Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Joy Harjo’

crazybravePassion poesi musik rytm. Öst nord väst syd. Rädslan. Kärleken. Våldet. Hatet. Glädjen. MYSTIKEN.

Joy minns sig själv som bebis, ja innan hon blev till. Hon minns musiken på sin fars bilstereo, och sången hennes mor sjöng. Det var så Joy väcktes till liv. Hon beskriver sina föräldrar som eld och vatten, de älskar varandra och sina fyra barn. Men pappan kan aldrig sluta med andra kvinnor. Det blir skilsmässa, och en rad friare intresserar sig för mamman. Hon väljer fel. En man som är snäll och glad före giftermålet, men sen kommer bältet och revolvern fram.

Magin, det andliga. Joys vägledare, hennes Vetskap, som hon inte lyssnar på när det handlar om att följa med i en bil där kompisen med pojkvän ska dricka öl och fara till en fest. Hon upptäcker alkoholens förmåga att tvinga bort verkligheten ur medvetandet, och tar sig hem med en skjuts när kompisen dumpat henne. Joy har inga pengar så hon får betala på annat sätt.

Tack och lov lyssnar hon när Vetskapen avråder från rymningsförsök till hippiekollektiven i Kalifornien. Där kunde Joys liv ha slutat i en rännsten av en överdos, men så blev det inte. Istället kommer hon in på en skola i Santa Fe, med särskild inriktning på indianungdomar. Hon uttrycker sig i ord och bilder, men musiken och sången har slagits ur henne för många år framåt.

Det här är en sån bok som jag vill ympa in i mitt blodomlopp. Kraften! Det oändligt vackra, sköra, som överlever och blomstrar och växer sig starkare och säkrare. Hur Joy finner sin röst. Det tar sin tid, hon gör om samma misstag som sin mor och lever med destruktiva män, alkoholen flödar. Barnen kommer tidigt. De måste ha mat och kläder. Efter att ha slängt ut sin man nummer två blir Joys hus en tillflyktsort för andra misshandlade kvinnor. Det sågs inte med blida ögon av rörelsen, American Indian Movement, som tyckte att det inte fanns plats för individuella problem när den stora kampen skulle föras. Joy kämpar också mot panikattacker. Det som till slut räddar hennes liv är poesin. Hennes poesi som jag skrivit om här.

Det är så bra så bra så bra så bra. Och hemskt. Och bedårande fantastiskt. Och djupt. Och andligt. På köpet lite mer historiskt också, om oljefyndigheterna i Oklahoma som hittades på indianterritorium och gjorde familjen Harjo välbeställd. Det sipprade sen ner till cirka 30 dollar i månaden för Joy och hennes syskon.

Read Full Post »

Tröst i novembermörkret

patchettkop
harjokop
De här tänker jag spara till i november. Då klarar jag mig nog.

Read Full Post »

Detta är kvinnan som hänger från fönstret på
trettonde våningen. Hennes händer har vitnat
av trycket mot hyreshusets betonglist. Hon
hänger från fönstret på trettonde våningen i östra Chicago,
med en flock fåglar kretsande över huvudet. De kunde
vara en gloria, eller en glasstorm som strax ska krossa henne.

Hon tror att hon kommer att bli fri.

Joy-HarjoDet här är inledningen på Joy Harjos kanske mest kända dikt, Kvinnan som hänger från 13:e våningen. Den ingår i samlingen She had some horses från 1983. Översättningen är gjord av Stewe Claeson, och det är bokförlaget Tranan som ger ut ett urval av Joy Harjos poetiska och prosalyriska produktion under 20 års tid. Det är en kulturgärning, tack för den!
Ändå misstänker jag att det vore ännu starkare som läsare att följa Noni Daylight i She had som horses, eller att läsa hela den självbiografiska A map to the next world. ”Min far slog oss inte för att han hatade oss. Han slog oss för att han hatade sig själv.”
Joy Harjo räknar sig till Creekindianerna och deras historiska öde — SKAMMEN — bildar fond till Harjos författarskap. I likhet med Sherman Alexie väjer inte Harjo för våldet och alkoholismen, men det är vackert också. Kartan över nästa värld skriver hon till ett av sina barnbarn. Det är inte ovanligt med dikter till familjemedlemmar, vänner och en till Charlie Parker.
I Claesons fylliga förord får jag veta att Joy Harjo även är saxofonist och estradpoet. Det märks på rytmen i dikterna, upprepningarna, den orala traditionen. Vissa rester av Navajo och Hopi-myter känner jag igen från Hillermans böcker.
Den svenska bokutgåvan är väldigt vacker, men Tranan gör ett misstag som inte har med ett foto på Joy Harjo. Det är först när jag möter hennes blick (vilken blick!) som jag inser att jag självklart måste veta mer om och läsa (mer) av henne.
———————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »