Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘amerikansk politik’

Läslusten försvann i somras och höll sig borta väldigt länge. Den längsta perioden i mitt liv. Jag försökte kicka igång den i höstas med att recensera lite böcker, men även när jag fick fatt i nån riktigt bra bok som jag verkligen tyckte om, så var jag inte sugen på nån fler när jag sen var klar. I julas läste jag sen en ganska spännande deckare, en israelisk serieroman, och av bara farten läste jag om fina Olga Tokarzuks Gammeltida och andra berättelser. Kanske fanns läslusten här någonstans?

Jag har fortsatt recensera lite grann, men det som verkligen var en sån där bok som jag längtade hem till var Kate Anderson Browers First Women, om alla amerikanska presidentfruar från Jackie Kennedy och framåt.

Så kom Döden. Då läser man inte.

(Köper böcker gör man tydligen ändå.)

Kanske är det när tillvaron är alltför svart och hemsk som man ska läsa romantiska må bra-böcker, tänkte jag och började på mitt livs första Nora Roberts. Efter tre veckor har jag läst cirka halva. Inte för att den är dålig, hon skriver helt okej och egentligen borde det ju inte spela nån roll för mig att jag kan förutse hur allting ska gå, eftersom jag ju läser om böcker (flera gånger ibland), och just har avslutat omtittningen av sju säsonger Deep Space Nine och är inne på tredje varvet av Star Trek Voyager och det andra av The Americans, men jag har svårt att bli fångad.

Fångad blev jag däremot omedelbart av George W Bush memoar Decision points, den är oerhört intressant och välskriven. Undrar om han skrivit den själv? Det känns så. Händelserna är sådana som jag ofta minns, och jag gillar greppet att inte berätta allt i kronologisk ordning, utan att fokusera just på de viktiga besluten: personliga, administrativa, stamceller, 11 september, Afganistan, Irak, Katrina.

Nyss fick jag också Anita Goldmans essä/memoar Jerusalem och jag för att recensera. Den är hittills mycket lovande, och jag älskar staden som jag nu får tillbaka minnena av.

Read Full Post »

awalkerIgår kväll valde jag K special: Alice Walker istället för På spåret. Ni som valde tvärtom kanske har fungerande SVTPlay, där ligger programmet kvar till 9 februari.
Det var en ganska fin dokumentär, Alice själv är ju så livlig och vacker, och vi fick följa henne i olika åldrar. Från uppväxten som åttonde barnet i en fattig familj i ett rasistiskt Georgia till när hon sitter i sitt smakfulla vackra hus och innehar ikonstatus i amerikanskt kulturliv. Hennes före detta make framstod mycket sympatisk, och det var kul med andra kändisar som Gloria Steinem (AW skrev i Ms Magazine) och Angela Davis och nån som jag tror heter Sapphire (?) med flera som talade om både hennes liv och verk.
Jag hade inte fullt ut klart för mig hur kontroversiell hon var och att det var upprörda demonstrationer mot boken och filmen Purpurfärgen, tv-debatter med mera, det hade undgått mig. Det folk slog ner på var att hon tog upp ämnen där ondskan fanns hos svarta, framför allt män, och det ansågs att hon förtalade det svarta samhället när hon beskrev incest och kvinnomisshandel inom det. Samma typ av debatt återkom när hon skrev om könsstympning i Omskärelsen.
Men Alice Walker verkar ha trivts i hetluften, hon har ständigt sökt upp den alltifrån Medborgarrättsrörelsen och äktenskapet med en vit jude som resulterade i dottern Rebecca under en tid när rasblandade äktenskap var olagliga till ett otal andra politiska rörelser inklusive Ship to Gaza.

Apropå dottern Rebecca så var hon inte med i programmet, annat än på småbarnsfoton. Hon har offentligt skrivit om hur hennes mor förstört hennes liv. (Det är ju inte helt ovanligt att barn anser att deras mödrar förstört deras liv, men då och då är det ju också sant.)
Men den typen av djupare kritik fanns inte med i programmet. Kanske var det inte rätt ställe, men jag tycker nog att filmaren kunde ha gått mer på djupet, ställt svårare frågor, det hade blivit mer spännande och inte bara ett hyllningsporträtt av en stor författare. Jag hade också gärna hört mer om själva arbetet, hur det går till och hur hon väljer ämnen.
Det var intressant hur som helst och jag rekommenderar programmet. Bonusinfo: hon har varit ihop med Tracy Chapman(!). Det visste inte jag.
Jag läste mycket Alice Walker för sådär 30 år sen, och en del av det har jag skrivit om här och här.
——————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Read Full Post »

Det tog väldigt lång tid att få nån känsla för Barack Obamas mamma, Stanley Ann Dunham. Janny Scotts A singular woman lider rätt svårt av att inte ha direkta källor, bara ett par brev och några minnesanteckningar som Ann själv skrivit. Och det är där som hon blir synlig: i ett brev till sin goda vän Julia, efter att de blivit osams och Ann inte förstår riktigt vad som hände och vad Julia är arg på. Och i hennes Att göra-lista, där det ingår saker som att gå ner i vikt och gifta om sig. Lite märkligt att det var så viktigt för henne, för annars var det väldigt mycket arbete arbete arbete, och så familjen och vännerna.
Det handlar mycket om människors levnads- och arbetsvillkor i små byar i Indonesien och på Java. Ann var en antropolog och en fältarbetare i själ och hjärta, hon var ute på ideliga resor och var uppenbarligen väldigt bra på att ta folk, lyhörd och omtyckt. Hon fick många vänner, huset var ofta fullt med folk. Och hundar. Hon koncentrerade sig på människors försörjning, smide, batik, och annat. Jag kan se henne där, i sitt hus, med sitt stora skratt och livliga intellekt, i centrum av samtalet.
Men det är egentligen först när hon närmar sig 50-årsåldern, och lämnar sitt älskade Java för att arbeta vid Women’s world bank i New York, som jag riktigt känner för henne. Det måste ha varit mycket svårt att sadla om sådär. Att vara äldst i en grupp av superambitiösa 25-åringar som jobbar 24/7 och ha en ganska bitchig chef som är supereffektiv. Lyhördhet och eftertanke var inte vad som efterfrågades där, och Ann brakade ihop med chefen många gånger. Men många av de unga kvinnorna tyckte om henne. Och hon fick resa till möten NGO:er emellan, inför FN:s stora kvinnokonferens i Beijing 1995, hon ingick i en förhandlingsgrupp med folk som Ellen Johnson Sirleaf och Hillary Rodham Clinton. Om än troligtvis i skymundan.
Ann har hankat sig fram hela sitt liv, kunnat bo och arbeta där hon har velat, men alltid haft ekonomiska bekymmer och aldrig kunnat spara några pengar. Eller aldrig tyckt att det var tillräckligt viktigt. Barack Obama är delvis kritisk, då han anser att Ann använde sina föräldrar som försäkring: när det behövdes fick de rycka in, både ekonomiskt och på andra sätt. Barack Obama bodde ju hos sina morföräldrar, när Ann ansåg att han behövde bättre utbildning än han kunde få i Indonesien.
Å andra sidan blev Ann besviken och sårad, när Barry lyckades så bra i sina advokatstudier och började uppmärksammas i medierna, där han bara talade om sin svarta erfarenhet, och sin kenyanske far som han skrev en hel bok om. Ann omnämndes i ett par meningar bara, som antropolog från Kansas.
Att nå en bättre relation med sin son och sina barnbarn var en stor anledning för Ann att flytta tillbaka till USA. Men det blev inte långvarigt. Hon var sjuk, hade besvärliga blödningar, svullnad och smärta. Hon var livrädd för att få cancer, men det var just vad hon fick. Än en gång blev det mamma Madeleyn, nu änka, som fick ta hand om Ann. Dottern Maya var den som satt vid dödsbädden när Ann drog sitt sista andetag. 52 år gammal.

Read Full Post »

Det känns väldigt lämpligt att läsa om terrordåden den 11 september i Laura Bush memoar just idag, när nyheten om att amerikanerna dödat Osama bin Laden i Pakistan dominerar medierna. (Bästa nyhetskällan: nrp.org)

Det var tisdag morgon och Laura Bush hade nyss avslutat den första National Book festival som hon själv dragit igång. Hon var på väg till ett möte med senator Ted Kennedy när någon berättade att ett plan kraschat i ett av tornen. Sen kom beskedet om det andra tornet. När Bush kom till Kennedys kontor stod tv:n på, med bilder som vi alla minns. Men Kennedy sa inte ett ord. Istället satt de och småpratade om helt ovidkommande saker, medan Laura Bush försökte kika på tv:n men inte kom sig för med att avbryta Kennedy för att prata om attacken. I efterhand tänkte hon att det måste vara nån förträngningsmekanism hos Ted Kennedy, som sett sina syskon dö våldsamma dödar allihop och nu var ensam kvar sen 40 år tillbaka. Mycket egendomligt i alla fall.

Men sen kom rädslan och sorgen med full kraft över hela nationen. Jag tror inte att det går att förstå den skräcken när man inte upplevt den. Och det där med anthraxet… det hade jag nästan glömt. Trots att flera människor dog. Och postsäckar till Vita huset blev stående i tre år innan någon vågade öppna dem.

Sen måste jag säga att jag gillar det där sentimentalt nationalistiska, ”alla tillsammans”, ”my heart goes out”, ”hjälpas åt”, hela det där. Några amerikanska barn samlar in 87 dollar till barn i Afganistan och skickar till Vita huset, signerat ”Edra medborgare”. (*snörvel*) På ett skolbesök är det en liten flicka som frågar Laura Bush vad hon tycker om det som hänt. ”I’m sad”, säger Bush. ”Me too”, säger flickan. (*mer snörvel*)

När Laura Bush gick i sjätte klass skrev hon ett skolarbete om Afganistan. Sen glömde hon i princip bort landet, tills 11 september-attacken gjorde alla oerhört medvetna om talibanerna. 17 november höll Laura som första First lady ett radiotal å sin makes vägnar, om kvinnornas situation i Afganistan. Finns här. En som såg vad talibanerna utsatte de afganska kvinnorna för mycket tidigare och som gjorde deras sak till sin egen hjärtesak är Mavis Leno, gift med pratshowsvärden Jay Leno, berättar Bush.
——————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

… blir man om möjligt ännu mer irriterad på det dåliga skådespeleriet i sista avsnittet av The Kennedys. Hon som spelade Monroe var ju bara värst. Ingen känsla, inget djup, ingen mänsklig ensamhet… bara platt, tomt och ytligt som vilken kåt nattklubbsbesökare som helst i valfri B-tv-serie. Usch!
Jag tycker att sista avsnittet var det sämsta. Kan det vara så att skådespeleriet inte klarade av de verkligt dramatiska och sorgliga händelserna?
Här en klassiker av den verkliga Marilyn Monroe.

—————————————
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

Hon var enda barnet, lilla Laura. Modern fick tre ”sena missfall”, de kallades sena missfall men små stackars barn som föds i sjunde månaden men inte klarar sig kan väl ändå inte kallas missfall? Inte idag.
Att vara enda barnet påverkade Lauras liv ganska mycket. Hon blev hemkär, och ganska lugn. Ville inte göra föräldrarna besvikna. Hon saknade syskon mest när hon satt ensam i bilens baksäte på väg ut på resor och utflykter från hemstaden Midland.
Det är många bilutflykter i West Texas. Avstånd. Sand. Hetta. Blåst. Mer sand.
De flyttar ofta, till nya hus som pappan byggt. Pappan har två fotografier från koncentrationslägret i Nordhausen i en ask. Han vill aldrig prata om det, men han visar fotona då och då. (De finns med bland fotografierna i Spoken from the Heart också.)

Laura skriver om Olyckan. När hon som osäker tonårig bilförare missar stoppskylten och krockar i en korsning. Den lika unge föraren i den andra bilen, Mike Douglas, dör. Han var en god vän till henne, men inte pojkvän som ofta skrivits. Olyckan förändrade livet för så många människor. Laura måste leva med Skulden. Hon slutar tro på Gud.
Två veckor och två dagar senare blir president Kennedy mördad.

Laura blir lärare. Hon jobbar i fattiga områden i andra städer i texas. Austin, Houston. Men hela tiden Texas. (Utom nån avstickare till Washington där hon faktiskt söker jobb hos Lyndon B Johnsons stab, men hon kan ju inte skriva maskin eller nåt annat så hon blir vänligt avvisad.) Trots att hon verkar trivas som lärare är kärleken till böcker uppenbarligen starkare, så hon utbildar sig till bibliotekarie. Några pojkvänner nämns med namn, men mest verkar hon ha varit ensam. Först vid 30 års ålder träffar hon George, de blir ihopparade av vänner.
When George and I met, it was as if two parallel lives sudenly converged. Our childhood memories, the places we had known, even many of our friends overlapped. We were like the last two pieces of a puzzle, our similarities and contradictions sized to fit./…/ We had been cut, as it were, from the same solid Permian Basin stone.

Även Laura och George har svårt att få barn. Hon måste ligga stilla innan tvillingarna föds med kejsarsnitt fem veckor tidigare. Barbara och Jenna, döpta efter farmor och mormor. De är lyckliga, men Laura hade velat ha fler barn. George säger aldrig något om det, aldrig något om en son heller. (Som Lauras pappa önskade sig så hett.)

Det är väldigt mycket drickande i sociala sammanhang. George dricker mycket, men slutar tvärt strax efter att han börjat gå i en kristen grupp. Laura är mycket glad över att slippa alkoholen. Det går nån sorts AA-väckerlserörelse över Midland, och en god vän (som är på steg nio) berättar för Laura att hon varit berusad när hon skjutsat tvillingarna till deras danslektioner.
Ungefär här kommer Gud tillbaka i Lauras liv, berättar hon. Men hur äkta är det? Med tanke på att svärfar just blivit vald till Ronald Reagans vicepresident, och politiken blir allt mer närvarande i deras liv. Å andra sidan, Laura Bush hade inte behövt berätta att hon gjorde slut med Gud när Mike Douglas inte fick leva.

Jag tycker det är intressant att följa Laura Welch, och sen Laura Bush. Boken är välskriven och jag sugs in. Här och där märker jag att jag redan ”vet” saker från American Wife, men lika ofta vet jag förstås ingenting eller helt fel. Till exempel relationen till svärmor Barbara Bush, som verkar ha varit rätt stel men bättrade sig när det unga paret Bush flyttade till Washington för att hjälpa till i Bush seniors presidentkampanj plus hans fyra år i Vita huset.
När Clinton vann satsade sen George W på att bli guvernör i Texas, och det lyckades han med. Familjen flyttade in här:

——————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Read Full Post »

Efter Franklin D Roosevelts död fortsätter Eleanor att vara lika aktiv. Hon arbetar arbetar arbetar, och återkommer hela tiden till hur viktigt det är att vara ”useful”. Hon föreläser, skriver sin dagliga tidningskrönika, reser ständigt och gör radioprogram med mera. Hon får 100 brev om dagen och har tre sekreterare. (Det finns ett ”franking priviliege” i USA, alla före detta presidentfruar slipper betala porto för inhemsk post.)
Så blir Eleanor Roosevelt FN-delegat, under den förste generalsekreteraren Trygve Lie från Norge. Hon är mycket uppfylld av att vara den enda kvinnan i den amerikanska delgationen, och tänker att hon inte får misslyckas för då misslyckas hon för hela sitt köns räkning. ER bjöd in alla andra kvinnliga delegater på te, det blev 16 stycken totalt.
Det är mycket minnen och anekdoter från tiden i FN, framför allt från kommittén som arbetade fram de mänskliga rättigheterna. Roosevelt satt ordförande och det var hårt arbete. En humoristisk och filosofisk kines, Chang, förgyllde arbetet. Ryssen Pavlov förlängde det med ständigt tjat om staten staten staten. När deklarationen antogs 10 december 1948 lade Sovjetunionen plus några satellitstater, Sydafrika och Saudiarabien ner sina röster.

Efter tiden i FN (republikanerna vann 1952 års presidentval) for Eleanor omkring och reste. Hon besökte Libanon, arabvärlden, Israel, Indien. Pakistan (All Pakistan Women’s Association), Japan, Hongkong. Grekland och drottningen Frederika. I Grekland syntes effekterna av Marshallplanen. Jugoslavien, där hon tyckte att kvinnorna fick slita hårt när männen satt i bergen och var krigiska, men ändå var hon glad att Jugoslavien gick sin egen väg. Hon träffade förstås Tito. Hon träffade alltid alla höga politiker och kungligheter, hennes egen status verkar inte ha minskat alls trots att hon då varken var FN-delegat eller The First Lady längre.
1956 jobbade Roosevelt för att Adlai Stevenson skulle bli demokraternas kandidat. Vid ett tillfälle berättar hon att hon inte ville stötta John F Kennedy. Hon irriterade sig på att han inte ville tala om var han stod i McCarthy-frågan.
Det blev inte Adlai Stevenson, och Eleanor fortsatte resa. Till Holland och drottning Juliana, en lika stor favorit som Marta av Norge. Till Indonesien, Bali, Marocko. Och så en hel månad i Sovjet.
I think I should die if I had to live in Soviet Russia.
Eleanor är särskilt oroad av hur barnen drillas och tränas (enligt Pavlovska principer) till blind lydnad. Hon ser ingen glädje, bara rädsla. Men är imponerad av läkar- och skötersketätheten.
Och så noterar hon hur utbildade ryssar, troende marxister, skickas ut till allierade länder för att hjälpa till. Många länder befinner sig i svåra faser, de har varit i krig, de har nyligen blivit självständiga och administrationen har pajat ihop. De behöver hjälp och Sovjetunionen skickar folk som samtidigt vill vinna över länderna för världskommunismen. Roosevelt är mycket oroad.
Hon konstaterar stora skillnader mellan Marocko, Iran (ingen framtidstro), Israel (massor av framtidstro). Vid ännu en resa till Sovjet något år senare konstaterar hon att folk ser lite gladare ut, och inte har lika fula kläder.
Hennes självbiografi avslutas med uppmaningar. Hon talar om hur viktigt det är att utbilda unga, framför allt i språk, och att uppmuntra dem att resa till andra länder. och sprida The American Dream, gärna. Hon tänker sig ett system med två års vistelse i andra länder, som var och en valt i förväg så att barnen hinner läsa på om landets historia, seder och bruk, och språket.
Hon är också mycket kritisk till vad hon kallar Boss-valen, framför allt 1960 när JFK valdes till demokraternas presidentkandidat. Hon menar att kandidatvalen måste demokratiseras och tas tillbaka till medlemsnivå. Fortfarande hade hon velat ha Stevenson, men kampanjade sen lite för JFK ändå.
När Eleanor Roosevelt dog i november 1962 beordrade JFK flaggor på halv stång. Adlai Stevenson sade: ”The United States, the United Nations, the world, has lost one of its great citizens. Mrs. Eleanor Roosevelt is dead, and a cherished friend of all mankind is gone.
Hennes självbiografi, i den samlade förkortade upplaga som jag nu läst, finns fortfarande i tryck. Jag tycker att jag har fått veta mycket inte bara om hennes liv, utan också om den ofta dramatiska tid hon levde i. En modig kvinna, som inte drog sig för att vara obekväm när hon tyckte att hon hade rätt. Samtidigt ödmjuk och lyssnade, när hon inte visste saker. En mycket intressant person, och värd all beundran.
Jag har tidigare skrivit om min läsning här här och här.
———————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Read Full Post »

Older Posts »