Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘släktkrönika’

bellefleurFörsta semesterdagen och äntligen hinner jag läsa ut Bellefleur! En underbar bok och en stor läsupplevelse. Om man gillar ett myller av människor, mystiska händelser, ödesmättad passion och grannfejder och gåtor som kanske eller kanske inte får sin lösning. Och det gör ju jag.
En av mina favoriter är Jedediah (1782–1882) som blir kär i sin brors unga fru och flyttar ut i skogen. ”Ett år” blir 20. En som jag hade velat veta mer om är Matilde, som också lämnar Bellefleur Mansion och bor i en egen liten stuga och väver och quiltar konstiga filtar.
——————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Annonser

Read Full Post »

bellefleurJoyce Carol Oates pratade en hel del om sin stora gotiska roman Bellefleur när hon var här. Pratade på ett sätt som gjorde att jag förstod att jag skulle gilla den, och oj vad jag gillar den! Den börjar på klassiskt vis med en stormig regnig natt, när Leah vaknar i Bellefleur Castle av att någon vill in. På sin väg till ytterdörren hinner Leah väcka nästan alla i de fyra, fem generationer Bellefleurs som är utspridda i de 68 rummen (kanske till och med Samuel Bellefleur som försvann för länge sen i det numera förseglade Room of Contamination?), men vem eller vad är det hon till sist släpper in?

Historien är en släktkrönika, berättad ur minst 20 olika människors perspektiv. Den hoppar i tid, den hoppar i rum. Den är magisk. Den är hemlighetsfull. Den slingrar sig och ger sig iväg på stickspår men det är ändå inte svårt att hänga med, jag sugs in i berättelserna och skaffar mig favoriter. Det finns ett släktträd i början av boken som jag flitigt konsulterar. Det är hela släkten Bellefleur som är huvudperson, på det där grandiosa, självförhärligande, mytomspunna sättet där inga andra människor egentligen spelar nån roll. Och slottet. Och naturen: the Mink Pond, skogen, alla gömslen. Alla Bellefleurbarn har sina egna hemliga ställen.

Read Full Post »

hedningarnasHedningarnas förgård börjar med en förlossning. Det är den sjuttonåriga slavinnan Callistrate som har det svårt, och den lilla som föds visar sig dessutom sakna en halv arm. ”Knäck nacken på henne”, säger en av de finare slavinnorna till Sabina som fungerat som barnmorska. Men det gör inte Sabina. Istället blir trycket stort på Callistrate att själv döda sitt barn, eller släppa det i kloaken, eller lägga det på gödselhögen. En slavunge med bara en fungerande arm kommer ju aldrig att kunna arbeta, göra sig nyttig, överleva.
Callistrate och hennes lilla flicka, som hon kallar Sabina efter barnmorskan, säljs på slavmarknaden. Köparen visar sig vara en kristen man, Isak. Det är väldigt svårt att vara kristen i 200-talets Rom, med hungersnöd som de kristna får skulden för. (De vägrar ju att offra till gudarna.) De kristna utsätts för repressalier, upplopp, tortyr. Callistrate slits mellan sin dragning till Kristus, den ende som tycker att lilla Sabinas liv har ett värde, och sin uppfostran där hon lärt sig vad som är rätt och riktigt. Slavar för sig, fria för sig. Och så börjar hon älska Eunicius, vattenbäraren, som inte är mottaglig för frälsningsförsök.
Det är lite väl mycket religiösa grubblerier i denna bok, jag hoppas det lugnar sig i delarna framöver. Men Vibeke Olsson är en underbar berättare, och jag älskar allt romerskt, så jag tycker om den. Tack Lyran för tipset.
—————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

omojligEn karta över omöjlig längtan är en släktkrönika. I första delen är det Kananbala, som längtar efter umgänge och släktingar men som blir tokig av sin isolering i småstaden Songarh och till slut inte ens får lämna huset. Senare handlar det om de yngre generationerna, änklingen Nirmal, änkan Meera, arkeologiska utgrävningar, att inte förmå att ta hand om sitt barn. Kärlekshistorier med förhinder. Sondottern i huset – Bakul – och den kastlösa barnhemspojken familjen tagit hand om; Mukunda.
Det är fint skrivet, men karaktärerna går inte in i hjärtat på mig förrän i den tredje delen, som är Mukundas berättelse. Den är skriven i jag-form och äntligen träder en specifik människa fram i förgrunden och jag börjar bry mig om hur det går för honom. Pojken/mannen med en handflata som spåmannen kallar en karta av omöjlig längtan.
(Det här är inte samma Roy som skrev De små tingens gud, även om deras förnamn också är väldigt lika.)
—————————————
Läs även andra bloggares åsikter om ,

Read Full Post »

livslinjer(Den blev väldigt mycket bättre när den bytte berättarperspektiv och man slapp Sol.)
Livslinjer är historien om en familj: den berömda sångerskan Erra, hennes dotter Sadie, Sadies son Randall och Randalls son Sol. De har ordet i tur och ordning, men baklänges så att historien växer bakåt, om ni förstår hur jag menar. Alla är sex år gamla när de berättar sin del av historien, och även om de är lite väl lillgamla här och där – jag tycker att man ska renodla och förenkla språket mycket mer när man lägger orden i en sexårings mun – så tycker jag ändå att det fungerar rätt okej. Perspektiven förskjuts, eftersom man först lär känna en person som vuxen med den auktoriteten och maktställningen, och sen får barnets (utlämnade) perspektiv.
Det är dramatiska händelser som sker och påverkar familjens liv. Utan att avslöja för mycket kan jag säga att när Randall är liten tillbringar familjen en tid i Israel 1982 då massakrerna mot flyktinglägren i Libanon äger rum, och när Erra är liten bor hon i Tyskland och berättar om händelser 1944-45. Det är Erras barndom och levnadsöde som påverkar familjen så att exempelvis Sadie blir helt besatt av att lära sig allt om det nazistiska Lebensborn-programmet. (Barn som inte var tyska – eller bara halvtyska – men såg tillräckligt ariska ut togs från sina föräldrar och sattes i tyska familjer.)
Boken var bra, och det var också intressant med det omvända tidsperspektivet. Men lite lurigt, för man är ju van att få viktiga detaljer planterade på ett annat sätt. Till exempel varför två gamla damer grälar så de nästan börjar slåss om en gammal docka.
————————
Läs även andra bloggares åsikter om ,

Read Full Post »

midnattsbarnen… och jag börjar bli rädd för att jag ska hinna glömma bort början innan jag läser slutet. Det vore synd.
Salman Rushdie bjuder på en myllrande böljande läsfest kretsande kring Saleem Sinai, pojken som föds i samma stund som Indien blir självständigt i augusti 1947. Han har en enorm näsa som är både en förbannelse och en stor gåva. Näsan är nog det viktigaste med Saleem, den som definierar hans liv.

Men historien börjar med hans morfar (också med en näsa) och den som ska bli hans mormor och deras barn. (Vem ska bli Saleems mamma? Det dröjer innan vi får veta det.) Rushdie berättar med ett oerhört driv, och med små blinkningar till läsaren längs vägen. Eller ska jag säga att det är Saleem som berättar historien för sin Padma, som gråter, frågar och kritiserar under tiden. I varje fall handlar det om syster Mässingsapan med alla sina påhitt och den onde Shiva och skådespelerskan Pia och engelsmannen Methwold som försöker bevara brittiska cocktailtimmen och unga pojkar som krigar och sådär tvåhundra andra människor. Minst.
Saleems öde är nämligen sammanvävt med Indiens, det kan rent av vara han som är Indiens öde. Plus ibland Pakistans.
——————-
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »