Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘memoarer’

lessingbio
På annat ställe frågar en väninna efter memoarer skrivna av kvinnor. Hon har ingen lust att läsa Strindberg, Norén eller Knausgård.
Så jag går omkring här hemma och funderar. Mitt första val syns här ovan: Doris Lessings fantastiska självbiografier som jag läst två gånger om. Den tredje delen är i romanform*, den kan jag ha läst tre gånger. De första är både spännande och modiga, och för den som läst Martha Quest-serien Våldets barn ger de flera extra dimensioner. Doris Lessing har en förmåga att se sig själv både inifrån och utifrån, en kompromisslöshet, skoningslöshet, som gör att jag förstår så mycket mer av vad det innebär att vara människa. Det är stor litteratur.

Men jag vill gärna ha fler tips!
Just i detta nu kommer jag att tänka på Joyce Carol Oates dagböcker, Sylvia Plaths dito, men det är ju inte samma perspektiv som i en memoar. Unni Drougges Jag jag jag! är en annan kandidat, men är osäker hur mycket roman den är? Gunilla Palmstierna Weiss står i bokhyllan men jag har inte hunnit läsa den. Laura Bush memoarer var en höjdare för mig, tillrättalagda förstås men ändå finfina som komplement till Sittenfelds American Wife.
Detta inlägg kommer att uppdateras allt eftersom jag eller ni kommer på fler att tipsa om.

Anaïs Nins dagböcker.
Marjane Satrapis seriememoar Persepolis.

Linda Gray Sexton: Searching for Mercy Street (bloggat HÄR)

Joy Harjo: Crazy Brave (bloggat HÄR)

Alison Bechdel förstås! (HÄR)

Camilla Henemark Adjö det ljuva livet (ingen författare men för nutidshistorien)

Azar Nafisi.

Patti Smith: Just kids

lessingbaksida

Read Full Post »

Jag har levt med den här boken en vecka nu, och jag tror aldrig jag läst en så gripande memoar någonsin. Gråt, skratt, förtvivlan. Vrede, äckel, men också kärlek. Litteratur av allra högsta klass.
Jag vet inte hur jag ska kunna skriva om den.

Om jag skriver om hur Linda, tre år, får skulden för sin mors sinnesjukdom eftersom lilla Linda är så krävande och kärlekstörstande, hur hon skickas bort till sin moster där morbrodern regelbundet klår upp henne för att hon suger på tummen, hur hon får stryk hemma av sin egen mamma, hur hon växer upp i ständig rädsla för att modern, den så småningom berömda poeten Anne Sexton, ska lyckas med något av sina otaliga självmordsförsök, hur hon bevittnar våld och ständiga gräl och hur Anne Sexton öppet onanerar framför Linda, ja, gör värre saker ändå, då gör jag den här boken till en skräckskildring i genren Misärfamiljer.

Om jag å andra sidan skriver om hur Anne ger sin dotter Språket, lär henne att se detaljerna, uppmuntrar hennes diktskrivande från elva års ålder och framåt … vilken bild får man då?

Jag tror att Linda Gray Sexton är den enda människa som skulle ha mäktat skriva en sådan här bok, en så utlämnande men samtidigt kärleksfull självbiografi. Undertiteln lyder: My journey back to my mother, Anne Sexton, och den säger egentligen allt.
Det är imponerande hur Linda kan betrakta sin mors framgångar och vara genuint glad över dem, hur hon förmår se sin mors goda sidor mitt i all ångest och rädsla och sorg. Hon tvingar mig att också se dem, när jag egentligen bara vill tycka att Anne Sexton är en fullkomligt vidrig människa, självisk och destruktiv och äcklig. Linda skonar inte sig själv heller; när hon så småningom får barn så är det just när den äldste är tre år som hon börjar slå honom. ”Bara med handen, jag vet hur hårt jag slår, jag är ändå inte som mamma”, intalar hon sig. Hon lyckas sluta med detta sen, hon lyckas bryta flera mönster och framför allt är hon ju inte sjuk på samma sätt, men arvet, minnen och saknaden efter sin mor får hon leva med hela sitt liv.

Jag har tidigare skrivit om Linda Gray Sextons roman Points of light här, och nu var det intressant att läsa om hur hon skrev den. Jag har också nämnt lite om de band som AS:s psykiatriker spelade in från deras terapisessioner, och som kom med som underlag både i denna bok och i den biografi som skrevs över Sexton.
Däremot har jag inte läst något av Anne Sexton förrän nu. Linda Gray publicerar flera dikter, och hon gör det i sammanhang och ger dem en bakgrund som gör att jag tycker att många är fantastiska. Jag fattar kultstatusen. (Liten detalj: när Sexton fick höra att Sylvia Plath tagit livet av sig blev hon arg. ”Hon stal min död!”) Själv var hon 45 när hon gasade ihjäl sig i bilen, en röd Cougar, i garaget. Denna bil körde sen Linda Gray länge omkring i, liksom att hon använde sin mors kläder, och dessutom ägnade hon många långa år till att sortera alla Annes papper och publicera hennes brev. Anne utsåg Linda till sin literary executor, och plikttrogen satt hon där på biblioteket i Boston och läste om sin mors alla otrohetsaffärer och lyssnade till terapiband där hon talade om att hon hatade Linda. Då var Linda 21 år. Den lilla frigörelse från sin mor hon hunnit med blev effektivt avbruten.
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

Det blev ett trögare, mer politiskt parti i boken när det börjar dra ihop sig till krig. Det märks att Laura Bush inte skriver lika öppet, direkt, utan väljer orden för att noga stödja sin make och argumentera för varför politiken var rätt. Hon är fullständigt lojal och beskriver inte bara sin egen vånda utan även hans. Det blir hårdare tongångar i USA över huvud taget, och det påverkar även Lauras planerade litteratursymposium. Ett, med poeter, ställdes in när dels flera inbjudna vägrade komma, dels en (icke namngiven) poet skrev och uppmanade 50 andra att skriva anti-krigsdikter. Jag kan tycka att hon var rätt naiv där. Däremot tycker jag att hon vid andra tillfällen blev fördomsfullt behandlad, som när kulturmänniskor tror att hon är obildad. Vid ett symposium om Western-författarinnor är en deltagare så förvånad över att Laura Bush kan relatera till både Laura Ingall Wilder och Willa Cather.
(Dottern Barbara blir också en bricka i det överhettade spelet: en av hennes lärare säger att hon kan få ett stort A i betyg, men bara om hon övertalar sin pappa att inte gå in i Irak.)
Men det blir krig ändåt, som vi alla vet. Laura Bush skriver om hur hon tänker på trupperna varje kväll, och faktiskt, jag tror henne. Hon gråter med anhöriga till stupade soldater, och hon namnger många, många, som hon med eller utan George W träffar. Särskilt en fastnar i mitt minne, Lori Piesterva, den första Hopi-indianen som dör i strid. Laura Bush träffade hennes familj.

Den nya presidentkampanjen som blir närmast en familjefest där döttrarna kampanjar och hela klanen Bush kommer på möten. Lauras egna mamma börjar däremot bli allt virrigare. Och kampanjen blir smutsigare, Laura gillar det inte.

2005 gör Laura Bush en efterlängtad men farlig resa till Afganistan. Hon träffar blivande lärare i burkor som sitter på golvet i lärosalen, och imponeras av deras mod. Sedan presidentfrun, som också är gynekolog, och som talar om den extrema mödradödligheten. Sedan kvinnliga amerikanska soldater. tre helt olika sorters kvinnor som befinner sig på Afganistans dammiga jord.
Det blir fler resor. Laura talar på World Economic Forum om kvinnors rättigheter och hela den saudiarabiska delegationen tågar ut i protest. Hon blir lika förtjust i det vackra Israel som Eleanor Roosevelt blev. Att hon besökte Egypten i samma veva som en sorts låtsasval hävdar hon att hon inte visste om. Det glider lite här och där, mellan när hon är politisk och när hon inte är det. Ibland vet jag inte riktigt vad jag ska tro, men oftast tror jag på det hon berättar. Inte minst för att hon verkar så allvarsam. Eftertänksam.
Hon blir väldigt tagen av sitt afrikanska besök, i främst Sydafrika och Rwanda. I Sydafrika är aids den stora dödsbringaren. Laura Bush är klarsynt: ”Ending domestic violence, rape, sexual abuse is essential.” I Rwanda är det så många döda efter 1990-talets krig, att det ofta är äldre barn som ska försöka ta hand om en familj småsyskon. Det är också ett kvinnligt samhälle: nära 50 procent av parlamentsledamöterna är kvinnor, inklusive flera ministrar.
En historia från Sydafrika: En kvinna har nyss fått diagnosen aids. Det är skamfyllt och tabu, men hon tar mod till sig och berättar för sin mor och fem syskon. Alla är chockade. Så säger en bror: ”Du är inte ensam, jag har det också.” Och ett syskon till. Och ett till. Det visar sig att alla sex syskonen har aids.

Jag har skrivit om Laura Bush memoarer här och här också.
———————————-

Read Full Post »

Senare delen av Deborah Devonshires memoar Wait for me! handlar mycket om ”the house”, alltså Chatsworth, som hennes make Andrew ärvde efter att brodern dödats. DD/Debo gör ett jättejobb: inreder, samlar konst, väljer möbler och öppnar det för besökare. Hon startar sidoprojekt som en shop med minnessaker, en annan affär med gårdsprodukter, särskilda skol- och barndagar när de små får se hur man mjölkar, allt möjligt. Allt blir inte lyckat, men mycket blir det, och drar in de så viktiga pengarna. Nu i april kan man till exempel delta i en Grisar för nybörjare-dag.
Debo har i hela sitt liv varit väldigt intresserad av djur och jakt och allt som hör till livet på landet. Enda gången (tror jag) som Debo demonstrerar är det för att behålla rävjakten. Hon har haft hästar, shetlandsponnier, får, höns…

I still have a varied flock: Welsummers and enigmatic Burford Browns for their dark brown eggs; pretty, shy, idiotic Light Sussex; even stupidier White Leghorns who dash around on long yellow legs; and neat, clever, sociable little Warrens. /…/ The pecking order rules among the flock: there is a general, some colonels, captains galore, and private soldiers who get out of the way of their superiors at feeding time. The carry-on of this all-female cast is as goog as a play and, like a play, is repeated, word for word, gesture for gesture, every day — with the odd matinee thrown in.

Samtidigt kan Debo uppskatta riktigt vackra kläder, och hon är god vän med flera exklusiva designers. Helst verkar hon vilja bjuda hem folk, men hon reser också själv när hon blir bortbjuden. Tillsammans med Rita Hayworth till exempel. Och i makens jobb blir det en rad självständighetsfester i Afrika.
DD besöker så småningom sin syster Jessica i Kalifornien, men det är alltid andra människor med (”dinner with communists”, ”another dinner with communists”) och systrarna kommer aldrig varandra nära igen. Min teori är att Decca använder sina vänner som buffert och att DD:s sorg över rymningen aldrig riktigt går över.
När modern, Muv, ligger och dör samlas Nancy, Pam, Diana och Debo hos henne de sista veckorna och kommer väldigt nära varandra. ”Alla borde få dö med fyra döttrar omkring sig.”

Som unga blir Debo och maken Andrew vänner med syskonen Kennedy, som då är i London. Bröderna Jack, Robert och framför allt systern Kick som dör i en flygolycka 1948. Systern Rosemary Kennedy är avvikande. (Det visste jag inte när jag läste Mäktig tussilago men nu förstår jag vissa saker bättre.) I varje fall leder denna vänskap till att Debo och Andrew bjuds in och närvarar när JFK svärs in till president, och sen även vid hans begravning. DD:s dagboksanteckningar från båda dessa tillfällen finns som appendix i boken.
Drottning Elizabeths kröning var familjen också med på. Sonen Stoker allra närmast, som nån sorts page med sin farmor som var hovdam. Så hon har ständigt befunnit sig mitt i tidens stora händelser, Deborah Devonshire, samtidigt som hon älskat sina djur och naturen och lantlivet. Undantaget Diana, så känns det som att jag gillar den senast lästa Mitford-systern bäst. Alltså gillar jag DD bäst just nu.
————————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

americanwifePerfekt läsning på en lång bussresa, jag glömmer helt bort allt och alla runt omkring mig. I början blir jag lite orolig att Alice Lindgren (Laura Bush) ska vara en av de där passiva tjejerna som jag blir galen på, som Hannah, men Curtis Sittenfeld övervinner mina tvivel och efter sådär 70 sidor är jag beredd att kalla American wife för ett mästerverk. Det är så bra beskrivet; Alices tankar och känslor, relationen med bästa kompisen Dena, klasskamraten Andrew och framför allt mormodern. Mormor Emilie ligger på sängen och läser och röker hela dagarna. Två gånger om året åker hon till sin älskarinna i Chicago och shoppar dyra vackra kläder. Min favoritkaraktär i boken!
American wife är en fiktiv historia baserad på Laura Bush liv. Fast Laura heter här Alice, och George W Bush heter Charlie Blackwell. Vad som är sant och vad som är påhitt kan jag inte veta. Tankar, känslor, relationer… Det viktigaste som händer i Alice/Lauras liv, det som definierar hela hennes person, är i alla fall sant. (Jag minns rubrikerna.) Men om förhistorien stämmer vet jag inte, och det spelar egentligen ingen roll, för det här är så fruktansvärt bra skrivet. (Förlåt att jag är kryptisk nu, jag vill inte förstöra för andra läsare.)
Kärlekshistorien med Charlie är också väldigt levande och trovärdig och fin, men jag höjer en liten varningsflagg för att det kan bli en aning tråkigare i mitten av dessa 637 sidor, när det blir väl mycket klanen Blackwell/Bush. De ger varandra barnsliga smeknamn, har en massa hyss och ritualer för sig, och tycker på överklassmanér att de har rätt att skapa sina egna regler. (Tänk Logan Huntzburger i Gilmore girls.) Jag tycker att Lauras/Alices liv är intressantare. Jag skulle vilja läsa Laura Bushs egna memoarer, hoppas hon skriver dem om några år.
Uppdatering: Jag har halva boken kvar, alltså från 1986 och framåt.
————————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

Apropå ett bokhore-inlägg om litteratur i litteratur, närmare bestämt hur Jenny Diski läser som en galning i ”Strangers on a train”, kommer jag ihåg hur Jenny Diski som ung bodde en tid hos Doris Lessing. Jag misstänker starkt att hon var en av de där trasiga ungdomarna som stal etc och bara flyttade in i huset, som Lessing beskriver så fint i ”The Sweetest Dream”/”Ljuvaste dröm”. ”Ljuvaste dröm” är en roman men den utspelar sig i direkt följd efter Lessings två memoarer, hon har sagt att eftersom folk hon skrev om fortfarande levde var hon tvungen att skriva i romanform för att vara sann utan att såra någon.

Och tydligen har Lessing och Diski en pakt om att aldrig skriva om varandra. (Namngivna.) Har någon nåt tips om där Diski skriver om Lessing utan att nämna namn, please tell, det skulle jag tycka vara underbart att läsa. 🙂

———————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »