att ha sett en fruktansvärt dålig film och insett att hon kunde göra så mycket bättre. (Då var hon tolv år.) Jag tycker den här filmen är rolig också för att Butler ser ut som en riktig tant med enorm pondus, av den blyga flickan med dyslexi märks inget.
Colinresponse har skrivit en mycket bra kombination av minnesord och introduktion till hennes verk. Här ska läsas fler!
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Octavia E Butler, science fiction,

Read Full Post »

Wild seed — Octavia E Butler

Ibland när man läser en ny författare så känns det som att hitta hem. Det blir obegripligt att man inte läst henne förut. Att Octavia Butlers Wild seed gavs ut 1980 och jag läser den först nu är helt enkelt inte klokt. Stort tack till Avantgardet som väckte nyfikenheten!
Wild seed börjar i Afrika i slutet av 1600-talet där slavhandeln pågår som intensivast. Doro är en sorts demon, som tar över andras kroppar och liv. Han är på ständig jakt efter genetiska egenskaper som han hoppas kunna vidareförädla, och eftersom han är över 3000 år gammal har han hunnit avla fram många barn och människosorter. För dem är han som en gud.
Doro hittar helaren Anyanwu som förvisso bara är 300 år gammal, men det är ju tillräckligt skrämmande för folk så hon håller sig för sig själv och låtsas åldras fast hon inte gör det. Anyanwus sorg är att hennes barn åldras och dör som alla andra. Anyanwu kan förvandla sin egen kropp, skärpa syn och hörsel, byta kön och även art. I en vidunderligt vacker passage förvandlar hon sig till delfin och simmar med de andra delfinerna i havet. Jag tycker också mycket om skildringen av Isaac, en genuint god man.
Kampen mellan Anyanwu (liv, kärlek) och Doro (död, slaveri) pågår i 150 år. Man kan läsa boken på flera nivåer och med olika glasögon. Konflikter kvinnligt/manligt, svart/vit, eller som en skildring av slaveri. Octavia E Butler påminner mig om både Ursula K Le Guin och Toni Morrison, och det är högt betyg.
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Octavia E Butler, Wild seed, fantasy, science fiction,

Read Full Post »

Krimalfabetet — R

Författare:Att välja författare på R är mycket lätt: Ruth Rendell står i en klass för sig. Hon är alltid bra; oavsett om hon skriver sina psykologiska thrillers under pseudonymen Barbara Vine, sina traditionella polisromaner om kommissarie Wexford, eller sina fristående kriminalromaner. Rendells Stenarna skola ropa är troligen den bästa roman om ett brott som någonsin skrivits.
Bok:Reggie Nadelsons Rött spår var den andra av henne jag läste. Jag gillade.
Bok jag blev lite besviken på: Räven av Michael Connelly som jag tyckte så här om.
Krimalfabetet hittar du hos Paperback Lover.
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om Krimalfabetet, Ruth Rendell, Reggie Nadelson, Michael Connelly, Stenarna skola ropa

Read Full Post »

Ny översättning av Modesty Blaise

Det klagas över att jag inte fortsatt min Q&A om Modesty Blaise, men det är ju för att ingen frågar något. Men själv fick jag nu veta att det är nya översättningar av de gamla äventyren som ges ut på nytt i Agent X9. Jag såg en tidning på Pressbyrån för lite sen, och var på väg att köpa den, men lät bli för att jag redan har nästan alla äventyr i de stora albumen. Det var dumt, för det hade varit kul att jämföra. Bilderna ska vara bättre också.
——————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Modesty Blaise, Agent X9

Read Full Post »

Tematrio: Yrken

Berätta om tre böcker som skildrar huvudpersonernas yrken, lyder uppmaningen från Lyran. Okidoki.

Lönnmördare.Henry Smart i Roddy Doyles En stjärna kallad Henry har en eländig uppväxt i Dublins slum. Efter det misslyckade påskupproret 1916 får han till uppgift att bygga upp IRA:s väpnade styrkor. Och ha ihjäl folk på vägen. Jag har glömt lite för mycket av den här boken, men den är bra, riktigt bra. Roddy Doyle har även skrivit böcker som blivit film, som The Snapper och The Commitments med bästsäljande soundtrack.
Vårdbiträde/fabrik/med mera.Johan Jönson skriver otroligt bra om sina år på en rad okvalificerade arbeten i sin Efter arbetsschema som är något av det starkaste jag läst på svenska. Jag har skrivit här och här och här (när Jönson nominerades till Nordiska rådets pris).
Guvernant. Den största och mest kända av guvernanterna måste väl vara Jane Eyre av Charlotte Brontë. Men lillasyster Anne Brontës roman Agnes Grey beskriver egentligen mer av själva yrket. Så här tyckte jag om den.

Den här låten känner ni igen från The Commitments:

———————-
Läs även andra bloggares åsikter om böcker, Johan Jönson, guvernant, Efter arbetsschema, lönnmördare, Roddy Doyle, Agnes Grey, Anne Brontë, En stjärna kallad Henry

Read Full Post »

En man med många talanger — Patricia Highsmith

Jag har läst om den första boken om psykopaten Tom Ripley. Den unge amerikanen Dickie Greenleaf bor i en liten italiensk by/stad, hänger med Marge som är kär i honom och målar talanglösa tavlor. Hans föräldrar vill ha hem honom, och betalar Tom Ripleys resa till Italien i förhoppningen om att Tom ska lyckas övertala Dickie att komma hem. Tom reser dit och gör sig till vän med Dickie och ovän med Marge. Det är en sorts svartsjukedrama, men Tom vill egentligen inte vara ihop med Dickie, han vill hellre leva Dickies liv. Så när Dickie ledsnar på Tom slår Tom ihjäl honom och tar hans plats. De är tillräckligt lika för att det ska fungera, förutom för de som känner Dickie väl förstås. Tom Ripley trasslar in sig i en härva av mord och våld, och måste försöka hålla undan för den italienska polisen och den äldre mr Greenleaf. Och Marge.
Den här boken är skriven på 1950-talet men känns tidlös och den håller fortfarande. Jag läser den på ett annat sätt nu än vad jag gjorde för 20 år sen, jag behöver inte heja på någon utan kan läsa den mer som en studie. Highsmiths böcker brukar få etiketten ”psykologisk thriller”, så även denna.
——————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Patricia Highsmith, Tom Ripley, psykologisk thriller, En man med många talanger, böcker

Read Full Post »

Post wedding euphoria

Favoritdottern är lyckligt bortgift och var så vacker, så vacker. Brudgummen var så fin han också. Allt var lyckat: solen sken, vigselförättaren klok och bra, ingen ring tappades bort och alla var glada. Det badades och dracks och åts (överdådig efterrättsbuffé!) och dansades och talades (äldste brodern gjorde succé) och sjöngs och pratades. Väldigt roligt att träffa människor jag inte träffat på flera år, helt nya människor, människor som man hört talas om men aldrig sett, och kära människor som jag träffar ofta men inte i lika fina kläder.
Mentalt har jag inte landat än, hjärtat och hjärnan är kvar på Brändön.

Read Full Post »

JCO om att skapa karaktärer

Dagens bloggvikarie heter Joyce Carol Oates. Hon pratar om Dödgrävarens dotter.

—————-
Läs även andra bloggares åsikter om Joyce Carol Oates

Read Full Post »

Dancing the whole way home

—————–
Läs även andra bloggares åsikter om Miss Li, musik

Read Full Post »