Johan Jönson slår hårt i magen

Efter att ha läst den här recensionen måste jag ju läsa ”Efter arbetsschema”. Och uff! Det är skit som rinner, spyor i kaskader och utvecklingsstörda som slåss. Fabrikstristess och hårt slit, och så den där besattheten av att få in pengar för att kunna försörja sig.
”Hur jag ska få in tillräckligt. Hur det jag får in ska räcka. Hur det ska fås att räcka.”
—-
”Jag föstod tidigt att jag till exempel aldrig kommer att kunna få några andra jobb än den här typen av jobb.”
—-

Insprängt mellan arbetspassen och reflektioner finns små porträtt; ”Jag minns henne/honom”. Arbetskamrater Johan Jönson haft; hon som jobbat på samma psykavdelning i 42 år, han som var så duktig, han som försökte sova i smyg. Det får mig att minnas arbetskamrater jag haft, i vita skyddskläder, i blå skyddskläder och hårskydd. Blev de kvar? Arbetslösa? Utbildade sig och gick vidare?

Det är sällan man läser om den här verkligheten och framför allt inte så här bittert och skitigt. Men det är bra. Väldigt bra. Hittills 200 sidor i ett nafs, av 800. Men det är få ord per sida, så bli inte avskräckta av det. Det är bara det att jag behöver paus från den ursinniga kraften.

Uppdatering: ser att DN kallar det för en diktsamling, e-hum?

————
Läs även andra bloggares åsikter om Johan Jönson, Efter arbetsschema