Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 25 augusti, 2009

temayrkeBerätta om tre böcker som skildrar huvudpersonernas yrken, lyder uppmaningen från Lyran. Okidoki.

Lönnmördare.Henry Smart i Roddy Doyles En stjärna kallad Henry har en eländig uppväxt i Dublins slum. Efter det misslyckade påskupproret 1916 får han till uppgift att bygga upp IRA:s väpnade styrkor. Och ha ihjäl folk på vägen. Jag har glömt lite för mycket av den här boken, men den är bra, riktigt bra. Roddy Doyle har även skrivit böcker som blivit film, som The Snapper och The Commitments med bästsäljande soundtrack.
Vårdbiträde/fabrik/med mera.Johan Jönson skriver otroligt bra om sina år på en rad okvalificerade arbeten i sin Efter arbetsschema som är något av det starkaste jag läst på svenska. Jag har skrivit här och här och här (när Jönson nominerades till Nordiska rådets pris).
Guvernant. Den största och mest kända av guvernanterna måste väl vara Jane Eyre av Charlotte Brontë. Men lillasyster Anne Brontës roman Agnes Grey beskriver egentligen mer av själva yrket. Så här tyckte jag om den.

Den här låten känner ni igen från The Commitments:

———————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Read Full Post »

Jag har läst om den första boken om psykopaten Tom Ripley. Den unge amerikanen Dickie Greenleaf bor i en liten italiensk by/stad, hänger med Marge som är kär i honom och målar talanglösa tavlor. Hans föräldrar vill ha hem honom, och betalar Tom Ripleys resa till Italien i förhoppningen om att Tom ska lyckas övertala Dickie att komma hem. Tom reser dit och gör sig till vän med Dickie och ovän med Marge. Det är en sorts svartsjukedrama, men Tom vill egentligen inte vara ihop med Dickie, han vill hellre leva Dickies liv. Så när Dickie ledsnar på Tom slår Tom ihjäl honom och tar hans plats. De är tillräckligt lika för att det ska fungera, förutom för de som känner Dickie väl förstås. Tom Ripley trasslar in sig i en härva av mord och våld, och måste försöka hålla undan för den italienska polisen och den äldre mr Greenleaf. Och Marge.
Den här boken är skriven på 1950-talet men känns tidlös och den håller fortfarande. Jag läser den på ett annat sätt nu än vad jag gjorde för 20 år sen, jag behöver inte heja på någon utan kan läsa den mer som en studie. Highsmiths böcker brukar få etiketten ”psykologisk thriller”, så även denna.
——————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »