Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘indianskt’

Detta är kvinnan som hänger från fönstret på
trettonde våningen. Hennes händer har vitnat
av trycket mot hyreshusets betonglist. Hon
hänger från fönstret på trettonde våningen i östra Chicago,
med en flock fåglar kretsande över huvudet. De kunde
vara en gloria, eller en glasstorm som strax ska krossa henne.

Hon tror att hon kommer att bli fri.

Joy-HarjoDet här är inledningen på Joy Harjos kanske mest kända dikt, Kvinnan som hänger från 13:e våningen. Den ingår i samlingen She had some horses från 1983. Översättningen är gjord av Stewe Claeson, och det är bokförlaget Tranan som ger ut ett urval av Joy Harjos poetiska och prosalyriska produktion under 20 års tid. Det är en kulturgärning, tack för den!
Ändå misstänker jag att det vore ännu starkare som läsare att följa Noni Daylight i She had som horses, eller att läsa hela den självbiografiska A map to the next world. ”Min far slog oss inte för att han hatade oss. Han slog oss för att han hatade sig själv.”
Joy Harjo räknar sig till Creekindianerna och deras historiska öde — SKAMMEN — bildar fond till Harjos författarskap. I likhet med Sherman Alexie väjer inte Harjo för våldet och alkoholismen, men det är vackert också. Kartan över nästa värld skriver hon till ett av sina barnbarn. Det är inte ovanligt med dikter till familjemedlemmar, vänner och en till Charlie Parker.
I Claesons fylliga förord får jag veta att Joy Harjo även är saxofonist och estradpoet. Det märks på rytmen i dikterna, upprepningarna, den orala traditionen. Vissa rester av Navajo och Hopi-myter känner jag igen från Hillermans böcker.
Den svenska bokutgåvan är väldigt vacker, men Tranan gör ett misstag som inte har med ett foto på Joy Harjo. Det är först när jag möter hennes blick (vilken blick!) som jag inser att jag självklart måste veta mer om och läsa (mer) av henne.
———————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »

Ord och inga visor frågar efter våra favoritmiljöer i litteraturen. Här är mina.

Rom. Myllrande, skitigt, dekadent. Frossande i mat, sex och gladiatorspel. Intriger. Maktkamp. Som i Robert Graves böcker om Claudius, Yourcenars Hadrianus minnen, i snällare form hos Marianne Fredriksson. Jag gillar det hos Vibeke Olsson också, men inte på samma sätt.
Sydstaterna. Stiliga kvinnor i stora hattar, knasbollar och original. Klasskillnader. Som i Borta med vinden. Charlaine Harris vampyrböcker om tankeläsande Sookie Stackhouse. Nyupptäckte William Faulkner.
Den judiska. Företrädesvis i intellektuella miljöer i nordöstra USA. Smarta diskussioner vid middagsbordet, alla är begåvade på nåt konstnärligt eller akademiskt. Erica Jong. Michael Chabon.
Den indianska. Identitet, att inte gå under. Gamla sedvänjor i ny tappning. Lite magi. Sherman Alexie. Louise Erdrich.
Norrbotten. Gammpojkar i Hellyhansen, skotrar, bärplockning, kvinnor som röker pipa. Åsa Larsson.

Read Full Post »

tema-ursprungVeckans tematrio är extremt svår. Jag tänker och går runt och plockar i hyllorna och försöker minnas sånt jag läst, men tvingas inse att det är väldigt mycket vanligare att läsa om ursprungsbefolkningar än av dem. Något som Corliss upptäckte för länge sen. Jag har använt finfine Sherman Alexie i tematrior förut, så han får inte vara med idag.
Louise Erdrich är medlem av anishinaabe-stammen och räknas som en av de mest betydelsefulla indianska författarna. Hon är bra, läs henne! Sådär magiskt och mystiskt, kollisionen mellan uråldriga traditioner och nutida levnadssätt, envisa och svaga människor.
Lappskatteland av Annica Wennström handlar om en ung kvinna som söker sitt sydsamiska ursprung. Den är inte jättebra rent litterärt, men intressant för att man får lära sig om den samiska kulturen på vägen. Och jag tror att Wennström har sameblod i sig på riktigt. Det har tyvärr inte jag. Men jag är i alla fall född i Lappland.
ThuuriJohan Turi var den förste samiske författaren. Hans första bok hette Muitalus sámiid birra. På Sápmis hemsida kan man läsa: ”Turi levde i en miljö där renskötsel var det enda tänkbara. Av olika skäl slog han sig dock ner vid Torneträsk där han ägnade sig åt jakt och fiske. Trots att han inte fått någon riktig skolutbildning och ännu mindre lärt sig skriva på samiska så ”uppfann” Turi sitt eget skriftspråk. Hans författarambitioner blev verkliga då han sammanträffade med danskan Emilie Demant Hatt. Det var hon som entusiasmerade och hjälpte honom med skrivandet. Hon översatte även boken till danska. Efter detta blev den översatt till tyska, engelska och svenska.”
Jag har inte läst Johan Turi men jag tycker att han kan få vara med här i alla fall.

Read Full Post »

Jag ville ha mer av mor-barnbeskrivningar (efter Voors) och plockade fram ”Blåskrikans dans” av Louise Erdrich. Den handlar om ett år i författarens liv, när hon väntar barn, föder barn, och lever de första månaderna med ett mycket litet barn. Plus två något äldre barn, tre tonåringar med problem, make och en rad djur som kommer och går runt huset de bor i.
Jag tycker mycket om Louise Erdrich, inte minst när hon rör sig kring sitt indianska arv, och det kommer in en del av det här också. Jag tycker om hennes beskrivningar av tillvaron omkring sig, det lilla livet med amning och att inte få sova, maten hennes man lagar, hur hon fångar vildkatter och tämjer dem, fåglar och murmeldjur. (En otäck händelse: gruppvåldtäkt bland gräsänder. Jag tycker inte om gräsänder.)
Men det är ett stort problem, språket lyfter inte och blir så där magiskt som i annat jag läst av henne. Jag tror det beror på översättningen. Det irriterar mig. Särskrivningar dessutom, hu! Det känns som att se på en film där skådespelarna är bra men talet i osynk. Så nu vet jag inte om jag ska leta efter samma bok i original, för det känns verkligen som att det här är en liten pärla som jag inte riktigt fått läsa. Om till och med jag som brukar hoppa över miljöbeskrivningar för att jag tycker de är så tråkiga blir intresserad av växt- och djurlivet i New Hampshire så betyder det något.
————————–

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »