Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Karl Ove Knausgård’

kamp4Oj, den här är nästan den bästa tror jag. Lika bra som ettan. Jag grips djupt av både 18-åringen som tar jobb som lärare i Nordnorge där hans känsloliv följer årstiderna och så den 16-årige Karl Ove, som får fart på sitt skrivande men aldrig får till det med någon tjej, trots ständiga försök. Problemet är att han alltid kommer i kalsongerna, han hinner inte ens få av sig dem och det är förödmjukelse efter förödmjukelse samtidigt som han ljuger för kompisarna om att han redan legat med flera stycken.
Karl Ove Knausgård är extremt självmedveten, varenda kroppsrörelse eller yttrande ställer han i relation till hur han uppfattas av andra. Men så upptäcker han alkoholen.

”Varför drack de inte? Varför drack inte alla? Alkoholen gör allting stort, den är en vind som drar genom medvetandet, den är vågor som bryts och skog som vajar, och det ljus den utstrålar förgyller allt du ser, till och med den vidrigaste och mest frånstötande av människor får något vackert över sig, det är som att alla invändningar och all kritik sveps bort med en enda vid handrörelse, ett rågat mått generositet, här är allt, och då menar jag allt, vackert.
Varför säga nej till det?”

Så Karl Ove super något fruktansvärt, redan som 16-åring får han black-outer och vet inte vad han gjort. Skam, skuld, och så nästa rus. Mer skam, nytt rus. Han finner delar av sig själv under berusningen som är den han vill vara. Han haschar också, det ruset är nästan ännu bättre. Han skolkar mycket men får jobb som skivrecensent på en mindre tidning. Lönen utbetalas i lp-skivor. Musik, skam & skuld & denna ständiga misslyckade kåthet som får honom att fantisera om varenda tjej som råkar visa sig, så ser Karl Oves alkoholindränkta sena tonår ut.

Jag gillar också att man får se mer av mamman, Sissel, och brorsan, Yngve.

Read Full Post »

min-kamp-3Jag förstår varför han var tvungen att skriva den här, mala sig igenom den här tiden mellan första klass och sjätte klass. Låg- och mellanstadiet, en tid som väl inte är lika ångestladdad som högstadietiden för de flesta. Lite mer oskuldsfull, inte lika mycket äta eller ätas, även om Karl Ove är extremt medveten om exakt vilken statusordning klassen och kompisarna kan sorteras in i. Hela tiden jämför han sig själv; bäst, näst bäst eller tredjen bäst i skolämnen som norska och annat teoretiskt. Ofta sämst eller näst sämst i de fysiska ämnena.
Men mest handlar det om hans pappa och det järngrepp han håller sin familj i. Hoten. Stryket. Föraktet. Pappan är inte nöjd med att ha en vek son med nära till tårarna, ingenting provocerar honom så som när Karl Ove börjar gråta och det gör han hela tiden.
Mamman är fortsatt god men inte i närheten av att synas så mycket som pappan. Karl Ove tar henne för självklar men är samtidigt medveten om det. Porträttet av storebror Yngve är kärleksfullt. Besöken hos morföräldrar och farföräldrar mestadels lyckliga.
Med bästa vännen Geir gör han förbjudna saker: Tänder eld, bajsar ute i skogen, letar porrtidningar.
Jag förstår de som stupat på den här boken, som fått kämpa för att ta sig igenom. Det är nåt malande över den, ja. Bara då och då gnistrar det till i vissa partier och jag längtar efter hoppen dåtid–nutid som finns i de andra böckerna. Men dålig är den inte. Och som sagt, jag förstår att han var tvungen att skriva den.
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »


Karl Ove Knausgård gjorde ett fullständigt lysande sommarprogram i söndags. Känsloladdat och klokt, om Oslo och Utöya och det norska. Att vara människa.
Jag lyssnade på första timmen i söndags, jag lyssnade sen på hela igår. Min webbradiospelare kackade ihop så jag fick lyssna på början av programmet flera gånger. Det gjorde inget. Jag kan tänka mig att lyssna på Knausgårds sommarprat varje dag resten av året, för att sen glesa ut det till en gång i veckan och kanske så småningom, när jag kan det utantill, nöja mig med en gång i månaden.
Musiken; jag var helt övertygad om att han spelade det isländska bandet Sigur Rós flera gånger. Jag satte på en skiva jag har med dem. Sen, när jag fick höra slutet av programmet, visade det sig att han inte alls spelat dem. Men känslan av Sigur Rós fanns där.

En intervju med KOK finns här.
Mycket intressant av Jonas Thente på DN inför programmet här.

Read Full Post »

Som så många andra redan vittnat om, så har Karl Ove Knausgård ett sätt att skriva som gör att man sugs in i berättelsen och inte kan sluta läsa. Samtidigt är det också sant att man, jag, inte orkar läsa den rätt igenom. Jag behöver pauser. Det blir för starkt. Särskilt första delen av Min kamp, där Karl Ove oftast är tonåring, och just den ångesten klarar jag knappt av. Hur han försöker passa in, få vara med, är rädd för sin far, blir kär i en tjej, spelar i ett band… Banala vardagliga saker men som på något vis vibrerar (är det språket? troligen är det språket) och som får mig att börja minnas gamla hemska pinsamheter från min egen ungdomstid.
Så mycket lättare det blir sen när han är vuxen! Bor i Stockholm, väntar barn, skriver. Och sen är han yngre igen och pappan, den fruktade, dör. Karl Ove och hans storebror Yngve åker dit för att se honom, ordna begravningen, röja upp. Eftersom fadern tillbringat de sista sex åren av sitt liv med att supa ihjäl sig hemma hos sin mor, är huset täckt av ingrodd smuts, nedkissade soffdynor, nerbajsade ruttnande kläder, mögliga matrester och flaskor flaskor flaskor till förbannelse. Karl Ove och Yngve sätter igång att städa. Sanera.
Det är en minituös genomgång av hur de köper rengöringsmedel, gummihandskar, sopsäckar. Hur Karl Ove skurar & gnuggar & borstar & torkar & sköljer sig igenom rum efter rum. Toaletter. Trappräcken. Lager efter lager av smuts tar han sig igenom. Och det är så skönt att läsa! Jag kan inte förklara varför, det bara är så.
Framför allt är det skönt att det inte finns den minsta lilla symbolik i städningen. Karl Ove kommer inte till nån insikt eller klarhet, han förstår nästan ingenting, bara grinar och grinar och minns saker ur sitt liv. Ingen försoning, ingen katharsis, bara två bröder som städar som galningar i sin fars och farmors totalt nedskitade hus.
Fantastisk litteratur. Jag är mycket glad att jag gick och lyssnade på Knausgård och köpte boken.

Read Full Post »

”Det gäller att tänka absolut så lite som möjligt. Inte heller när jag skriver.”
Istället går Karl Ove Knausgård in i känslorna, rummen, det konkreta. Han har ett väldigt visuellt minne, minns precis hur skogsstigar och olika rum såg ut under sin uppväxt, och hur han kände sig. Stämningar. Däremot inte vad folk sa.
Den ålder han känner sig allra närmast är 16 år. En stark ålder då han (man?) upplever väldigt mycket, och då man hela tiden reser sig efter motgångar och kommer igen, delvis för att man inte har förstånd om att alternativet ”ge upp” faktiskt finns. Han beskriver nyårsnatten när han var 16 år och skulle på fest. Det var massor av snö och han gick där i skogen med sina ölkassar… sen blev det ingen fest. Det blev en eländig nyårsafton istället.
Det var ett intressant och bra samtal mellan Knausgård och Kerstin Wixe på Kulturens hus. Det handlade om identitet; vad är ett jag?, om att man bara kan leva i starka känslor som sorg, förälskelse under kortare perioder, resten av livet består av alla de där timmarna, dagarna då man diskar, hämtar barn på dagis, lagar mat, hänger tvätt. Enkla saker, det vardagliga. Verkligheten.
Just om dagis säger Knausgård att han inte kan vara helt ärlig i bok två, eftersom han nu vet att så många (200 000 läste del ett) kommer att läsa och särskilt de som beskrivs kommer ju att läsa om sig själva. Det ligger en enorm makt i detta, konstaterar KOK, ett minne av en incident i gymnasiet får stort genomslag när det kommer i tryck, fast det kanske var rätt obetydligt.
Sen handlade det förstås om språket och berömmelsen och lite Proust och så läste han högt ett parti när Karl Ove och brodern tar farväl av sin döde fars kropp. Starkt. Och fint på norska.
En grej till bara: under ett års tid har det varje dag stått minst en artikel om KOK i norsk media. När han var hemma hos sin mor i en by med cirka 200 invånare, bad moderns kusin honom att komma och läsa lite en kväll. Visst, tyckte Knausgård. Stället han skulle läsa på låg bara på andra sidan vägen, men när han kliver ut där med sina barn är det tv-team från NRK och ett helt pressuppbåd. Första bilderna på barnen smetas ut i aviserna nästa dag. Men det får han ju tåla, förstår han själv, men har ågren över barnen. Just det där är en skillnad mellan Norge och Sverige, menade Wixe. Vi har vant oss med Lars Norén och Maja Lundgren-debatterna, tyckte hon. Knausgård menade att skillnaden också låg i att han skrivit om vanliga, icke-kända människor.
Jag köpte boken och fick den signerad, och han gjorde ett väldigt sympatiskt intryck så nu är jag väldigt pepp på att läsa den. (Kruxet är att jag håller på med GGRM:s A feast for Crows, och det kanske blir väl magstarka kontraster mellan fantasyintriger och svärdskamper och så då Karl Ove Knausgård som står och diskar. Men å andra sidan kan det bli intressant.) Det var tyvärr ingen frågestund efteråt, mycket synd eftersom väldigt många i publiken läst boken, men jag hann i alla fall fråga då vid signeringen om han kände sig som en del av de norska nutida med Per Pettersson m fl (med tanke på att han bott i Sverige så länge) och jo, han kände sig som en del av det norska författarkollektivet. Han skriver ju förstås på norska. Finns det nån som provat att läsa honom på originalspråk? Tiden jag tog upp med denna lilla fråga kompenserade jag med att lämna min penna så att han kunde signera fler böcker, för det hade arrangören visst glömt ta med. 😉 Annars var det väldigt bra alltihop, rekommenderas.

Read Full Post »